Cancerbrev

Cancer, kräfta, karcinom eller lidandets konung. Oavsett benämning kommer ett cancerbesked sällan som en behaglig nyhet. För mig kom beskedet som en vedklabb på käften. Drygt tio år har passerat sedan jag fick min cancerdiagnos och idag är jag lyckligtvis cancerfri, men jag minns fortfarande hur jag i ett huj var ensam i världen.

Men jag hade förstås fel, jag var inte ensam. I runda slängar drabbas en tredjedel av cancer och varje erfarenhet skiljer sig från den andra. Vid själva beskedet finns det dock något som förenar de flesta – en blandning av förhoppning och rädsla för vad läkaren ska säga härnäst. Jag ville inget hellre höra än att cancern befinner sig i ett tidigt skede, att det finns goda eller åtminstone rimliga chanser för överlevnad.

På grund av den passivitet som sjukdomen medförde passade jag på att slå ihjäl tiden med böcker. Tack vare cancern förälskade jag mig i litteratur – i att läsa och skriva. Mina chanser för överlevnad var rimliga och i mitt tillfrisknande förmår jag fortsätta läsa och skriva. Följaktligen sitter jag här och recenserar en bok som skildrar en annorlunda cancererfarenhet än min egen.

Min cancer går inte att bota

Cancerbrev (2021) är skriven av det finlandssvenska paret Fritjof Sahlström och Leena Sahlström.

“Hej jag heter Leena och jag har ett gott liv. Visste du att idag botas många som fått diagnosen cancer? Jag är inte en av dem. Min cancer går inte att bota. Det har läkarna sagt. Men jag lever bra ändå.”

Visst är det svårt, men mestadels lever Leena bra ändå. Förutom Fritjof och Leena består familjen av tonårsbarnen Ellen, Anni och Albert. Familjen Sahlström är utan tvekan en aktiv familj med ambitiösa fritidsintressen – en dotter tävlar i segling, en annan i ridning, medan sonen framgångsfullt spelar violin och piano.

Nytt hus och ny häst

Under de fem sjukdomsår som skildras i boken äger många omställningar rum. Den sangviniska veterinären Leena måste skära ned till deltidsarbete, undergå operation och medicinsk behandling.

Den akademiska strebern Fritjof erhåller posten som dekanus för fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi i Vasa, vilket innebär att familjen lämnar hemmet i Helsingfors och flyttar till Österbottens centralort.

En skrivform som inte är död

Anmärkningsvärt med Cancerbrev är att både den diagnostiserade och den närmast anhöriga får komma till uttryck inom samma pärm. Den epistolära uttrycksformen – brevskrivandet – är en värdefull konstart som dessvärre gått förlorad, dock har inte behovet ännu dött ut, ännu är det behövligt att betänksamt sätta tankarna på pränt för vänner att beskåda.

Dagens kommunikativa motsvarighet sker via chattapplikationer eller öppet i den digitala etern. Cancerbrev består inte av brev i vanlig mening, utan av Leenas blogginlägg och Fritjofs kolumner för Hufvudstadsbladet samt kompletterande text. Inte heller handlar det om dialog dessa två emellan, även om Fritjof ställvis kommenterar sin hustrus inlägg. Ergo: två litterära genrer och medier som valt en tredje gemensam väg, som varvat samsas om utrymmet i den patografiska boken.

Monstret manifesterar sig

“Det var solig sommar 2014 då jag på allvar började ana att allt inte stod rätt till.”

Bloggen Passligt föds ur en dödsdom. Som ofta är fallet smyger sjukdomen sig fram i smärre symptom, i Leenas fall svaghet och svårigheter med benet. Med tvekande steg finner hon sig fram till sjukhuset där de plåtar henne. Bilderna manifesterar en mardröm. Leena får en diagnos som förmår skräckslå vem som helst. Mardrömmen visar sig vara maligna tumörer, det vill säga cancer. Njurcancer. Ett monster.

Cancer, kräfta, karcinom eller monstret som familjen Sahlström kallar sjukdomen.

Oavsett benämning är det en sjuka som tenderar att få en att tänka om och fräckt forcerar en att ställa om. Hon överlever och hon skriver, hon skriver sitt liv, sin vardag och verklighet, och hon får det nästan att verka lätt

I själva verket är cancer ett paraplybegrepp för en samling sjukdomar av väldigt varierande slag. Cancertyp, spridningsgrad och behandlingsform kan vara avgörande faktorer för livskvaliteten. Leenas njurcancer har metastaserat till bland annat lungor, lever och lymfkörtlar och är således obotlig. Men ännu har livet hög kvalitet.

Till sin egen överraskning lever Leena vidare trots den pessimistiska prognosen, från beskedet 2014 fram till 2019. Hon överlever och hon skriver, hon skriver sitt liv, sin vardag och verklighet, och hon får det nästan att verka lätt – tills sjukdomen sent omsider berövar hennes ork och drar för draperiet.

Så gott det går i symbios

Boken framställer tydligt hur en dödssjukdom kräver uppoffringar och kompromisser. Cancer drabbar sällan blott och bart patienten – sjukdomens spöken sprider sig utanför kroppen och hemsöker de närmaste. Trots att livet står i skuggan av monstret är inte vardagens färgrikedom förlorad. Här kommer Fritjof in i bilden och vidgar perspektivet och valörerna i paletten.

Vardagen förlöper så gott det går. Det är ingen lätt historia, men det går för familjen Sahlström. Maken, pappan och professorn får förhålla sig ekvilibristiskt till den akademiska karriären och hemmalivet med hustrun samt stöttandet av barnens intressen.

Tillsammans lever de i hoppet och i detaljerna. Framförallt Fritjof beskriver hamrande på detaljnivå hur dagarna ter sig. Trots ömsinta stunder står Fritjofs seriösare ton i kontrast med Leenas röst. Trots den tungsinta tematiken får Leenas lättsamma stil inslagen att framstå som feelgoodlitteratur.

Sedvanligt är personliga bloggtexter av det lättsammare slaget och litteratur definieras med andra estetiska kriterier. På grund av kolumnens ringa längd och översiktskaraktär förblir också den andefattig. Vad mig beträffar är Fritjofs pragmatism ett av bokens aber – krasst sagt blir det tradigt i längden. Frågan som återstår är hur skrifternas symbios ser ut.

Jag vill så gärna säga att helheten är större än summan av delarna, att texterna kompletterar varandra, att de springer mot varandra utsträckta för gå hand i hand.

Cancerbrev är skriven med författarnas hjärtan på utsidan – hjärtan som bultar för varandra.

Emellertid anser jag att texterna saknar fullgod kemi, att de med utsträckta händer krockar och slår ut varandra och faller platt till marken.

Missnöje och möjligheter

En annan återkommande fråga vid min läsning är: Vad hade jag fått ut av boken om jag hade läst den för drygt tio år sedan? Grovt svarat: irritation.

Dödscancer är en tragedi, trots det tror jag inte det är orättvist att hävda att det rör sig om en privilegierad familj. Det finns människor som insjuknar i cancer som varken har eget hus, häst, stöd av släkt och vänner, stort socialt nätverk, sommarstugor, segelbåt eller råd att åka på skidsemester.

Då Leena skriver om att en av fördelarna med cancer är att använda “cancerkortet” så sviktar sympatin fort. Självfallet är alla värda att berättas. Men är alla värda att läsas? Det jag läser ser ut som en finlandssvensk borgerlig stereotypi.

Faktum är att de flesta patografier är skrivna av författare, journalister eller människor som redan har en infart till det kulturella etablissemanget. Eftersom en tredjedel drabbas av cancer och enbart få blir hörda är det inte orimligt att ställa vissa krav på estetiskt utförande eller existentiell förkunnelse i denna växande genre.

Det som håller boken flytande är dess förmåga att inspirera eller informera. Familjens hoppfullhet och ork under svåra omständigheter är beundransvärd.

Hoppfullhet inbegriper osäkerhet. Det ena väger upp det andra. Begränsningar innebär också möjligheter. Familjen Sahlström kan inte segla omkring i samma knop som tidigare, men vad som är viktigt i livet låter sig desto lättare speglas på ytan. Frågan är ifall en alltför detaljfokuserad vardagssbeskrivning i detta fall riskerar bli ytlig. Missar de en annan båt?

“Man kan bli en bättre människa av cancer. Jag har blivit det”, skriver Fritjof. Jag ställer mig tveksam till att cancer och dess påverkan i första hand är en moralisk angelägenhet, vare sig man är sjuk eller anhörig. Cancer utgör däremot en möjlighet till att vakna upp, en öppen dörr till medvetenhet.

Från stoft till stoff

Jag läste Cancerbrev med en blandning av förhoppning och rädsla. Trots mina bistra betoningar är jag tacksam för att ha fått läsa och recensera denna livsbejakande bok. Leena och jag har något gemensamt – sjukdomen satte pennan i handen.

Sahlströms skriverier är onekligen en del av sorgeprocessen, men också ett sätt att mening för mening närma sig livet. Cancerberättelser är berättelser om elakartade växter i människans spröda stofthydda. Shakespeare skrev: “Allt levande ska dö, det är vår lott: En färd ur stoft, till evigheten blott.” Ur Sahlströms stoft har kommit stoff till en skildring om att leva med och dö av cancer.