Daggblad

Det är något knepigt med Carina Nynäs senaste diktsamling Daggblad, hennes sjätte bok och femte diktsamling – den första boken var en novellsamling. Det dröjer ett tag, några läsningar, innan jag får tag i dikterna. Redan i hennes tidigare böcker har man kunnat märka att Nynäs gärna uppehåller sig kring tematik som lidande, glädje, tanke, känsla. För henne utesluter det andliga inte det intellektuella. Hon kan uttrycka trassliga och tunga saker tydligt. Kort sagt: Nynäs är en modig lyriker när det gäller valet av teman, formmässigt är hon mera försiktig, och det sistnämnda gäller särskilt gestaltningen i Daggblad.

Mörk men lätt

Carina Nynäs är en medveten författare som vet vad hon serverar sin läsare, ändå går hon inte så långt när det gäller sitt eget grepp om språket och den rent lyriska uttrycksformen. Kanhända månar hon om att nå fram och undviker p.g.a. av rädsla att bli missförstådd de komplikationer man anar i marginalen av hennes dikter? Emellanåt kan man också få en känsla av att hon arbetat så intensivt med uttrycken att hon alltför mycket gör dikterna till en monolog, där läsarens enda roll är lyssnarens.

När man läser Daggblad infinner sig nämligen lätt ett motstånd, som delvis beror på tematiken: sorg, saknad, tillkortakommanden och brist. Hur gestaltar man tomhet utan att stumheten färgar av sig alltför mycket på läsupplevelsen? Men Nynäs måste vara medveten om svårigheterna detta för med sig, för hon och hennes dikter arbetar hela tiden med läsarens motstånd, så att dikterna småningom frigör sig och börjar fungera som en egen självständig apparat.

Man kan förhålla sig till boken på två sätt, låta sig dras med, anstränga sig en aning med att utläsa schatteringar i mörkret eller så lämna dikterna därhän. Nynäs är en författare som månar om sin läsare, hon provocerar inte, och hon måste vara medveten om det problematiska med den sits hon befinner sig i (”jag sitter fast vid gryningen/ av mig själv,/ en man vill lösgöra mig /…/”). Hon är en diktare som samarbetar, inte motarbetar, men också hennes beredvillighet att hjälpa läsaren kan kännas som en belastning.

Dikten där man hittar följande rader, ”en helikopter småskvallrar/ mot taket/ om mina irrfärder från förr/…/ och lär mig navigera längs tangenterna/ mot mitt/ svarta hål:/ barndomen (där vi försvinner och/ blir bestående) /…/” blir i sig själv en pendelrörelse där de korta raderna rör sig från den ena marginalen till den andra så att man ur den kan utläsa rotorbladens rörelser. Stiltjen får alltså ge vika för en lyftande rörelse, där diktens apparatur bär.

Upplevelser i tystnaden

Det Carina Nynäs framförallt bjuder på är ett fasthållande av paradoxer, en ärlighet gentemot det genuina. Hon vidmakthåller rätten att uppleva uteslutande upplevelser samtidigt, också här är pendelrörelsen motiverad och dikter där man liksom hoppar från tuva till tuva, från vänster sida till den högra och så tillbaka igen bildar ett enhetligt mönster där det inte finns risk att man skulle tappa bort sig i läsningen.
Motsägelser kompletterar snarare än de skulle utesluta varandra. Också en sorgsen person kan känna stark kärlek, och i stumheten kan man uppleva starkt samförstånd:
”dagens avlösning: blicken/ av samförstånd i bisamråttans ögon/ när vi simmade förbi varandra/ framför vassen – ”.

Ibland får man känslan av att Nynäs förkärlek för naturen som motiv inte beror på att den är levande, utan att den företrädesvis är så tyst, lugn och harmonisk. I hennes dikter intas den i avgränsade portioner, liksom betraktad genom ett fönster. Allt är väl genomtänkt och inträngande skildrat. Nynäs tränger djupt in gestaltningen av olika upplevelser, men lite längtar man som läsare att handlöst kastas ut i alldeles oväntade sammanhang och läsupplevelser.

Öppenhet och humor

I intervjuer har Nynäs sagt att hon framförallt upplevt samförstånd med ryska och östeuropeiska författare. Hon har intresset för det andliga gemensamt med dem, också öppenheten inför tillvarons komplikationer, utsattheten i att vara människa, men inte deras beredskap att låta sig föras med på för dem okända vägar. Olika slag av minnen, kärlek och försoning är återkommande teman i Nynäs dikter, liksom sorg och tomhet.

Humor och korta formuleringar med en glimt i författarens ögon finns också med. Eventuellt är det så att tiden, åldern och det relativt långa perspektivet gör att allt blir skildrat liksom i ett perspektiv där fenomenens relativa betydelse inte är så stor?