Det ondas blommor. Tolkningar ur Les Fleurs du Mal av Ingvar Björkeson

Nyligen hörde jag på en kongress om förhållandet mellan konst och vetenskap ett föredrag av Hannu Väisänen som bl.a. handlade om Baudelaire. Han tog sin utgångspunkt i de franska modernistpoeterna, ”les poétes maudits”: Verlaine som drack och misshandlade sin familj, sköt sin unge älskare (Rimbaud) och hamnade i fängelse; Rimbaud som efter några års självförbrännande konstnärsliv lämnade Frankrike för att bli vapen- och slavhandlare i Afrika (”I’m cursed, you know, cursed & anointed, /…/ I want nothing from your torpid brain”) – och Baudelaire som älskade Poe och hatade tandläkare, ådrog sig syfilis och levde med en betald kvinna, blev förlamad och dog i sin mors armar vid fyrtiosex, märkt av sjukdom och olika former av missbruk.

Skapade Baudelaire aktivt  legenden om sin förbannelse,  idealiserade han  sjukdom och galenskap,  valde han sin misär?

Väisänen var ute efter att demystifiera och dekonstruera konstnärsmyten om skapandet som förbannelse och förbannelsen som skapandets villkor; han ansåg att Baudelaire aktivt skapade legenden om sin förbannelse, att han mystifierade och idealiserade sjukdom och galenskap, att han valt sin misär, att han direkt uppsökte lidande för att nära sitt skapande. Kort sagt, Baudelaire var en besvärlig typ.

Det här är förstås samma diskussion som har förts bl.a. om Strindberg – var han ”på riktigt” galen eller utsatte han sig avsiktligt för själsskakningar som en del av sitt konst­när­liga projekt, som bl.a. Olof Lagercrantz antagit? Och vad ska man säja om livsstilen hos det senaste århundradets rockmusiker och -poeter: i vilken mån är det självdestruktiva inslaget sjukdom, i vilken mån resultatet av ett avsiktligt imageskapande?

Det som störde mig i Väisänens för övrigt mycket intressanta föredrag var en svag bismak av moraliserande: som om vi alltid kunde veta vad det är vi väljer, och varför; som om inte merparten av våra val dikteras av omedvetna faktorer, genetiskt arv och tidiga upplevelser; som om det ens var möjligt att dela in orsaken till människors handlingar i antingen-eller, när det nästan alltid är en fråga om både-och…!

Med Johan Cullbergs ord: ”Rågången mellan vad vi vill benämna expressionistisk dikt respektive psykisk sjukdom kommer att förskjutas allt längre bortåt ju djupare vi känner och förstår den som det gäller”( Cullberg, J., Skaparkriser, 1992,  s. 32.)

Så, vem var Charles Baudelaire?

Han föddes 1821 och dog 1867. Hans far, trettio år äldre än modern, dog när Charles var sex år. Under en kort tid, innan modern gifte om sig, bodde hon och Charles i ett litet hus nära Bois de Boulogne, som han skildrar i ”Jag ser i minnet än”, en av de få idylliska dikterna i Ondskans blommor. Charles hatade den militäriske styvfadern (major, senare general) som satte honom i internatskola och skilde honom från modern. Han vantrivdes i skolan och relegerades, fick ändå avlägga sin examen, men vägrade fortsätta studera, levde bohemliv med prostituerade, och påstod till familjens förtvivlan att han tänkte bli författare. Generalen skickade iväg honom på en lång sjöresa till Indien, men han återvände tidigare än väntat, 1842, och kunde nu som myndig börja förslösa sitt fadersarv på dryckenskap och kvinnor, och isynnerhet på sin mörkhyade mätress Jeanne Duval, som porträtteras i Baudelaires första publicerade berättelse om den sköna, slösaktiga och trolösa La Fanfarlo (1847). Efter ett par år fick familjen nog och satte honom under förmyndarskap. Det träffade hårt, han bröt med sin mor, gjorde ett självmordsförsök, och framlevde resten av sitt liv i ekonomiska svårigheter. Under februarirevolutionen 1848 uppträdde han på barrikaderna, viftade med ett gevär och ropade ”Ner med general Aupick!”

Den illvilliga publiciteten stärkte hans ställning hos en liten skara beundrare men gjorde hans outsiderposition ännu mer kännbar

De närmaste tio åren skrev han konstkritik och essäer, översättningar av Poe, och de dikter som skulle komma att utges som Ondskans blommor (1857). Liksom Flauberts Madame Bovary (1856) drabbades boken av åtal. Flaubert frikändes, men Baudelaire (som hade samma försvarsadvokat) fick en fällande dom för osedlighet i en uppmärksammad rättegång där sex av dikterna bannlystes. Den illvilliga publiciteten stärkte hans ställning hos en liten skara beundrare men gjorde hans outsiderposition och ekonomiska betryck ännu mera kännbara. Styvfaderns död, som inträffade samma år, gjorde det ändå möjligt att åter knyta an till modern. Han gav ut en utvidgad upplaga av Ondskans blommor, minus de anstötliga dikterna (1861), och fortsatte att skriva dikter, essäer, prosadikter (Le spleen de Paris, 1869) och en rasande pamflett riktad mot det kälkborgerliga Belgien dit han hade flytt undan sina fordringsägare. 1866 drabbades han av psykiskt och fysiskt sammanbrott och hämtades av sin mor tillbaka till Paris, förlamad och berövad talförmågan. Han dog i hennes armar ett år senare.

Baudelaire som revolutionär

Baudelaire var bohem, rebell, romantiker, cyniker, och utforskare av extrema sinnestillstånd. Det första verk av honom jag fick i händerna var De artificiella paradisen (1860). Det måste ha varit någon gång mot slutet av sextiotalet, en tid av revolutionära stämningar, drogromantik och trots mot det bestående; den Baudelaire jag mötte då kändes som en samtida.

Den enda bok jag hade med mej på resan sommaren 1970 var den Bantam-upplaga av Flowers of Evil/ Fleurs du Mal (1964) som jag fortfarande äger, i tvåspråksupplaga, franska på vänster sida, engelska till höger, och där jag satt på tåget söderut från Stockholm till Paris hade jag boken i knäet och läste och bläddrade: till höger innebörd, till vänster rytm och tonfall, båda halvförstådda, tills jag hittade en dikt som tycktes tala direkt till mej, ”Resan” (Le Voyage)”:

Men sanna resenärer, det är de som bara
för färdens skull, med hjärtat lätt som en ballong,
ger sig iväg från allt; ett dunkelt ödes tvång
gör att i varje stund de ropar: låt oss fara!

och de vars önskningar har molnens vaga hamn,
som drömmer, likt en ung rekryt om sin kanon,
om välluster av ny och okänd dimension
för vilka inget språk än kände något namn.

(Både i franska originalet och engelsk översättning slutar också den andra versen med utropstecken; Ingvar Björkeson sätter punkt. Jag tror att det är min främsta invändning mot hans annars på många sätt beundransvärda översättning, att han är så svensk, vilket bland annat kan betyda: snål på utropstecken).

Vad handlar ”Resan” om? Inga enkla förklaringar gäller, och det är väl det som är problemet med översättningar: hur gör man för att behålla både den språkliga rytmen och klangen, ordens innebörd, och nyanserna i tonfallet? Det är antagligen därför översättningar överlag åldras så mycket snabbare än originalet. Ingvar Björkeson, som har gjort den nyaste och mest heltäckande översättningen av Baudelaire till svenska, känns inte alls föråldrad (första utgåvan av hans tolkningar utkom 1986), och han har bättre än många andra svenska översättare lyckats med att bibehålla både innebörden och rytmen; rimmad vers är annars inte det lättaste. Björkeson är en mångfaldigt prisbelönt översättare som också tolkat Homeros, Vergilius, och Dante till svenska. Att det ibland brister i nyanser och tonfall är inget att förundra sig över. Det är bara något som händer med språket i den gamla magikern Baudelaires tappning, som inte så lätt låter sig återges i ett annat idiom.

Det är  något som händer med språket i den gamla magikern Baudelaires tappning, som inte så lätt låter sig återges i ett annat idiom

Min klena franska gör att jag är beroende av översättningar, om jag inte vill riskera grava missförstånd; översättningar är en välsignelse, men knivseggen när det gäller att översätta dikt blir att återskapa något av den känslomässiga klangen, inte bara ordens byggstenar. Och kvar står att Baudelaires gamla luffare i ”Le Voyage” tecknas i ett ömsint och försonande ljus där han plöjer fram i dyn med näsan i vädret, buren av fantasins magiska kraft att skapa ett Capua varhelst ljuslågan fladdrar över den usla hålans väggar, medan Björkesons gamla luffare ter sig snarast ömkansvärd. Också hans gamle kapten Död i de avslutande verserna i ”Resan” har mindre karisma än i originalet, där själva språket lyfter mot extas: döden är vågspel, slöseri, äventyr och den ultimata njutningen; ett fin-de-siecle-svärmeri för det makabra finns onekligen hos Baudelaire, men också barnets häpna, storögda förundran inför mysteriet:

Då skall vi lägga ut på avgrundsmörkrets hav
med hjärtat hos en ung och hänförd resenär.
Den trolska dödens röst ljuder förförisk där:
Kom hitåt, alla ni som drömt att njuta av //

en doftrik lotus! /…/

Och det var så jag läste honom, där i tågvagnen på väg ner mot Helsingborg: ”avec coeurs joyeux comme le jeune voyageur” jublade mitt hjärta i takt med tåghjulens dunkande mot skenskarvarna: på väg! På väg! Äntligen på väg! Och varje andetag ett utropstecken! Ung resenär, gammal vagabond, låt allting komma, låt till och med döden komma, den mäktar inget mot den obändiga lust förknippad med uppbrott, rörelse, nyfikenhet, den parfymerade lotusen, himmel och helvete, ge mig nånting nytt, nu!

Jag föreställer mej att Baudelaire måste ha hållit kvar något av den glöden också under de sista åren av sitt liv: sjuk, syfilitisk, märkt av förlust och förödmjukelser förmådde han ändå i sina dikter hänföras av språket och liksom se igenom eländet som omger oss.

Baudelaire och förgängelsen

Hos Baudelaire finns också något av barnets nyfikenhet på det makabra och obegripliga, på tidens förvandlingar och det stora gåtfulla som omger oss. Ingenstans blir det så tydligt som i ”Kadavret”. Liksom många andra klassiska dikter och sånger börjar den med ett tilltal, inte till en blyg väninna utan till en mycket erfaren, men ändå ett memento mori-tal riktat till kvinnan. Den slutar med orden:

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
ska evigt hos mig leva kvar!

Det är ett gammalt förförelsetrick, där dödens närhet används för att väcka fysisk åtrå och lust att betvinga förintelsen. Det är också diktarens list, att antyda att den älskades skönhet kommer att leva kvar i hans sång också efter döden, ett smicker så gott som något; och det blir ännu tydligare i Bertil Malmbergs äldre översättning av samma vers:

Då – av mullens och förvandlingens makter buren,
säg åt masken som er skönhet förött,
att jag behållit masken, den gyllene konturen
av min älskades upplösta kött!

De verser som intresserar mig mest i ”Kadavret” finns ungefär mitt i dikten. Så här låter de i Björkesons medvetet förenklade och nedtonade version:

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred,
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

Jag kan se kvaliteterna i denna solida översättning men blir lite avtänd av det monotona sädrensandet, och dessutom tycker jag att det konstnärliga skapandets problem får en ganska styvmoderlig behandling hos Björkeson jämfört med Bertil Malmberg:

Allt höjdes och sjönk i bedrägliga faser,
i cellernas söndring och krig,
som om kroppens liv, där den jäste av gaser
var att tusenfaldiga sig.

Och jag hörde den trolska musiken likt suset
av vindar och vattendrag
eller vanna, som vannaren slungar mot ljuset,
mot logtakets skymtande dag.

All form var likt drömmen, som till intet förpliktar:
en bild som ej har bestånd
på den glömskans duk där konstnären diktar
mot sitt minnes vikande fond.

Här uppstår plötsligt en sällsam ton, flugsurret kring kadavret spinner som vannan på logen, liv-i-död, skapelsens och förgängelsens sammanflätade mysterium.  Verserna öppnar sig mot det numinösa, där förflutet och nutid, början och slut ligger tätt intill varandra, i rumtidens sammanrullade snäcka, och vannaren som skiljer kornet från agnarna får en mytologisk dimension.

Verserna öppnar sig mot det numinösa, där förflutet och nutid, början och slut ligger tätt intill varandra, i rumtidens sammanrullade snäcka

Det är i den bemärkelsen en djupt religiös dikt, och det är inte oviktigt hur översättaren förhåller sig till detta slags dubbelseende. Bertil Malmberg, själv en betydande poet, har ett kynne snarlikt Baudelaires melankoliska intensitet, och just de här raderna i hans version får det att krypa i ryggskinnet på mig.

Men detta med tonfallet hos olika översättningar är trots allt bara en detalj, som ingår i en mycket större helhet. Björkesons täta och gedigna tolkning av Baudelaire på svenska öppnar en värld av komplexitet och mening som blir tillgänglig också för dem (oss) som hittills fått ty sig till begränsade urval och spridda översättningar av enskilda dikter. Som helhet gör mig boken djupt tacksam, både mot den uppfinningsrika och mångkunniga översättaren, och mot mästaren Charles Baudelaire, som utforskade sin omvärld med oförfalskad blick för det sköna i det groteska och tvärtom, och som genom sina egna svagheter och smärtpunkter kunde destillera denna klarsyn på tiden, staden och livet till en brygd som fortfarande känns ojämförligt frisk och ny.