Jökel - Anteckningar för en opera

Bosse Hellsten (född 1978 ) som hittills sedan debuten 2005  gett ut  tre diktsamlingar, har i sin senaste bok, romanen Jökel – Anteckningar för en opera, på ett rätt så självbiografiskt, dokumentärt sätt i jagform och modifierad autofiktion, relaterat jagpersonens identitetsproblem, alkoholmissbruk och den komplicerade rollen som skapande författare. Samtidigt är romanen både ironisk, självironisk, absurd, analytisk, associationsrik och mycket kreativ i sitt uttrycks- och ordskapande: ”

Älgen var pånyttfödelsens symbol. Jag såg mig själv älgande genom de djupa skogarna idisslande kvistar, örter och bärris”. Och: ”Han körde en opoetisk Volvo”. Eller: ”En tjock kråka gick tankfullt runt i trädgården”.

Romanen har också aforistiska element och reflekterande inre monologer

Dessutom ingår också talrika aforistiska element och ett slags reflekterande inre monologer . Titeln Jökel syftar på glaciärerna på Island, och det är dit författarjaget vill åka för att besöka det Fallologiska museet i Reykjavik och skriva en opera om ”Kukens konkurs”, som han förklarar att är ”en uppgörelse med det finlandssvenska kulturlivet”, mansrollen och könskampen:

”Min idé var en bok där kulturmännen pånyttföddes som hamstrar och bekantade sig med sina nya organ… I grunden var det en nyplatonsk idé om själarnas kretslopp.”

 Manligheten som miljökatastrof

Samtidigt kan Jökel syfta på den annalkande miljökatastrofen där isbergen smälter men också på det slags katastrofer i de författarliv där alkoholen spelar en ödesdiger roll, där personerna i fråga hamnar på svag is. Alkoholen är nämligen också ett slags huvudperson i boken och genomgående dryftar författarjaget sitt alkoholproblem  och hänvisar till andra författare som lider av alkoholmissbruk. Här finns kopplingar till bland annat Pentti Saarikoski och Henrik Tikkanen som bägge söp ihärdigt.

Tikkanen skrev att man måste supa sig till konstnär

Henrik Tikkanen skrev att man måste supa sig till konstnär. Vidare skriver berättarjaget att Pentti Saarikoski hade rest till Island för att nyktra till, men att det inte hjälpte att åka dit. Och författaren påminner också om Charles Bukowski för vilken ”skrivandet och supandet var en form av frihet – ett upphöjt och romantiskt sätt att leva”, och påpekar att ”alkoholen var bra för fantasin så länge den fungerade. Då spriten slutade fungera var alla lampor släckta”. Emellanåt är författarjaget olyckligt, saknar spriten och känner sig ”som turist i sitt liv”.

Vid sidan av författarjagets kamp med alkoholen och författarrollen fascineras han av naturen, djurlivet och alla upptäcktsresande som i tiden gjort äventyrliga färder till Nordpolen och Antarktis:

”Livet som upptäcktsresande innebar stora risktagningar. Även drinkarens liv var riskfyllt. Stora uppoffringar och beslutsamhet krävdes dagligen. Kollapsen kunde komma när som helst. Upptäcktsresande och alkoholister är ett slags existentialister.”

Ett försök att kartlägga ett inre landskap

Själv känner författaren att hans liv är absurt och att han konstnärligt ”ligger i diket” och hoppas att ”förstockningen [i mig] skall lösas upp.” Samtidigt försöker han kartlägga sitt inre landskap, hitta sin författarroll och beskriver sitt liv i författarhemmet i Lovisa där författaren Kjell  Lindblad, som också haft problem med spriten, tidigare bott. Så konstaterar jagpersonen att Kjell Lindblad hade blivit nykter och det blir också Hellstens jagperson så småningom från att tidigare även varit rattfyllerist och råkat ut för en bilolycka med ”en magisk bil”.

Alkoholromantiken är en svag rest av kärleken till livet

Och så blir det mera reflekterande kring alkoholen och hur författaren supit i många år vilket lett till att hjärnan ”skvalpade runt i gift”, att alkoholen gjort minnet opålitligt, och att ”först då man kastat hoppet över bord kan man leva konstnärligt som en poet, samuraj eller alkoholist”. Så konstaterar han också att alkoholromantiken är en svag rest av kärleken till livet och noterar att han  ”umgåtts med tanken på att sluta dricka i många år ” och att allt inte ännu var förlorat. Lite senare funderar författarjaget över att ”livet i grunden var hopplöst och det gällde att härda ut”.

Kaosteorin kommer också fram, liksom ytterligare reflektioner kring kukoperan om att ”den moderna kuken var ett förkrympt och livlöst organ som inte fungerade som krok. Kuken var en symbol och symbolvärdet hade försvagats. Vi var på en tidsresa”.

Tankarna kring kuken, det egna jaget, författarrollen och skapandet löper alltså som röda trådar genom Jökel och ger ett mångfacetterat tankelandskap där de sinnrika allusionerna och reflektionsflödet ger en inspirerande läsning.