Sju berättelser från sextiotalet

Alla som någon gång deltagit i en demonstration med slagordet ”Alas USA:n imperialismi” som ledstjärna, vet hur det ekar mäktigt mellan väggarna i gatans ravin: las-las-las och mi-mi-mi. Demonstrationen är ett av ledmotiven i Carita Nyströms Sju berättelser från sextiotalet, som kommit ut i en tunn volym, bara sjuttio sidor, på Skrivor, den lilla omutliga utgivningsmaskinen som sedan den grundades 1975 gett ut böcker i ojämn men återkommande ström, skönlitteratur varvad med fakta. Slutsålda titlar finns, de är att betrakta som dyrgripar. Purilfinnan av Paavo Hauta-Aho – stockflottarminnen, totalt oromantiska – och Gösta Ågrens bok om Leo Ågren En man gick genom stormen är sen länge utsålda.

Fiktion och minnen

Sju berättelser från sextiotalet är fiktion och personliga minnen sammansmälta i olika kombinationer. I vissa passager kan man känna igen sig från Carita Nyströms andra böcker, t ex Postefeminsim (Draken 1991), en brevbok med brevväxling mellan feminister från olika generationer, eller novellsamlingen Galningen i trädgården och andra berättelsen (Hantverk 1996), där titelnovellen kanske utgör hennes skönlitterära höjdpunkt.

Att läsa Carita Nystöms produktion är också att få en lektion i bokproduktion och utgivningspolitik. Själv har hon aldrig varit rädd för att ta sig an viktiga projekt som de stora helsingforsförlagen aldrig skulle röra. Men litteraturen som ett verktyg att knyta lokalsamhället till världen har alltid fungerat i Carita Nyströms händer. Hon har också arbetat med olika skrivargrupper med olika åldersstruktur och olika tematik i sin hemkommun Korsnäs och medverkat i ett interregionalt poesiprojekt med poeter från Österbotten och Yorkshire i England.

Sju berättelser från sextiotalet har ett kort efterord där författaren säger att hon velat ”fånga något av den tidens stämningar, som de kunde upplevas av en individ. Jag har inte strävat efter att ge någon giltig diagnos av den tidens radikalism”.

I samma efterord redogör hon också för vilka av de sju berättelserna som är tydligast självbiografiska. En är en impression från en konsert med Donovan, han liknar ingen skribenten tidigare upplevt. Han kommunicerar med publiken, han är sig själv:”Han liknar en alf ur sagorna där i strålkastarljuset. Han kommer från en annan värld.”

Ett reportage om ett reportage

Den lite reportagelika ”Under takåsarna i Köpenhamn” – som själv handlar om hur berättaren gör en intervju – ger en glimt av det danska konstnärkollektivet Røde Mor, som i backspegeln är ett musikhistoriskt spännande proggband, och som knoppade av Dea Trier Mørch (hon var en stiftande medlem), som blev känd för romanen Vinterbørn (1976, Vinterbarn 1978), en kollektivberättelse om kvinnor på en bb-avdelning i Köpenhamn. Berättelsen beskriver också reaktionerna i Finland vid Røde Mors besök, och senare när Trier Mørch besöker Finland i samband med att hennes bok utkommer här. De är förvånade och mer eller mindre avvisande. Den rigiditet i uppfattningen av förhållandet mellan individen och samhället som nästlade sig in i den radikala vänsterrörelsen hade konstituerat sig då.

Den berättelse som är mest gripande av de ”självupplevda” är ”Den undre staden”, som handlar om Krista, akademiker som kommer i kontakt med organisationer som Tricont och Novemberrörelsen. Den senare grundades 1967 då närmare femtio bostadslösa frös ihjäl i Helsingfors – det var en ovanligt kall vinter. Krista hjälper till med att söka upp bostadslösa, oftast alkoholiserade män, i utkanterna av staden, ge dem smörgåsar, eller organisera dem till sjukhusvård. När vintern kommer drar hon och Maiju, som leder den grupp Krista är aktiv i, runt och söker upp gubbarna för att fråga om det inte är dags att ta sig ”inomhus”, dvs. ta sig till alkoholistvården innan det blir så kallt att man riskerar frysa ihjäl.

På universitetet ser man långt på Kristas verksamhet. Idealistisk? Javisst, men också helt nödvändig. Om man just då inte kunde rädda alla, räddade man i alla fall några. Och samhällets attityd påverkades också, det vet vi. Men i dag skulle det möjligen förvåna mycket mer om intellektuella använde sin fritid till att ordna mat och sjukvård och filmaftnar för bostadslösa alkoholister.

Demonstrationen som ledmotiv

Demonstrationer är ett ledmotiv i berättelserna, demonstrationer mot USA i Vietnam, mot Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien. I berättelsen ”Regndansen” blir Sara tagen till polisförhör tillsammans med sin amerikanska käresta Burt; de har demonstrerat vid sovjetambassaden vid Fabriksgatan. ”Vi ville bara visa den tjeckiska flaggan”, försöker Sara förmildra omständigheterna vid förhöret. ”Nå, jag får erkänna, att jag skulle ha beundrat er om ni hade försökt ta er in”, säger polisen. Det är helt utanför protokollet och Burt blir helt perplex. I USA är man van vid hårdare tag. Kroppsvisitering vid arrestering är ett det minsta man kan räkna med, antyder han.

Just i ”Regndansen” som ur rent litterär synvinkel blir min favorit, är kärleken huvudtema. Hur ska man kunna passa in den i ideologin, i ambitionerna man har för samhället och världen. Resultatet är ofta att man får göra avkall på sig själv. Man anpassar sina egna behov till teorierna om framsteget. Ofta är det kvinnan som får stå tillbaka, men erfarenheten ger henne också krafter och motiv för den kamp som står för dörren. Kvinnokamp talade man uttryckligen om på 1970-talet.

Det sista är min kommentar. Nystöm är inte så explicit i novellen, den är gestaltad kring den långa relationen mellan Sara och Burt, hur den glider in i ett passionerat förhållande som krackelerar och haltar fram en tid för att sedan plana ut i en brevväxling som varar i många år. Den centrala scenen utspelar sig i ösregn, Sara och Burt är på väg till sina vänner. De tar en genväg genom skogen, genomblöt sliter Sara av sig klänningen och utför en extatisk dans. Titta på mig! Nå, det vill han inte, han blir snarast besvärad. Den frigjordhet han talat sig varm för gäller inte sånt här.

Hur man hanterar kärleken

Hur kvinnan hanterar kärleken blir ett av de viktigaste spåren i berättelserna. Som ett emblem för det finns drakflygningen, som återkommer i två berättelser. I den ena ger sig draken av på egen hand mot himlen, i den andra tar den fin fart – och störtar. I volymens sista berättelse ”Rosa Klara Alexandra”, där ordet förs av en ung kvinna som fötts in i 1960-talet och begåvats med revolutionära namn, är moderns tragedi underströmmen, själva riktningen. Långt efteråt läser dottern de efterlämnade dagböckerna: ”Hur hon med klara ögon såg världen omkring sig förändras, kallna”. Mammans livsöde förpliktigar, kanske mer än de storvulna namn hon fått.