Speglingar av stora hav. Dikter

Catharina Östman är en konsekvent poet. I bok efter bok och nu även i den femte, Speglingar av stora hav, upprepar, nyanserar och utvecklar hon samma teman, motivkretsar och bilder. I ett övergripande litterärt projekt som efterhand sedan debuten 1990 präglas av en försiktig men dock formell nyorientering och språklig förnyelse. Ytterst förenklat kan hennes diktning sägas handla om människans längtan till sig själv, om att söka och bli den man innerst är men ännu inte fullt ut upptäckt eller vågat och kunnat bejaka.

Med kontrapunktisk teknik gestaltar Catharina Östman den olösliga konflikten mellan hunger efter liv och rädsla för levandet, mellan begära och avstå, mellan längta och sakna. Diktjaget rör sig i ett psykets och själens landskap minerat med många svårforcerade hinder, omgivet av ovädersmoln och djupa sugande vatten. Där står ’lusthuset’ bredvid ’ett skuldhus’ tapetserat med bibelord och förbud.

Men mot skammen och hämningarna, mot ’en abort av mig själv’ mobiliseras motkrafter – i texten frekvent markerade med utropstecken – som röjer mark för större rörelse- och känslofrihet. Och långsamt, om man rör sig i takt med sig själv, sin kropp och sitt språk, börjar det bli möjligt att växa in i sig själv och bottna där.

Redan kan diktjaget tillåta sig ännu mera ’hädisk’ livsbejakelse än i den föregående boken, Ekorren och Döden (1998), som i mitt tycke är Östmans starkaste bok hittills. Där var fortfarande känslan av instängdhet och inre förstelning påtaglig, frihetskampen sköttes av en liten men idog ekorre. Nu tillåter sig diktjaget att inte bara skutta eller tassa utan tar ’vredens befriande nybyggarkliv’. Nu andas hon hav och går hon på vatten – buren av tvivel. I sina möjligheters centrum bär hon Rem-brandt, nya starka färger och ’hela Noaspektret, speglingar av stora hav och små öar av tillit’. Nu är förnuftet inte längre den riktgivande ’räls som trodde sig veta hur vägen skall gå’. Hon kan ropa Yes! Men fullt så enkelt är det förstås inte att allt nu blivit frid och fröjd.

’duken skriker efter penseln
som ingen vågar doppa
i regnbågsfloden, den skriker av allt
som är återhållet, av närheten
till begravningsbyråer, drypande
krucifix och
allmän nedstämdhet

jag pudrar min själ, draperar mig
i lakan och äter vita ord:
snö, bomull, moln och isbjörn

sen ser man nästan inte
regnbågsfloden alls’

De tematiska spänningarna kvarstår, men återspeglas i den här diktsamlingen också av vissa problem på formplanet. Bildspråket har blivit spretigare och innehåller ett överskott av disparata element, av vilka somliga är sådana som poeten inte riktigt lyckats befria från klichéprägel. De pregnanta och drabbande formuleringarna – Catharina Östmans varumärke – har blivit färre och den lyriska sensibiliteten parad med lakonisk rakhet fördunklas av metaforer som inte förtätar men ställvis splittrar dikterna.

Sitt själslandskap målar hon liksom tidigare till stor del med bilder hämtade från naturen och djurriket, årstiderna och himlakropparna, och hennes förankring i kristendom och kulturhistoria kommer också denna gång till uttryck. Den kristna tematiken – märk väl: tron är hos Östman föremål för uppriktig och smärtsam problematisering, inte halleluja-idealisering – är i någon mån mindre explicit i den nya diktsamlingen.

Catharina Östmans lyrik hör ganska tryggt hemma i en behärskad och lågmäld modernistisk konvention, vilket troligen är en orsak till att hon inte rönt samma uppmärksamhet som andra finlandssvenska poeter i samma generation, poeter som med framgång odlat den sorts språkliga skepsis och experiment som 90-talet premierade. Östman är kanske inte någon förnyare, men absolut en läsvärd och skicklig poet, hon har mycket väsentligt att säga och uttrycker det med en egen genuin röst och ett för varje bok stegrat egensinne.