Alkemistens dotter

I det hemliga laboratoriet på godset Hermestorp förberder den unga kvinnan Rebis Drakenstierna jordens undergång. Hon tillhör en ätt av alkemister som under stort hemlighetsmakeri fört kunskapen om alkemi och tillvarons innersta väsen vidare i generation efter generation. Hon har fostrats och lärts upp av sin nu döde far. Rebis är den utvalda, den speciella, släktens yttersta hopp och slutpunkt. Efter henne kommer ingenting. Föräldralös, ensam i världen, men allt annat än värnlös. Det är hon som ska fullgöra det heliga värvet som kommer sluta i en milt sagt rejält smäll.

Huvudpersonen är den sista i en ätt av alkemister

Och visst smäller det och sjuder det i Carl-Michael Edenborg Augustprisnominerade roman, Alkemistens dotter. Den har lovprisats av en tämligen enig kritikerkår i Sverige för sitt innehåll, språk, intrig, men om jag redan nu ska vara helt ärlig så förstår jag inte riktigt varför.

Carl-Michael Edenborg: filosofie doktor i idéhistoria, skabrös förläggare på det fräsiga och uppstudsiga Vertigo förlag med inriktning på erotiska klassiker och filosofi (”Varje bok ska vara en gatsten” heter det i förlagets manifest), före detta caféägare som änge sett sig och blivit stämplad som en outsider, en snuskfarbror, i svenskt kulturliv. På senare år har han koncentrerat sig på sitt eget skrivande, debuten Mitt grymma öde, där barockkompositören Händel var huvudperson, kom för ett par år sedan.

En rasansde resa genom Europa

Rebis lever i en brytningstid mellan den gamla och nya tiden. 1700-talet är på väg in i 1800-talet. Romatikens ideal och upplysningen går – om inte hand i hand – så bredvid varandra i Europa. Förnuft eller känsla, natur eller kultur, manligt eller kvinnligt?

Snart får vi följa med Rebis på en fartfylld resa igenom Europa. Stockholm, Paris, Berlin passerar revy och den ena jakten av lönnmördare efter den andra sveper förbi, förklädd till man hon super hon sig full och går på bordell, I en strapatsfylld flykt från Berlin hem till Sverige träffar hon Thomas Thorild och ger sig in i ett filosofiskt samtal med denne – ett av bokens bästa avsnitt.

Största behållningen i berättelsen är skildringen av dotterns förhållande till fadern

En del av den största behållningen av Alkemistens dotter är betoningen på just dotter, Rebis förhållande till sin far, saknaden men också smärtan av inse att den hyllade och ärade fadern också hade brister, inte visste allt. Smärtan när hon inser hans brister, att hon måste gå en egen väg. Och visst kan Edenborg sitt ämne, och visst både rinner blodet och olika vätskor men samtidigt kommer jag på mig själv att jag faktiskt väntar på att det ska smälla på riktigt under resans – läsningens – gång. Det är inget fel på fabuleringsglädjen eller att Edenborg inte skulle brinna för sitt ämne.

Berättaröverdådets risker

Jag har dock svårt att behålla intresset för Rebis göranden och låtanden hela vägen ut – äventyrsroman-temat till trots. Det beror på att Edenborg tagit fasta på släkten Drakenstiernas släktmotto SOLVM NIMIVM SATIS EST (”endast för mycket är tillräckligt”) allt för bokstavligt, och bombastiskt spretar iväg för mycket. Varför blandar han till exempel in spöken mitt i allt? Det känns som påklistrad utfyllnad.

Romanen blir som en actionfilm där regissören inte hänger med

Alkemistens dotter har potential, ansatsen är god, men tyvärr blir det hela mest tråkigt. Som en actionfilm där regissören inte hänger med i sitt eget manus ända fram till den stora förlösande upplösningen.