Ta min hand, det vore underligt

Catharina Gripenbergs, f.1977, tredje diktsamling innehåller luftiga dikter som inbjuder till kurragömmalek, lite på samma sätt som när Gripenberg själv borrar, gräver sig in och letar sig ut ur Edith Södergrans dikter eller när hon tilltalar Virginia Woolf och funderar på huvudpersonen som överlevde. Gripenbergs närläsning är vassare i kanterna och lösare i formen än förlagorna.Dikterna ställer direkta frågor, och mångdubbla paradoxer ger plats för nya tankelekar.

Omslaget till diktsamlingen med teckningar av villafönster, stängda och på vid gavel förebådar luftigheten, korsdraget som får bladen i till exempel Edith Södergrans diktsamlingar, pappersarken på hennes skrivbord, att virvla. Och fönster förbinder som bekant rummet med den yttre verkligheten, ger insyn åt båda hållen vilket passar som upptakt till en diktsamling med en metapoetisk grundton.

Kropp och dialog

Diktsamlingen förutsätter att läsaren ska kunna koppla till berömda plock ur världslitteraturen, i spetsen Edith Södergran, som skrev i en tid dominerad av den manliga litteraturkritikens värderingar. När det handlar om Södergrans dikter bygger Gripenberg bl.a. vidare på dualiteten kropp och själ, i sin strävan att koppla ihop dem, och jag hör ett eko av Ekelöf i dikten där diktjaget möter ”min herre”, förbunden med strålglans och fjädrar.

I sin dialog med Södergran och Woolf dekonstruerar hon sin läsning, möblerar om bland legobitarna (orden) och mixtrar effektfullt med syn- och ljudbilderna. Förstås ger faktum att Edith Södergran och Virginia Woolf dog under tragiska omständigheter genljud i dikterna.

Gripenberg gör bilden suddig i sina dikter. Det handlar om med vilka ögon man läser, konkret uttryckt i raderna i dikten IV, sammanfattning:
”Herren kom tillbaka. Sedan kom herren tillbaka./ Jag sköljde ögonen med borsyrelösning. Då fann jag/ brytningsfelet.”

Att det skrivna språket har ett förhållande till det talade blir klart – det låter mycket i de här dikterna som framstår som ett slags ordmusik, lätt att ta till sig. Roligt vore det att höra dikterna, som innehåller dialog och är smått absurda i tonen, framförd som estradpoesi av Gripenberg själv. Men tyst läsning ger bättre möjlighet att stanna upp, läsa om för att hitta nya sammanhang.

Öppnade fönster

Litteraturkritiken i till exempel Sverige har dock haft lite svårt att smälta denna diktsamling och avfärdat den som en lättviktare, medan den upphöjt den charmigt lekfulla tonen i de två tidigare. Men varför gå med på att förringa denna diktsamling; att Catharina Gripenbergs dammar av gammalt stoff, som, med handen på hjärtat, i original ofta ter sig lite unket i sin högstämdhet, är genuint intressant och läsvärt. Här handlar det inte om att slå sönder fönster, trasa sönder gardiner och punktera det som brukar anses som god litteratur med evigt värde, utan om en närläsning som öppnar nya fönster.

Alla gånger är det inte lika lätt att tolka dikterna som när det handlar om Södergran eller Syndafallsberättelsen. Det slår mig åtminstone i diktsviten ”Blyerts och mörker”, i dikten ”Broken nose during dinner”, där man får läsa om diktjaget som sitter i garaget och skriver. Närvarande under själva middagen, där alla läckerheter som ska inmundigas finns uppräknade, är bland andra ryske ingenjören, specialiserad på processförbränningsteknik, och Irina Romanova. Hur tolka dikten? Som en parodi på ryska romaner och Tjechovs småabsurda drama Tre systrar, med skridskoprinsessan som en av de tre? Eller förklädd dansk matglädje med ett diktjag startklart i garaget?