Algot

”Båtsmän blir sällan särskilt gamla, men på den korta tid de lever hinner de göra illa ändå. Nog vet han det. Om sig själv också.”

En av de mest läsvärda och välskrivna böcker som utkom på svenska i Finland år 2017 är utan tvivel Carina Karlssons roman Algot.

Hon skildrar mer än en grym händelse som verkligen ägde rum på Föglö år 1748 – ett brutalt rånmord utfört av tre båtsmän. Hon skildrar en människa, Algot Holm, som föds till ett liv utan större förutsättningar. Hans ensamstående mor är kofsa, ett gammalt ord för prostituerad. Som barn hör han hur män brutalt utnyttjar henne, ibland så han fruktar för hennes liv där bakom dörren han under inga villkor får öppna. Om inte den erfarenheten lägger grunden till en glödande konstruktion av hat, ilska och sorg i en människa, vad gör det?

Livet är en måltid åt gången

Från första stund är livet som Algot Holm känner det fullt av hunger, våld, gränser och fattigdom. En dag i taget. En måltid åt gången. Han är varken bondson eller hantverkare och har inte många val. För att för en gångs skull få bli omhändertagen, mätt och på något sätt meningsfull tar han värvning och blir båtsman som sin far – vilken av alla båtsmän som var hans far vet han inte. Men att han ska följa i samma fotspår verkar vara förutbestämt. Han ska få mat, ett torp, en uppgift. För att ganska snart dö och ätas av korparna. Som ett utsvultet djur letar han mat på platser han vet kan eller kommer att ta livet av honom, men att bli mätt och tillfreds en stund på vägen mot undergången får göra det värt det.

Tilltro är nog mer än han någonsin känt

När den 19-åriga Algot så efter fasansfulla upplevelser som slagit sönder ännu mer i honom hemförlovas till Björby i Sunds socken på Åland år 1743 har han ”ett främmande i blicken, ett farligt, ett lömskt”. Under resan har rödsoten härjat på skeppet och tagit livet av många av de unga männen omkring honom. Han överlever men har förlorat ytterligare något av sin tilltro, eller kanske snarare sitt hopp. Tilltro är nog mer än han någonsin känt:

”Han sitter tyst, och i tystnaden är han ingen. Dag efter dag. Som om han lindar in sig själv i sin egen tystnad och knyter den hårdare och hårdare om sig. Allt svårare att ta sig ut ur, allt svårare att ta sig in i. Och innerst han själv i en kramp som bara hårdnar.”

Tillvaron på båtsmanstorpet blir heller inte så bekväm som han föreställt sig. Mat måste han hitta, det trodde han inte när han köpte brännvin för sina första höstpengar. Hungern och jakten på mat, den dagliga utmaningen, beskrivs närvarande och realistiskt. En dreglande väntan på att kålrötterna ska växa och kunna skördas för att bli mat är konkret, en vild bild av hunger.

Där det är för långt till kärleken

Förutom skildringen av Algot Holms öde innehåller romanen också ett starkt och ambivalent porträtt av bonddottern Ilja, som småningom står brud för andra gången med ”isrosor och vintergrönt”. Hon söker sig till Algots torftiga rote från sitt tillfälliga boende med sin dotter Greta och trötta mor på sytning hos sin bror. En skadskjuten själ till en annan. Hon tänker att han nog kan behöva en piga som ser till att han får roten i beboeligt skick. Pragmatisk är hon, men även hon med håligheter som behöver fyllas. Gärna med brännvin som hon inte kan låta bli, och det vet folk om. Hon är inte ett självklart val som piga hos någon. Tillsammans dricker hon och Algot samtidigt som de bekräftar varandra i något som väl inte är kärlek, men ett sätt att återfå ett värde för någon annan. Och den där stunden av att bli lugn och tillfreds.

Romanen har också ett starkt och ambivalent porträtt av bonddottern Ilja, som småningom står brud

Dessutom lär Ilja Algot hur man fiskar och planterar äppelträd. Hon ser en lekfullhet och styrka i honom, en framtid med ”apelmos på gröten varje dag”. Han är oförmögen att uppbåda entusiasm för att tänka långsiktigt. Ilja kämpar med lusten att supa som ofta växer sig större än hennes förmåga att ta hand om sin dotter Greta. Och hon förstår sig aldrig helt på Algot. Småningom blir konsekvenserna av deras hopfösta, spontana samlevnad uppenbara för henne, och han blir allt nyckfullare och hårdare efter sina kommenderingar och vad de gör med honom.

Korthugget poetisk är beskrivningen av det sargade

Språket i romanen är poetiskt och genomarbetat, med tydlig ton och omsorgsfulla och flera underbara formuleringar – det ”byngslar och drar i andra ändan av reven” när man har en fisk på kroken, en skock får har ”vinterns mörker i botten av blicken,” Greta har ögon ”av skimmer och skyar”. Det gränsar med alla upprepningarna till effektsökeri, samtidigt som det är en självklar del av Carina Karlssons stil att skriva en vacker, egen prosa liksom i romandebuten Mirakelvattnet.

Språket har en genomarbetad ton, och omsorgsfulla, underbara formuleringar

Det finns en styrka och intensitet i den korthuggna, men också rika gestaltningen av människors förutsättningar, drömmar och motgångar. Många gånger inser läsaren hur hjärtskärande ung Algot ändå är, som när han avundsjukt ser en hustru sticka något som säkert ska bli en varm och skön ”stickblus” till sin man. Det behöver inte skrivas ut att han aldrig upplevt någon sticka något värmande till honom, och det är sådana små ögonblick som också inger läsaren en sympati för Algot, trots all hans hårdhet och omöjlighet. En sargad pojke blir inte en stabil karl bara han plågas och härdas tillräckligt. Han går däremot sönder helt och hållet.

Carina Karlsson levandegör fint mänskliga förutsättningar och osäkra tider med återkommande krig, hot och härjningar, ett ständigt störande av den livsnödvändiga vardagen. Romanen vill också vittna om kvinnor som sitter fast i våldsamma relationer, unga män som letar efter fotfäste i tillvaron och inte minst dagens flyktingsituation:

”Där flyktingarna finns, där finns sprickorna i det vardagliga och säkra. Rädslan läcker in, rädslan för att mista allt.”