ett slott av snö

Det är nio år sedan Bodil Lindfors senaste diktsamling, Tulpan, utkom. År 2001 gav hon ut en essäsamling, Att drömma i Finland; essäer om passioner, skam och saknad. Den nya lyrikboken, ett slott av snö, som läsaren nu får i sin hand i ett spännande retropaket, ett slags vaxdukshäfte, dock postmodernt layoutat av Synnöve Beskow (illustration) och Ea Söderberg (omslag). Den har vissa typiska Bodil Lindfors-drag: ett vasst, pregnant lyriskt nedslag, en nära fysiskhet, och en mänsklig skarpsynthet i både stort och smått.

En viss tomgång kan skönjas mellan varven, då författaren ibland förfaller till bli alltför introvert, och samtidigt till att lämna läsaren att tröttna på utdragna rader, som till exempel i en dikt som ”blå”, som kunde ha skurits ner och blivit bättre. Men dehär invändningarna väger lätt mot det faktum att boken i sin helhet är mycket starkt gestaltat, dess teman trovärdiga, och stilen starkt markerad och konsekvent.

Man får nästan gå tillbaka till sjuttiotalet för att finna samma kraftiga existentiella engagemang, men ändå har Lindfors lyckats vara helt aktuell i en tidsenlig kontext som inte lämnar något övrigt att önska när det gäller att gestalta den paradoxala ångest som detta fattigrika samhälle bjuder de flesta människor på. Hennes lyrik omfattar livscyklar, framåt och bakåt, energiskt och meditativt.

En resa inåt kroppen och själen

Det trevligaste med ett slott av snö är nog ordglädjen och den spontana uppfinningsrikedomen som i de flesta dikter yttrar sig på ett sublimerande, vagt psykologiserande plan – på ett fungerande sätt. Enstaka rader är fantastiska. Temat kan i korthet beskrivas som en resa inåt kroppen och själen, i tiden, kring det sexuella och mänskliga mötet, att få ett barn, skiljas åt, närma sig, se sina föräldrar åldras – med allt vad det innebär:
”Det är ett särskilt tillstånd/ att sitta vid kanten av en dödsbädd/ som att luta sej över en klyfta/ där vi ska gå in.”

Framför allt kanske mötet med det egna jagets upplevelser och reaktioner, jagets försök att tänja på smärtor och skönhet, och att våga möta lust och olust. Samtidigt diskuterar Bodil Lindfors samhället, grävlingssamhället kunde man kanske kalla det. Hon finner slottet av snö vara instängt, men ändå ha öppningar. Alienationen illustreras, som ofta hos Lindfors, genom en parallell från djurvärlden, till exempel i dikten ”grotta”:
”i denna ekande femstjärniga grotta/ med väggar av bergkristall/ ska inte vara några undanflykter/ inför dess prakt blir lögnen/ ett klumpigt utskott:// oestetisk, oekonomisk”.

Att lära känna odjuret i oss

Lindfors uppmanar oss att lära känna odjuret i oss, att det är ”bättre lyckas än/ försöka och misslyckas” och ”odjuret bär på ett foster som bär på ditt namn”. Balansgången mellan det mörka och det ljusa ska ge kraft. En del frågar sej frågar sej vart Freuds hysteriska patienter tagit vägen, skriver Lindfors, och visar på att denna hysteri idag är en del av allt och alla. Alla har med andra ord lite borderlinestörning. Även om dagens hysteriska patienter ju ofta får den nyss nämnda diagnosen. Det vore intressant om det här temat kunde utvecklas mer, till exempel i nästa bok.

Lindfors ägnar sig också ett par gånger åt lyckat rimmande, vilket ju är synnerligen ovanligt i modern lyrik. Hennes ganska många parafraser och ”lån” fungerar också utmärkt bra. Det är en njutning att läsa en stark lyrisk återkomst. ett slott av snö är onekligen en sådan, på många plan.