Svarta klasar

Carina Karlssons senaste och sjätte bok, Svarta klasar, tränger bokstavligt och bildligt talat rakt in i både författarens och läsarens benmärg. Man kan läsa diktsamlingen som en sjukberättelse om ett psykiskt sammanbrott, en epikris sammanställd efter en operation eller en feberdröm. Pärmen pryds av ett flygfä med skarp blick ur det burriga huvudet. Många av dikterna kan upplevas som betraktade av denna insekts fasettögon, oerhört skarpa och mångdimensionella: precis så som traumatiska händelser framstår för den som minns, som både förklarade och förbannade ögonblick.

Befallningar och lek

Att författaren har ett alter ego som är en insekt beror inte enbart på ögonens fysionomi. En insekt är liten, utsatt och hjälplös. Den har en snabel som sticks och den är träffsäker när det gäller. Karlssons dikter är, liksom i flera av hennes tidigare samlingar, knapphändiga, skarpa och starka. Raden ”nu leker vi” finns upprepad som ett omkväde. Den leken är grym och mycket realistisk. Dess funktion är att s.a.s. vända på steken: ”Nu leker vi/ att vi var två/ som inte frös ihjäl”, ”Nu leker vi/ att du var en/ som ville ha mig”, ”Nu leker vi/ att vi var två som klädde ut oss/ till kungabarn”.

Leken är här i Karlssons dikter inte en rolig eller ens en kreativ process i egentlig mening. Den är ett grymt rollspel och ett försök att styra verkligheten. I leken hanterar man verkligheten och gör den begriplig, ger den en form – och manipulerar den.

Man kan inte säga att dikterna andas eller kommunicerar, de ekar isolering och ensamhet. Men ”fienden”, den som håller i bensågen förblir samlingen igenom anonym och ansiktslös. Diktsamlingen ger ett intryck av att ha kommit till under hårt motstånd och hårt inre tryck. Samtidigt finns här en mild självironi, en blick bakom den hårda mask sjukdomen tvingar på en:

”Kirurgen såg mig sova,/ han skar bort allt som stack ut,/ klädde mig i en rustning av gips// Jag lyser i mörkret,/ jag blommar så vitt,/ jag är en som vandrar/ i rotverk och råtthål”.

Det är en lek med läsaren, ett maktspel där man hålls i okunskap om vem det är som har övertaget, egentligen. Det motstånd författaren har befunnit sig under överförs däremot inte till läsaren. Carina Karlssons dikter är inte svåra eller snåriga, tvärtom. De är enkla och lättfattliga.

De två personer som förekommer mest frekvent är ”jag” och ”han”. Jag är den rinnande, den lysande men också den som småningom får egna intentioner: ”jag tänker blomma över sängen”. Jaget stiger ur sin offerroll och blir ett självständigt subjekt, en som kan lägga lekkamraten under sig. ”Han” är ambulansmannen eller kirurgen. Han kan vara både bödel och hjälpare.

Svart sol

Avsaknaden av språkexperiment och ”runda hörn” har kanske en förklaring. Raka statesments är det enda den sjuka förmår formulera. I detta sammanhang är det kanske också det enda relevanta: är ett bord fyrkantigt skall det också avbildas som fyrkantigt. Man kan förväxla det här fasta lite distanserade greppet med naivitet och oförmåga att uttrycka sig. Men det är nog inte så det är. Karlssons dikter har en form som kunde jämföras med folksagans. Det finns uttryck som blir som formler, som leder in läsaren i dikten.

På ett avlägset sätt påminner Carina Karlsson om Eva-Stina Byggmästar och det beror nog inte enbart på titlarna (jämför Svarta klasar med Knoppar blommor blad och grenar, men man kan se Karlsson som en svart-vit version av Byggmästars färgfyrverkeri). Det är snarare smygandet, det flickaktiga tassandet in i en egna kroppen och upplevelsen, en bedräglig försiktighet parad med oblyg träffsäkerhet, som gör att man kan se släktskap mellan de här två författarna. De iklär sig en oskuldsfullhet för att kunna överrumpla läsaren.

Titeln Svarta klasar för tankarna till Julia Kristevas svarta sol, en metafor för melankoli. Det är knappast en slump. Liksom Kristevas svarta sol är en bild av att den deprimerade ser solen som svart, visar Carina Karlssons dikter hur svåra upplevelser gör att dessa färgar av sig, man kan inte ”skaka av sig” dem.

I slutet av samlingen kommer det in lite rörelse, någon gläntar på dörren: ”Jag spikar en dörr att knacka på,/ du öppnar världen för ett möte”. Men den sista dikten, som gestaltar bärande, slutar oerhört sorgligt. Månen hänger över ett vitt hus och:

”Jag bär mitt barn/ mellan sängarna,/ bäddar ner,/ bäddar upp/ Hon andas ett namn,/ jag tror det är mitt,/ jag är en annan nu.”

Man får aldrig behålla någonting, man tillåts aldrig stanna.

Tunn och tung

Svarta klasar är både tunn och tung. Detta är absolut inte något värdeomdöme. Den är tung att läsa, här finns så mycket smärta och svartsyn. Den är tunn till sitt format, och diktspråket avskalat, knappt. I sina tidigare böcker, t.ex. Stjärnorna har stuckit hål på himlen (2005) visar Karlsson prov på ordglädje (och också annan glädje), så det nu förhärskande strama greppet är ett medvetet förhållningssätt, fullt berättigat med tanke på det ämne hon gestaltar. Det är tungt att läsa, men lätt att förstå.