Under kriget

Under kriget av är en fristående fortsättning på romanen Släkt och vänner, som utkom för sex år sen. Båda titlarna, som ordvändningar, väcker lite kluvna känslor hos en medelålders läsare. Man återkallas till mor- och farföräldrars återkommande fraser från barndomen. De kan förefalla banala, men där bakom döljer sig starka känslor, innehåll man anar sig till och nyanser man först senare i livet kan förstå, åtminstone lite bättre.

Ramberättelsen i Carola Sandbackas roman utgörs av en ung vuxens, Elisas, dagboksanteckningar. Hon sitter i en släktvilla, Lahdelma, och läser sina farföräldrars korrespondens från vinterkriget. Breven gick mellan Karl Johan Bengs som stred vid fronten och hans hustru Lillemor, nybliven mamma, yngsta systern i en syskonskara och svärdotter till Sigrid. Sigrid, som i Släkt och vänner lämnade sitt barndomshem i Österbotten för att flytta till makens industri i Tammerfors, en socialt helt annorlunda miljö och tillvaro.

Den unga generationens solidaritet gäller alltid två generationer bakåt. Mellangenerationen, föräldrarna, får klara sig utan större förståelse. Elisa idealiserar sina farföräldrar, medan fastrarna, som ännu lever, framstår som ganska förfärliga personer.

Arvet efter tre generationer

Carola Sandbacka väver fram tre kvinnogenerationer: Sigrid och industrialiseringen, Lillemor och vinterkrigets umbäranden, Elisa och dagens kvinnogenerations val mellan pragmatiska lösningar och trohet mot släktarvet. Det handlar om att välja sin väg, en balansgång mellan längtan hem och längtan efter nya möjligheter och mål. Elisa längtar efter att överta gården, men det skulle innebära en hel del praktiska konsekvenser som inte är säker på att är beredd att försöka ta itu med.

Det handlar om en balansgång mellan längtan hem och längtan efter nya möjligheter och mål

Det handlar också om oslippliga existentiella villkor: hur man än vänder och vrider på sig själv och de omständigheter man råkar befinna sig i, ser man bara det som finns närmast en själv. Man anpassar sig, men man anpassar sig så att man samtidigt alltid har något man är missnöjd med. Alla kvinnor i Sandbackas roman är bortskämda. Men de är bortskämda på lite olika sätt.

Det som lämnas osagt

I Under kriget har Sigrid anpassat sig – så långt en person som hon någonsin kan anpassa sig – till livet i fabrikens skugga. Hon har blivit till den grad avtrubbad att hon har svårt att uppfatta svärdottern Lillemors längtan hem. Svärfar uppfattar den unga kvinnans svårigheter och styr så att hon evakueras till mera hemvana trakter. Väl framme tar syskonavunden överhand för Lillemor och gamla oförrätter stiger till ytan.

Äldre generationer framhåller ständigt att pojkarna vid fronten nu går i första hand. I breven till dem ska man vara uppmuntrande och inte hemfalla till gnäll. Läsaren får insyn i den klyfta som finns mellan könen. Kvinnorna vid hemmafronten har det besvärligt och de kan inte läsa vad som står mellan raderna i breven hem. Att soldaterna inte kunnat skriva hem på grund av förflyttningar betyder att de i flera dygn i sträck skidat i sträng kyla utan mat och utan sömn. Sådant skriver man inte, för man vill inte oroa dem därhemma i onödan.

Sandbacka gestaltar stolthet och ödmjukhet. Elisa, Lillemor och Sigrid fogar sig och blir länkar i Finlands kvinnohistoria. De har alla en stark integritet. Deras utvecklingshistoria går ut på att sammanfoga det allmänna bästa med personliga val och förhållningssätt. Det handlar om kvinnors stoicism och gnäll, om mäns ödmjukhet, styrka och sammanbrott.

Det handlar om det mänskliga i att sträva mot höga mål och möta sina misslyckanden. Allt detta blir tydligt i det sociala sammanhang romanens relief skärs farm ur. Man kan klaga på de personer som omger en, men när det kommer till kritan är de en välsignelse – för vad skulle vi vara utan dem? Författarens intentioner med berättelsen skrivs aldrig ut – och tur är väl det. Annars hade det blivit övertydligt i överkant.

Dialog efter temperament

Här finns ett starkt etos. Så starkt att det ibland kan kännas magstarkt och föråldrat. Det är ändå meningen. Språket gör sitt till. Talspråkliga repliker blandas med gamla talesätt. Det är både trovärdigt och samtidigt lite haltande. De olika kvinnorna utrycker sig alla på lite olika sätt. Deras ordval smälter samman med personlighet och den roll de har. De funderar också mycket själva på hurdana de är, sitt temperament och Edelwingarna skiljer sig från Bengsarna:

Flickorna Edelwing är spirituella! Och pojkarna är belevade, och skäms inte för sig som kavaljerer ens i det finaste sällskap. Mariettas ungar har blivit lärda att aldrig låta tystnaden lägga sig så där tavastländskt tung över konversationen. De kan prata skämtsamt och underhållande om ingenting, en egenskap som inte är att förakta i sällskapslivet.

Ovanstående replik kan ses som ovidkommande tjatter. Vid närmare eftertanke är tjatter betydelsefullt. Det är det vår vardag fylls av och om inte det finns vidtar något långt värre: ödslig tystnad.

Under kriget är, på samma sätt som Släkt och vänner en roman som på många sätt springer ur de sprickor som uppstår mellan olika förhållningssätt: brister och privilegier, utsatthet och bortskämdhet, avsiktliga språng i olika språkliga betydelser och oavsiktliga hopp som kan bero på författarens avstånd till hemspråket. Carola Sandbacka är bosatt i Wales sedan länge, och hemma från Tammerfors. Hennes romaner handlar om hemlängtan, ett hem som ett känslomässigt tillstånd. Hennes epik målar fram ett landskap som inte finns: inte där och inte här heller, nu längre. På det sättet är hennes skrivprojekt en projektion av författandet som verksamhet överhuvud. En vacker bild av vad vi kan göra med vår förmåga, våra minnen och vad vi har kvar efter äldre generationer.