Släkt och vänner.

Titeln Släkt och vänner avslöjar inte de sprickor och skärvor som finns i Carola Sandbackas roman. Boken visar hur beroende vi är av vår omgivning, våra släktingar och vänner, vårt hem och hela det sammanhang vi ingår i. I sin förra roman Ellen Llewellyn tecknade Carola Sandbacka en helgjuten värld, i Släkt och vänner visar hon vad som händer när man rubbar en grundsten i människas själsbygge.

Den unga Sigrid flyttar från sin hemgård med sin nyblivne man till Tammerfors för att bygga upp en ny tillvaro för makens verksamhet och familjen. Kvar hemma i Österbotten blir spillrorna av barndomsfamiljen och gården Simons, stadd i förfall. Men Sigrid är som fastvuxen i hemgården, hon är oförmögen att skapa sig en egen tillvaro ute i världen, i industristaden Tammerfors.

Avancemang och alienation

Romanen handlar om förändringar och rotlöshet, om depression och alienation. Sigrid har inte bara anpassningssvårigheter, hon är helt enkelt omöjlig att anpassa till något annat än den hon är. Ingen kan tvinga henne, inte heller hon själv.

Men Carola Sandbacka målar också upp hela den omgivning som finns runt Sigrid och Gunnar Bengs, alla deras släktingar, tjänstefolket och de andra fabrikörsfamiljerna. I ett obarmhärtigt ljus ser man också att det minsann inte är så lätt att vara den som hjälper: Sigrid är och förblir en främmande fågel i Tammerfors som inga slädpartier, kaffekoppssamtal eller inbjudningar biter på. För att citera Hedvig, familjens barnflicka: ”`Deprimerad!´ /…/ Det är nu att kalla sura miner vid fina namn. Vad har hon att vara deprimerad över? Direktören gör nästan vad som helst för att glädja henne och där sitter hon i gungstolen som ett annat berg. Också ett öde.”

Gunnar gör sitt bästa för sin familj och hustru, de andra fabrikörsfruarna försöker visa sin välvilja, men det är tydligt att Sigrid är gjord för andra verksamhetsformer än de som salongerna i Tammerfors erbjuder. Ju längre in i romanen man kommer, desto längre sjunker Sigrid in i sin depression, hon förverkar sitt förtroendekapital och befinner sig småningom utom all räddning.

I otakt med tiden

Man kan fråga sig vad Sandbacka är ute efter. Att gestalta en personlighet som utplånas, att visa vad det modernas framfart kan leda till (romanen utspelas under tidigt tjugotal)? En av de bästa sidorna hos hennes bok är att hon tar fram de små förskjutningarna och de stora förändringar dessa kan leda till. Trots att familjen Bengs får det bättre, mår Sigrid allt sämre, trots att många försöker hjälpa henne skjuter hon dem ifrån sig och handlar som om hela världen var emot henne.

Man kunde säga att Släkt och vänner är en utvecklingsroman, men så att säga åt andra hållet: den visar hur en livskraftig person som varit ansvarstagande och kompetent, krymper ihop, försvagas och småningom blir elak och livsoduglig. Sandbacka visar också här att en människas egenvärde inte alls är detsamma som hennes status. Ju högre Gunnar och Sigrid klättrar socialt – desto mindre blir Sigrids eget värde, i hennes egna ögon. Hennes självförtroende sjunker i takt med att hon (eller snarare maken Gunnar) klättrar uppåt i den sociala hierarkin.

Det är ett vanligt fenomen att innehållet i en bok färgar av sig på gestaltningen och också läsupplevelsen och något av detta är också fallet i Släkt och vänner. Det är inte en lätt uppgift att skriva en roman om sprickor i tillvaron och dess gradvisa sönderfall, utan att detta drabbar själva texten. Å andra sidan kan man se det som att detta understryker romanens och utvecklingens obönhörlighet, styrka och drag av ödesbestämdhet. Det mörker som väller fram ur sprickorna är sällan vackert.

Kvinnoperspektiv

Det är inte svårt att anlägga ett kvinnoperspektiv på Sandbackas roman. Trots att maken Gunnar vill sin hustrus väl är han oförmögen att ha hennes utgångspunkter och hennes bästa för ögonen när han planerar för sig. Hans liv och verksamhet blir bestämmande också för hur hennes liv blir och det är just så det är: Sigrids liv ”blir”, utan att hon ”gör” något. Sigrid är ett offer för omständigheterna, sin mans framåtsträvan eller näringslivets utveckling. Det tillstånd hon befinner sig i är inte vanlig vantrivsel, det är något mer. Signes öde hör till de många, som när de förekommer i det verkliga livet förtigs och slätas över. Man kan se Släkt och vänner som en slags upprättelse för alla dessa olyckliga.

Som helhet betraktad kan man säga att Släkt och vänner inte är en helgjuten roman, utan en roman med sprickor i fasaden, en annorlunda släktroman med ett djupnat perspektiv. Det är sprickorna som är själva innebörden.