Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria.

Samtidshistorien är problematisk och så även inom litteraturhistorien. Det märker man också i debatten om den finlandssvenska litteraturens historia och den av Sahlgrens förlag utgivna Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria. Diskussionen har blivit bitter och ibland även orättvis. Det har blivit en kamp mellan centrum och periferi, men ingendera parten är särskilt lätt att definiera.

Då 1900-talsdelen av Finlands svenska litteraturhistoria (FSLH) utkom, väckte den en rätt så affekterad debatt. Det är klart att det finns mycket att kritisera i verket och det är inte förvånande att det var det litterära fältets periferi, som stod för den mest bittra kritiken. Märkligt annars.

I ett verk som utges av Svenska Litteratursällskapet i Finland är det naturligt att det dominerande skiktet kommer till tals. Det är därför friskt vågat av Sahlgrens förlag att utmana eliten och satsa stort på en egen litteraturhistoria. En satsning, som också den stöds av alla de fonder och institutioner, som bildar det allra heligaste centrum i den finlandssvenska kulturen.

Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria är ämnad att fylla de största luckorna i Litteratursällskapets historia. Genom denna uttryckliga intention, erbjuder förlaget en förväntningshorisont, som också styrt recensenternas läsning. Sahlgrens har utmanat eliten och har fått stå till svars. Problemet med deras bok är just dessa förväntningar. Man väntar sig ett seriöst alternativ till FSLH, ett slags ”folkets litteraturhistoria”, men får inte sina förväntningar uppfyllda. Ur detta perspektiv finns det nämligen allt för mycket att kritisera i boken. Om man däremot inte ställer in sig på en sådan läsart och endast uppfattar boken som den är, har man lättare att förbise bristerna. Varför inte läsa den som en festskrift till förlagets tjugoårsjubileum. Det skulle också ha varit en mera anspråkslös och konstruktiv förutsättning för utgivningen.

En av utgångspunkterna för Sahlgrens behov av att publicera det här verket var FSLH:s styvmoderliga behandling av de små förlagen. Därför får sex av dessa nu möjlighet att presentera sig själva. En sådan presentation är inte den mest litteraturhistoriskt relevanta. I vissa fall påminner texten om förlagsreklam, medan Sven-Erik Klinkmann däremot ger en djupare sociologisk skildring av Scriptums uppkomst och mottagande.

En annan brist hos FSLH var, enligt många kritiker, det ringa antalet författarporträtt. Sahlgrens kompletterar därför med sju författare i närbild. Det är inget fel på dessa texter, men motiveringen till just detta urval saknas. Om man skall se artiklarna som ett sätt att fylla luckor i FSLH, kan urvalet ifrågasättas ännu mera. Den ena av de två icke nulevande författarna, Alice Granfelt-Karlberg, presenterades rätt så utförligt också i FSLH.

På samma sätt kan man, om man vill, lätt hitta en mängd svagheter i boken. Det är också dessa många kritiker koncentrerat sig på. Om man i stället ser boken som en samling artiklar, utan en ballast av bitterhet mot den elitistiska litteraturhistorien, kan man finna mera av värde. Dan Henrikssons genomgång av finlandssvensk teater 1985-2001 och Fritz -Olle Slottes artikel om lokalrevyn ger tillsammans en vidvinklad bild av teaterfältet. Ralf Andtbackas porträtt av Sven-Erik Klinkmann och Nils-Börje Stormboms artikel om översättarens kreativa förräderi är andra texter jag läste med intresse.

Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria är på många sätt ett uttryck för periferins mångfald. Här finns den geografiska periferin, åtminstone Österbotten, väl representerad. Det lokala och folkliga skapandet träder fram tydligare än det elitistiska. Mycket av detta och andra mindre utpräglat skönlitterära teman tas emellertid också upp i FSLH. Den dominans av det perifera, som kommer fram i Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria, tenderar att glida över i en konservativ populism. Den läsning och kritik av FSLH, som symbol för litteraturfältets centrum, Sahlgrens förlag har som utgångspunkt för sin litteraturhistoria är inte rättvis. Denna orättvisa har nu slått tillbaka. Många vackra, livskraftiga barn har åkt ut med badvattnet i den affekterade debatten. Vem hade trott att det fanns så starka konflikter inom den finlandssvenska litteraturen?