Den begravda skrivmaskinen

Den rumänska författaren Carmen Bugans självbiografiska prosabok Den begravda skrivmaskinen. En uppväxt i skuggan av Securitate, beskriver på ett otroligt intensivt och engagerat sätt författarens absurda barndom i Ceaușescus Rumänien från 1970-talet fram till familjens emigration till USA 1989. Där studerade Carmen Bugan bland annat vid universitetet i Michigan. Hon bor numera nära Genève med man och två barn. Förutom det här prosaverket har Carmen Bugan gett ut två diktsamlingar.

Boken, som ursprungligen utkommit på engelska 2012 under titeln Burying the typwriter, har i Ylva Mörks välformulerade svenska översättning fått fram berättarjagets personliga röst som innehåller allt från talrika lyriska element till ett realistiskt, rakt-på-sak berättande.

Gradvis uppdagar Carmen (född 1970) de hemligheter som finns iföräldrarnas liv och efter hand som hon blir äldre får hon erfara hur Securitate(Rumäniens hemliga polis) kontrollerar familjen och till slut fängslar fadern, som 1983 åker till Bukarest från den lilla by där familjen bor, och delar ut flygblad med krav på demokrati och mänskliga rättigheter för rumänerna.

Det som måste begravas

Det är här som bokens titel, Den begravda skrivmaskinen, kommer in eftersom den här skrivmaskinen icke, enligt regimens krav, registrerats av användaren, utan efter varje gång som fadern skriver något protestpapper begravs i trädgården invid det hus där Carmen bor med sina syskon och föräldrar. Titeln syftar väl också på allt det liv, alla de tankar, samtal och känslor som emellanåt måste begravas i det stramt kontrollerade Rumänien.

Faderns dramatiska protestaktion leder alltså till att han fängslas. Några år senare tvingar Securitate föräldrarna att skilja sig och sedan tillkännages en allmän amnesti 1988, då Carmens far friges men hålls i husarrest. Småningom, efter att diktatorn Ceaușescus störtats, lyckas familjen få visum till USA och emigrerar dit 1989.

Men innan berättandet kommit så långt har läsaren fått ta del av en massa intressanta händelser i den brådmogna Carmens unga liv bland kära släktingar, vänner och vänliga bybor bland vilka gemenskapen och samhörigheten är stark. Och så lyssnar man på Radio Free Europe och Voice of America som kontrast till informationspropagandan i landet.

Berättarjaget har en ambivalent relation till faderns politiska aktivism

Berättarjaget har en mycket ambivalent relation till faderns politiska aktiviteter. Emellanåt är hon arg, rentav ursinnig, på grund av de trakasserier detta innebär för resten av familjen. Och däremellan är hon livfullt engagerad i det som händer omkring henne, rentav lite stolt, nyfiken och småningom också politiskt engagerad via den ökade samhälleliga medvetenheten:

”Nu ser jag hur min far svär och blir röd i ansiktet varje gång kamrat Ceaușescu framträder på tv eller i radio och deklarerar att Rumänien är det starkaste och mest oberoende landet i världen och att vi alla lever ´den stora socialistiska drömmen´.”

Här finns en mycket stark, ingående skildring av vardagslivet, seder och samvaro och noggranna återgivningar av stämningar och växlingar i växt- och djurlivet:

”Min älsklingsritual är att samla ihop äggen. De är bruna och varma och för att komma åt dem måste jag stoppa in handen i höet under hönsens rumpor, och då kluckar de så mjukt och fint. De är vana vid att jag stör dem morgon och kväll.”

Vardagens räddande ritualer

Också matlagningens ritualer och ätandets gemenskap återges noggrant och kan tolkas som en markering av det slags trygghetsfaktor som dessa ritualer innebär i vardagstillvaron:

”Loredana och jag plockar sallad i trädgården och tvättar tomaterna medan Bunica grillar kycklingen och gnider in den med krossad färsk vitlök och solrosolja med persilja. Bunica rör i polentan och svettas i sin svarta hatt. Vi steker ägg och strör färsk dill på, och sedan äter vi alltihop med händerna och slickar av fingrarna där vi sitter vid ekbordet i trädgården.”

Securitate tränger brutalt in i familjens liv. Det finns mikrofoner överallt

Den politiska propagandan tränger på genast i skollivet där eleverna ofta bestraffas:

”Varje lärare har sin särskilda metod för att disciplinera oss och det finns så många regler vi ständigt bryter mot. Man blir straffad om ärmarna på skoluniformen inte är alldeles vita, om man har smuts under naglarna, om läxan är full av fel, man har smutsiga öron eller viskar med sina kompisar medan läraren håller lektion.”

Men det här är bara början av det barndoms- och ungdomsliv som Carmen och hennes syster Loredana får uppleva. Småningom, och inte minst efter pappans enmansprotest, stramas livet åt för Carmen, hennes syster, lillebror och moder. Securitate tränger brutalt in i familjens liv medan fadern sitter i fängelse. Det finns mikrofoner överallt i huset och gardinerna får inte dras för fönstren till natten.

Dikten ger tröst – och röst åt det fria livet

Överallt finns det säkerhetsmän som kontrollerar vad familjen håller på med.

Genom berättarjagets skarpa iakttagelseförmåga, lyhördhet och känslighet återger Carmen Bugan allt från en existentiell process till en samhällelig omvälvning som förändrar tillvaron i Rumänien. Men innan förändringen äger rum har många tragiska händelser flimrat förbi Carmen och hennes utsatta familj. Tröst finner Carmen genom att redan som väldigt ung ägna sig åt skönlitteratur, skriva dikter och genom diktandet försöka ge röst åt sin längtan efter det fria livet:

”Medan mitt yttre liv spelas in och synas i sömmarna överlever jag tack vare att jag också har ett inre liv”.

Men alla förödmjukelser  leder ändå  till att Carmen blir allt mera kavat, en tuff flicka som inte låter sig nedslås

Men alla de lidanden, förödmjukelser, grannarnas misstänksamhet, lärarnas avoga inställningar leder till att Carmen blir allt mera kavat, en tuff flicka som inte låter sig nedslås utan blir morsk och självmedveten, får en stark identitet:

”Med min poesi vill jag överrösta ljudet av min fars kedjor, jag vill krossa mikrofonerna och göra något vackert av dem”.

Och:

”Jag skriver dikter om de gula dahliorna – de fria dahliorna som inte vet att det rasar ett krig i huset, ett krig mellan oss och de lyssnande väggarna.”

Genom att öppna sin barndom och ungdom på det här både rörande och samtidigt skarpt ironiska sättet som Carmen Bugan gör lyckas hon smart och träffande öppna det närförflutna Rumänien och de öden som drabbade befolkningen i landet under den hårda Ceaușescu-regimen.