Jag hoppas du också är vid sjön i natt

Larry Silván

Trombone 2022

184s.

Inhemsk poesi

Boken som återuppväcker Larry Silváns dröm

Roland Ingelin | 26.11.2022

Härliga vad som helst / ur detta till vad som helst / här är livet livet livet. Med de orden avslutar Larry Silván sin sista dikt i livet. Tyngd av vantrivsel i världen lämnade han jordelivet 1976, endast 21 år gammal. Innan hädanfärden hann han skriva en serie personliga dikter som frenetiskt spottar på samhällets skenhelighet.

Larry Silváns efterlämnade dikter publicerades första gången året efter hans död och en andra utgåva utkom 1989. Volymerna hette rätt och slätt Larry Silváns Dikter. Tack vare det svenska förlaget Trombone och litteraturvetaren Erik Jonssons rekorderliga redaktionsarbete har Silván fått nytt liv i en tredje utgåva, omdöpt till Jag hoppas du också är vid sjön i natt (2022).

En donare bland borgare

“En fallgrop fylld av feta men godmodiga maskar”, lär en ung Jörn Donner ha sagt om den finlandssvenska kulturen. Anmärkningen ligger i linje med föreställningen om att den finlandssvenska litteraturen i huvudsak är borgerlig. Men är inte detta en myt?

Under den tidiga efterkrigstiden var den finlandssvenska litteraturen ännu någotsånär politiskt neutral, men under sextiotalet skedde en klar förändring. Som motvikt till rådande borgerlig litteratur kokade ett nytt avantgarde under det kulturella kastrullocket – med företrädare såsom Christer Kihlman och nämnda Donner.

Dessa två, och många fler, var borgare och således ombud för en borgerlighet som revolterade mot sig själv. Larry Silván var däremot från början till slut en underklassare, under ett sjuttiotal som präglades av kampen för bättre arbetsförhållanden samt människas värde i samhället. Silván var helt enkelt en enkel donare som fann sin röst i att skriva enkel poesi.

jag vet inte ett dugg om

poesirytm eller olika poesiformer

Silván bodde i ett fallfärdigt hus bredvid en soptipp. Där i stanken satt avsidespoeten och skrev i Silvánsk poesiform utan samhörighet med rådande litterära traditioner – tillsynes obrydd om att vare sig bryta eller följa genrens seder.

Vad i helvete är det som händer?!

”Jag är en okänd poet. Det betyder inte att jag inte har några vänner. Det betyder att det framför allt är mina vänner som vet att jag är poet, eftersom jag har sagt det till dem. Föreställ dig att mina tankar är en taxi och plötsligt (“Vad i helvete är det som händer?!”) åker du i den.”

Sålunda presenterade sig Richard Brautigan som var en del av den 60- och 70-talets motkulturella rörelse i USA. Brautigan associeras ofta med beattraditionen och hippiekulturen, men jag anser att han var en helt egen genre, vilket nog är den högsta komplimang jag kan ge en konstnär.

“Jag är en okänd poet” går också att överföra på Silváns författarskap. Även han är ett unikum, åtminstone om man frågar författare idag såsom Henrik Jansson och Rosanna Fellman – båda har hyllat Silván i varsin artikel i Hufvudstadsbladet.

Till den nya utgåvan har poeten Fellman översatt tre dikter från finska till svenska. Det var också hon som för något år sedan trugade i mig dikterna “Fosterland” och “Till mej och dej”.

Silván inleder “Fosterland” hetsigt:

Jag är inte medborgare av Finland

Jag är inte
medlem i nåt jävla samhälle

Och längre fram bedrövat:

jag står ensam och ser
min generation gå vilse i en
vansinnig labyrint av maskiner och bestämmelser

Idag griper kapitalismen omkring sig och högernationalismen framträder med skrämmande anspråk. Och socialtryggheten som är ämnad att hjälpa de svårt ansatta i samhället är en byråkratisk härva som driver en till vansinnets kant. Klimatfrågan ska vi inte ens tala om. Alltså har jag inga svårigheter att relatera till Silváns avståndstagande från samhället.

Just så tänkte jag efter min första bekantskap med Silván. Hans vantrivsel hade knappast varit mildare om den unga mannen levt idag.

Från dikt till dikt uthärdar den unga mannen som känner sig främmande i såväl den inskränkta småorten som det kapitalistiska konsumentsamhället – ett diktjag som passade in på mig till punkt och pricka.

Är du nöjd nu
när du sålt din solidaritet

till en konstant arbetsplats

med alltför låg lön

– när du sålt din revolution

och köpt
en TV, en biobiljett,
en stereoanläggning,

en flaska brännvin, en kortpacke,

en bingokupong,
ett coronaspel, en veckotidning
– för pengarna

(utdrag ur dikten “Till mej och dej”)

Nej, jag var inte värst nöjd, snarare skamsen över min tidigare anställning som zombie på en meningsfattig fabrik i drygt sex år. Vad i helvete är det som händer?! Orden träffade rätt igen och spetsade mitt samvete med skarp reprimand. Men jag var inte heller nöjd i ett annat avseende. Trots hög igenkänning var jag inte överdrivet imponerad av Fellmans poetiska husgud.

Dagbok i brutna rader

Hur jag bedömer det jag läser påverkas ibland av annan litteratur. Vid mitt första möte med Silván var jag synnerligen insnöad på min egen husgud, Brautigan. Jag kunde inte låta bli att jämföra stilen mellan dessa två. Genom att ta spjärn mot en annan poet upptäckte jag tydligare dikternas utmärkande karaktär.

Brautigan uttrycker sig också befriande enkelt, emellertid begagnar han ofta långsökta men förtrollande och fantasifulla metaforer. Exempel: “Vaginans kronblad vecklar ut sig / som när Kristoffer Kolumbus / tar av sig skorna.” Silván är däremot en smutsig realist som ställvis frenetiskt spottande: “Kattmun, skitas, fingrar i fittan.”

Jag ansåg att Silváns rakt-på-sak-skrivande kunnat få ett litterärt lyft av en gnutta mer bildspråklig magi. Spikraka protestrop lämnar föga utrymme för läsarens egna fantasi. Men uppenbarligen var det inget som intresserade honom.

jag kan skriva ned
tusentals ord, miljoner ord
för att försöka beskriva
vad jag upplever, vad jag ser, känner och tänker

men ingen kommer ändå nånsin
att förstå vad jag vill berätta
– min dröm –
(utdrag ur dikten “Dikt”)

Till de som skriver poesi ger poeten Mats Söderlund följande råd: “Stryk allt som har karaktären av att tala om hur det är, vad du känner, vad du önskar eller är rädd för […] Detta är redogörelser, inte poesi.”

Silváns dikter ter sig som en dagbok i brutna rader. Redogörelser, javisst, men poesi vill jag kalla det! Om vi följer Söderlunds råd får vi stryka åtskilliga ramsor av soptippens sanningssägare och det är jag inte beredd att göra.

Myntet har som bekant två sidor. Trots allt kan jag respektera och till och med applådera Silváns frihet från pretentiösa tendenser. En gängse uppfattning är att dikter är kryptiska gåtor som måste lösas, annars är det dumstruten som gäller. Silváns språk och stil är tvärtemot välkomnande, om än ställvis svamlande.

Fuck the system!

Det slår mig! Jag tänker: en örfil åt den offentliga smaken. Vilket också är titeln på det futuristiska manifest där Vladimir Majakovskij debuterade. Silván påminner om ryssen i uppkäftighet och vurm för kommunistisk revolution. Ekenäspoeten uppnår dock inte samma karnevaliska kreativitet. Majakovskij var också passionerad patriot, detsamma kan inte sägas om Silván. Eller? Kom ihåg att Silván inte är medborgare i något jävla samhälle – såvida det inte är rött.

Det är inte bara det marknadsekonomiska matvrakssystemet som får åtnjuta åthutning. Silván hötter även med moralistisk knytnäve mot de som Søren Kierkegaard skulle kalla dussinmänniskor. Den danska filosofen menade att denna grupp av människor är de som inte törs tänka själva – i Silváns diktvärld de som bara följer den kapitalistiska strömmen. “Du är kapitalist” innebär ideologisk slapphet hårda bud för någon vid namn Nina.

Ja hej då Nina
Det är människor som du som jag inte kan erbjuda annat än

en snabb död
när revolutionen kommit

I dikterna finns en parallell till punkens uppror. Ta till exempel det svenska punkbandet Ebba Grön med den våldsbejakande låten “Beväpna er” som lyder: “Ja ja, ja hatar hela borgerligheten / Ja ja, ja hatar hela kungahuset / Ja vi, vi ska beväpna oss.” Medan Silván föreslår: “Bara döda dem om vi vill förbättra / och återuppta balansen i livssystemet.”

En diktare som telegraferar

Diktsamlingen Jag hoppas du också kommer vid sjön i natt har gett mig tillfälle att ompröva min syn på Silváns dikter, men jag är fortfarande inte nöjd. Silván är en genomskådare, men genomskådar han sig själv?

“Det är barnsligt att tro / att revolutionernas tid är förbi / En ny revolution är alltid på väg / ända tills det slutliga samhället är nått”, diktar Silván. Karl Marx ́ utopiska mål var ett samhälle där staten omsider upphör att existera. Hur Silváns utopi ser ut förblir för mig höljt i pubertalt munväder, men vägen dit är kantad av kapitalisternas blod.

Månne det inte är hatretoriken och det brutalt polariserande synsättet som jag finner tröttsamt. Kanske det är min leda för moralism och dagens infekterade samhällsklimat, oförmågan till saklig dialog, som påverkar min läsning.

Men det måste sägas: Politiskt är Larry Silván en barnrumpa! Inkonsekvent och svartvit.

Kanske jag är en dussinmänniska. Men det måste sägas: Politiskt är Larry Silván en barnrumpa! Inkonsekvent och svartvit. Om han hade bara tagit sig själv mindre seriöst hade jag förmodligen tagit dikterna på större allvar. En dos självironi hade kunnat höja dikterna ovanför det politiska spektrumet och ge ett mer satiriskt avtryck.

Är det fel att motsäga sig själv? Knappast inom poesin. Låt oss vända på myntet igen. Jämte revolutioner drömmer Silván om kärlek. Att dikta är inte heller detsamma som att framställa intellektuell argumentation. “Dikter är själens telegram”, enligt Brautigan. Genom att dikta försöker Silván telegrafera det ingen förstår: det han upplever, ser, känner och tänker – hans dröm.

Fuck my life!

De politiska glasögonen åsido, istället för att läsa dikterna ideologiskt kan de betraktas med filosofisk utgångspunkt. Å ena sidan skriver Silván med framåtanda i hopp om en bättre värld, å andra sidan är han försjunken i melankolisk misströstan. Filosofiskt sett handlar pessimism inte bara om mörk framtidstro, utan om lidandets upphov och allnärvaro, vilket Silváns svartsynta rader konkretiserar.

Individens ofrihet i konventionerna äcklar honom och “alla kan dra åt helvete”. På den sidan av myntet framstår dikterna som existentiella symtom och uttryck för förlorad livsmening i ett perverterat profitsamhälle.

I de kval som Silván axlar skönjer jag, förutom det djupt personliga, allmänmänsklighetens existentiella livsvillkor. Utgångsläget är ett jag som stundom riktar sig mot ett allmänt du och inkluderar således läsaren i det upplevda utanförskapet.

Varför ska Silváns mamma slita ut sig som städerska för att knappt få en brödkant att knappra på?

Ställ dig frågan: Vad gör vi med våra liv? Varför ska Silváns mamma slita ut sig som städerska för att knappt få en brödkant att knappra på? Varför genomled jag på en skitfabrik i drygt sex år? Ekorrhjulet förefaller obegripligt, men förstår vi ens oss själva?

Diktsamlingen inbjuden till att begrunda människan som desorienterad inför livets absurditet. “Människan är vad hon själv gör sig till” löd en av existentialisten Jean-Paul Sartres deviser. Men valfrihet medför också ångest och Silváns räcka efterlämnade dikter skakar av denna själanöd. Visst, vi är fria, till och med fria att begå självmord.

Silvánsk arvejord

Tyvärr har jag framställt en ganska enögd bild av människan och poeten Larry Silván. Han var inte utan vänner (som visste att han var poet). Han hade också kärt sällskap i katten Laulu som förekommer i ett par dikter. Silván är en potatis- och blåbärsplockare som kontrasterar det syntetiska levernet genom att besjunga sin hemvist i naturen och universum “jag är / universums barn, solnedgångens barn”.

I den bländande dikten “Testamente” ger Silván förslag på hur vi kan hedra hans kropp: “ – kasta den då i eld” eller “stycka den i småbitar … sprid bitarna över mullen” eller “lämna den i skogen för att ruttna”. Om ingen annan så kan åtminstone naturen älska honom. Nytt liv växer fram ur jorden, likaså i boken: “Begrava mig till livsfrön”.

Liksom Brautigan och Majakovskij begick solnedgångens barn självmord – ung som en soluppgång. Jag sluter boken och frågar mig: Är det här bra poesi? Jag föreslår att vi åsidosätter mitt ris och ros och ställer en intressantare fråga: Varför bör vi läsa Larry Silván idag?

För det första är Jag hoppas du också är vid sjön i natt en utomordentlig utgåva och säkerligen en ovärderlig skatt för såväl gamla som nya beundrare. I Erik Jonssons nyskrivna förord, även tidigare förord ingår, får jag en översikt av Larrys liv. Särskilt uppskattat är att Jonsson försett somliga dikter med kommentarer. Dikterna är uppställda tematiskt i tre delar: Första delen präglas av politiskt raseri, i andra delen är tonen ömmare med fokus på vänner och natur, och till sist hopar sig de mörka molnen medan luften i konsumtionssamhället blir allt svårare att andas.

Jag efterlyser mer lortig litteratur med lortigt språk om en lortig verklighet som samtidigt inger hopp.

För det andra har även olycksbarnen i dagens samhälle svårt att andas och förtjänar fortsättningsvis gehör och synlighet i litteraturen. Jag efterlyser mer lortig litteratur med lortigt språk om en lortig verklighet som samtidigt inger hopp. Jag hoppas att Jag hoppas du också är vid sjön i natt ger ny synlighet till Larry Silván och att dikterna inspirerar underklassare att utbasunera litterär samhällskritik bland feta men godvilliga dussinmaskar.