Regnet

Man måste försöka göra något. Men vad? Något konkret. Men är inte allt ändå gagnlöst? Finns det ens något som kan förändras? Allt vi gör speglar ändå det vi motsätter oss? ”Vad ska vi göra då, ägna oss åt självkritik?”

Frågor i den här andan genomsyrar Regnet, Maxim Grigorievs nya roman. Ett antal personer samtalar på barer, caféer, fester, promenader. Ofta surrar det kring möjligheter eller omöjligheter. Skådeplatsen är Europa, efter finanskrisen. Över städerna drar vågor av gentrifiering, stadskärnan blir för dyr att bo i, där allt förvandlas till hotell. En stor klass arbetar i samhällets skugga, med urdåliga villkor. En av dessa städer är Porto. Tidigare, som en av personerna säger, en stad av ruiner, en stad varifrån alla ville söka sig någon annanstans. Nu byggs det för fulla muggar. Längs floden är bostäderna dyra. Staden förlorar sina rötter, blir anonym.

Romain söker sitt portugisiska ursprung, men egentligen verkar han avsky Portugal.

Det var det här med rötter. Personerna som kommer till tals i romanen – för det är just samtal som texten består av, förutom några miljöbeskrivningar som är satta inom parentes – är på olika vis inte hemma i något alls. Bernardo har upplevt Porto som den arbetarstad det var. Nu, när han återvänt, är allt annorlunda. En annan av dem, den hyperintellektuella Etelle, eller Ethel, som hon egentligen heter, framhärdar att hemmet är något man måste hata. Romain söker sitt portugisiska ursprung, men egentligen verkar han avsky Portugal.

En tredje, Alda, förtvivlar över alltihopa, kapitalismen, förstörelsen, finns det ens något kvar att rädda? Patricia, i sin tur, vill göra något för de mest utsatta. Vännerna hånar henne, tror hon att allt kan bli bättre bara inkomsterna stiger lite grann?

Fångar ett slags politiskt dödläge

Liksom i Europa möter vi människor som lever ett kringflackande liv där det är svårt att fästa sig vid något, eller man vill inte fästa sig. Etelle och Romain både föraktar och avundas dem som inte gav sig av någonstans, de som stannade kvar.

”Från en plats där man bott hela sitt liv, där man vuxit upp. Skulle man inte ens få bo där man vuxit upp? Skulle man dras upp med rötterna? Ingen hade råd med en lägenhet längre, inte ens en liten etta. De ville att vi alla skulle flytta ut till förorterna så att hela stan blev ett hotell för fransmän,

Oh, as casas as casas as casas. Vi var alla turister här i livet,”

Alda är den som försöker rota sig. Vännerna säger ironiskt att hon downshiftat då hon trotsar den urbana logiken och bosätter sig i en enkel ilha. Alda är den som bott i Porto hela tiden, försöker hålla fast vid livet där. ”Det här var hennes hem. Det var här hennes liv var.” Hon hade ett ansvar.” Samtidigt finns förtvivlan i Alda. Vad ska hon göra av sig? ”Man har inte levt om man inte har gjort uppror mot sig själv,” som hon säger.

Låter det abstrakt? De fragmentariska repliker romanen består av, varav många avslutas med ett ofullbordat kommatecken, lyckas ändå nog så levande uttrycka en syn på livet, samhället. En sorts postironisk hållning där det bara är den i oändlighet utvecklade kritiken som återstår: kritiken mot samhället, men ytterst sett mest kritiken mot en själv. Grigorievs roman fångar ett slags politiskt och affektivt dödläge där det inte finns rum för att gestalta ett gott liv eller gemensamt handlande, där det inte kan inrättas ett hem i större bemärkelse, något som man delar och gemensamt kan arbeta för.

Smålustiga spänningar

Den här bristen på gemenskap återspeglas i romanens form, nästan så att det blir lite övertydligt med den allmänna kontaktlösheten. Berättaren heter Aleksandr och för personerna blir han det slags anonyma biktfader som den utomstående, nykomlingen, ibland kommer att fungera som. Aleksandr lyssnar på Etelle, Alda, Bernardo, Romain och Patricia. Vad han själv tänker eller säger vet vi inte. Det vi får till livs är uppstyckade inlägg, där läsaren gissar sig till vem det är som talar. (När jag läser romanen ett andra varv går det lättare, kan jag säga.)

När den lilla klicken inte utröner motståndets melankoli fäller de dräpande kommentarer om varandra. Också detta spär på intrycket av gemenskapens omöjlighet. I bitsk form ger de sig, en efter en, ut i tirader om hur de andra är. Etelle är den som fascinerar och gäckar de andra i gruppen (som inte egentligen är någon grupp); är hon en terrorist som begått något gruvligt dåd och därför stuckit från Ryssland?

Patricia – borgarbrackan som säger sig värna om de utsatta, hm-hm. Romain, drömmaren som mest vill filma regnet, när han inte står utanför någon dams fönster och uppvaktar henne med en tårdrypande fado. Men Alda, henne är det krut i. Kanske.

Det filosofiska och kulturkritiska växlar med närmast smålustiga spänningar mellan personerna

Så där håller de på romanen igenom. Det filosofiska och kulturkritiska växlar med närmast smålustiga spänningar mellan personerna som sinsemellan aldrig synkar, alltid finns det groll (som när Patricia kallar Etelle ”en blandning av Thomas Bernhard och högerspöke”) och erotiska begär som aldrig matchar varandra. Igen: alla verkar gett upp hoppet om att hitta fram, hitta hem, också när det gäller mänskliga relationer.

”Kärleken var en bur,

Hon skulle säga, Paula, hemmet var en bur, kärleken till hemmet var en bur, kärleken till hemlandet var en bur, patriotismen var en bur, stoltheten, den man var, det var det som var en bur, ”titta på vad jag är utan att ha gjort något”, det var det som var buren,

Vinden var en bur, Etelle, vinden,”

En ödslig och regnig stad

Grigoriev är en författare som går sina egna vägar. Det var den suggestiva, myllrande och idérika romanen Europa ett bevis på. Regnet är en malande framställning av hur både det förflutna och framtiden kortsluts i ett depressivt nu som mest är kallt regn och tjafs. Sen, i skuggorna, lurpassar den ominösa drömmen om att agera.

Att romanen ändå inte skakar om mig, utan mera tycks lägga fram ett komplex av idéer och hållningar, beror på att den – i min mening – misslyckas med att få mig att se något på ett nytt sätt, att kalibrera om min blick. I stället harvar romanen runt i och bekräftar något som lätt upplöses – som en pizzakartong i regnet – i en allmän känsla av att allt ändå går fel väg, ingenting, oavsett hur radikalt, kan mer än bekräfta det.

Det är som att texten fastnar i den kritiksjuka anda som flera av personerna ger uttryck för

Jag menar ju inte att jag vill ha mig lite uppbyggliga livsvisdomar på livets väg, utan att romanen som projekt blir otydligt för mig. Det är som att texten fastnar i den kritiksjuka anda (en tröstlös Geist) som flera av personerna ger uttryck för, en kritisk hållning som alltid hittar nya problematiska lager att avtäcka. Kanske kan romanen ändå med sitt bistra slut sägas gestalta den fatala konsekvensen av en sådan hållning?

”(Barernas immiga fönster, med utsmetade ljus, de röda tysta neonskyltarna i regnet, tomma raka långa gator med två- och trevåningshus, doften av rök och hav, regn, som föll, dagar, veckor i sträck, och de plötsliga vindstötarna, som slet lappen ur ens hand, vände ut och in på paraplyer, eller slängde tusentals hårda vattendroppar mot bilens sidoruta.)”

Det regniga Porto då, som skymtar fram i (Aleksandrs?) impressionistiska intryck satta inom parentes? De tillför någon gång en svalkande skönhet till texten, en efemär påminnelse om en värld som finns runtomkring de malande samtalsstumparna. Men vad är det som släpps in? En ödslig stad, av kapitalismen och gentrifieringen urgröpt och hotellifierad. Ett kallt regn som får romanens figurer att trängas under paraplyet och fundera ut ännu en svidande sentens om sakernas tillstånd. Det är tröstlöst, det är mycket tröstlöst.