Breven till Dubenka

Den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal (1914-1997) brukar i Haseks fotspår bli anknuten till en humoristisk, fantasifylld surrealism och visavi formen en av James Joyce influerad modernism. Det här gäller speciellt för hans mestadels på självbiografiskt material skapade prosaverk, t.ex. Låt tågen gå (1965, på svenska 1988), När seklet var kort (1976) och Jag har betjänat kungen av England (1975, på svenska 1985). På ett subtilt sätt lyckades Bohumil Hrabal också hela tiden under den socialistiska eran placera in ett regimkritiskt tänkande i sina böcker.

Bohumil Hrabal slog igenom relativt sent, först 1963 och arbetade före det både som jurist och arbetare vid järnvägen, vid ett stålverk och vid en papperspress. Efter 1968 kunde Hrabal inte mera publicera sig, men återkom på Nytt 1976 då publiceringsförbudet upphävdes, efter det han på ett kryptiskt sätt i en intervju framställt sitt förhållande till regimen. Men så tidigt som 1939 var Bohumil Hrabal i alla fall aktuell med en diktsamling.

Hur man uppnår höjden av tomhet

I den nu på svenska utgivna volymen Breven till Dubenka, som utkom på tjeckiska 1990, tilltalar han i flera kapitel Dubenka. Dubenka, eller som hon hette på riktigt, April Gifford. Hon var en ung amerikansk slavist och litteraturstuderande som Hrabal träffade i slutet på 1980-talet. Mötet ledde till en långvarig vänskap, en ny litterär kreativitet för författaren och en lång föreläsningsturné i USA. I Breven till Dubenka berättar Hrabal om sitt liv, sitt förhållande till det socialistiska Tjeckoslovakien, sammetsrevolutionen och 1989 och hur det blev sen.

I det inledande kapitlet ”Trollflöjten” dryftar Hrabal en existentiell problematik. Vem är han egentligen, mannen som känner ont samvete över att köpa kycklingbröst åt katterna medan barnen svälter någonstans i Afrika. Små protestaktioner relateras, och Hrabal minns hur han flera gånger gått mot rött, och han känner att han uppnått ”höjden av tomhet”.

Kärleken till Prag och livet i de Förnöjda Staterna

Kapitlet ”Offentligt självmord” innehåller en redogörelse för upplevelserna i Prag efter att författaren återvänt från det som han ironiskt, humoristiskt kallar de ”Förnöjda staterna”. Kärleken till Prag och hyllningen till livet är uppenbar. Samtidigt påminner Hrabal om att olyckan alltid lurar bakom lyckan. Här finns många fascinerande kulturhistoriska kopplingar, t.ex. till operan Ruslan och Ludmila, till Immanuel Kant i Kaliningrad, men också till den ortodoxa kyrkan och till ”de onda” som också är Guds barn. Stilen är lyriskt känslig. Framför allt är Hrabal verbalt skicklig och placerar in underfundiga ordkombinationer i sina långa satsslingor, placerar in symboliska, metatextuella element i sina texter.

Bohumil Hrabal gör med sin enorma kunskap i humaniora som bakgrund skarpa iakttagelser av nuet och relaterar det till det förflutna eller tvärtom. Hans språk- och stilkänsla är suverän, något som också kommer fram i Mats Larssons nyanserade översättning till svenska. Breven till Dubenka är etiskt ställningstagande samt både en tragisk och humoristisk bok på samma gång. I det avslutande kapitlet ”8 1/2” har Václav Havel blivit president och Bohumil Hrabal undrar vem som egentligen genomförde Sammetsrevolutionen – clowner, skådespelare, barn…?