Obs! Klass

Svenskfinland har skapat sig en identitet som en enpartination, utan några störande klasskonflikter. Partiets hegemoni bygger på föreställningen att alla finlandssvenskar, som en hotad och minskande folkstam, sitter i samma båt, på ett hav fyllt av rovgiriga fennomaner och därför bör sluta sig samman och ro åt samma håll. För att ett borgerligt parti skall kunna påstå sig representera alla finlandssvenskar, krävs att all antagonism döljs. Att tala om klass har därför varit tabu. Det har därför väckt en hel del uppmärksamhet, då det plötsligt hösten 2009 gavs ut två böcker som behandlar just finlandssvenskarnas erfarenheter av klass.

Böckerna kommer inte heller från några perifera, eller radikala kretsar, utan från centrum. Böckerna är utgivna på Söderströms och Schildts förlag och det får ju en att undra ännu mera. Vad handlar det om? Håller fundamenten på att krackelera? I bägge fallen rör det sig om antologier, där en redaktion bett ett antal skribenter medverka.

I förordet till den av Schildts utgivna boken Obs! Klass skriver redaktörerna Charlotte Sundström och Trygve Söderling att deras utgångspunkt är att finlandssvenskarna är uppdelade i klasser och att de med boken vill bryta den medelklasshegemoni, som finns i Svenskfinland. Av någon märklig anledning har redaktörerna ändå medvetet valt ut skribenter, som gjort en klassresa uppåt eller nedåt. De är nästan uteslutande kulturarbetare med en något svårdefinierbar klassposition.

Klassamhället här och nu förblir osynligt

I en bok om klass skulle man vänta sig en litet djupare och mera aktuell analys av klassförhållandena i det post-industriella, det post-moderna samhället eller informationssamhället (kärt barn har många namn) där den immateriella produktionen blivit allt viktigare. Nu håller man sig till en föråldrad bild av kapitalismen, och detta i kombination med de utvalda skribenternas klassposition, gör att boken inte lyckas visa upp klassamhället som det ser ut här och nu. I stället väljer skribenterna för det mesta att gå tillbaka och tala om sina föräldrar, eller om de är från överklassen om hela släkttraditionen långt tillbaka i tiden. Du vet att en person tillhör överklassen, om hon/han berättar om sin grandonkels faster då någon frågar vem hon/han är. En omedvetenhet om klassbegreppets användning och utveckling får också flera skribenter att blanda ihop klass med stånd, eller t.o.m. bildningsnivå. Det blir alltså en aning rörigt på den teoretiska nivån. Lyckligtvis är många av bidragen väl skrivna och ger underlag för en fortsatt diskussion.

Flera av texterna handlar just om klassresor in i en vad man kan kalla intellektuell medelklass. En resa som sker via ett universitet eller annan skola. Man kan ändå fråga sig om det faktiskt är fråga om klassresor. Samhällets produktionsförhållanden har förändrats sedan skorstensindustrins guldålder, och i dag kräver den immateriella produktionen en mera utbildad arbetarklass. Trots att man som först i sin släkt tagit studentexamen och studerat, innebär det inte nödvändigtvis att man blivit medelklass. Den ställning man har inom produktionen är lika maktlös och alienerad som fabriksarbetarens. Därför tycker jag inte att den syn på klass, som boken förmedlar är särdeles användbar.

Rädslan att falla – en relevant fruktan

Jag tycker inte att klassresan är den mest fruktbara och fräscha utgångspunkten för en klassundersökning. Temat har sedan Ronny Ambjörnssons utmärkta bok Mitt förnamn är Ronny från år 1996 på något vis blivit till en matris i diskussioner om klass. Jag kan ändå inte förneka att boken kommer fram med insiktsfulla synpunkter på temat. Robert Åsbacka, författare till bl.a. romanen Fallstudie, talar i sin text om känslan av att som klassresenär alltid vänta på fallet ned tillbaka till sitt ursprung, till arbetarklassen. Medan överklassen består av ett nätverk av gammelonklar, sysslingar, farmors kusiner och arvegods, som bildar ett effektivt och hållbart skyddsnät, saknas detta hos arbetarklassen, så skräcken för att falla är ingen märklig fobi. Samma känsla uttrycks också i andra texter, som i t.ex. Malin Slottes som just handlar om klassresenärens avsaknad av skyddsnät.

Det är egentligen endast Jenny Kajanus, som kommer in på ett mera aktuellt tema, då hon inte skriver om en resa uppåt eller nedåt i hierarkin, utan om det akademiskt utbildade prekarariatets situation i sig. Att hon dessutom sätter in ett kvinnoperspektiv gör det inte mindre angeläget. Här någonstans skulle utgångspunkten i antologin ha kunnat placeras. Det är inte klassresorna som är intressanta i dagens samhälle, utan snarare uppkomsten av ett mångfacetterat prekariat som en del av ett nytt internationellt proletariat.

Individualiseringen av temat

I Söderströms klassantologi De andra. En bok om klass återkommer utgångsläget. Ett antal intellektuella skriver om sin klassbakgrund. Återigen får vi ta del av reseskildringar från olika klassresor. Här har man också försökt att lagga in ett språkligt tema, om hur språket påverkar klassuppfattningen. Därför har man inte endast tagit med finlandssvenskar, utan också bl.a. Sauli Niinistö (som ju dessutom var arbetarnas presidentkandidat), Sofi Oksanen (som utom ett finskspråkigt perspektiv också har ett estniskt) och Husein Muhammed (med ett invandrarperspektiv). Långt ifrån alla av texternas författare har ändå valt att hålla sig till detta språkliga tema.

Samma kritik som jag riktade mot Obs! Klass kan också användas mot De andra. Man slarvar bort en hel del av relevansen, genom att förminska och individualisera temat till en fråga om hur det känns att ha åkt på en klassresa. Målet och normen är i bägge böckerna den intellektuella ”medelklassen”. På samma sätt som i Obs! Klass, är det också här ett urval intellektuella som kommer till uttryck och det ger naturligtvis en felaktiv bild av samhällets klasstruktur. Skribenterna är i många fall utvalda för att de är offentliga personer, i stället för att de verkligen skulle ha något relevant att säga.

Delarna bättre än helheten

En respekterad sociolog som J.P. Roos använder dessutom i sin artikel klassbegreppet till någon slags självpsykologisering, och visar hur han i sitt liv pendlat mellan olika klasspositioner. Det är ju ungefär som att säga att man är arbetare på dagen och överklass på natten. Jag skall inte här gå mera in på begreppet ”medelklass” som utan att definieras hålls som norm. Ändå gapar min mun stort, då jag i förordet läser att man i det nivellerande finländska samhället definierar sig nedåt, alltså anser sig vara arbetarklass, trots att man enligt redaktörerna hör till medelklassen. Jaha? Och vad man bygger detta påstående på, och var gränsen mellan arbetarklass och medelklass går meddelas inte. I likhet med Obs! Klass är det också här de tillräckligt många goda skribenterna, som räddar boken. Delarna är ofta bättre än helheten.

Den kultiverade stilen, som boken för det mesta uppehåller, bryts av två uppfriskande rabulister. Markus Drake uttrycker det unga europrekariatets klasshat och Roy Michelson tillåts med ålderns rätt att bryta mot den borgerliga etikettens regler och samtidigt mot det politiskt korrekta genom att påstå:

Överklassen må vara bra på att duka bord, äta med kniv och gaffel och veta när man bär smoking och när man bär frack och i vilken ordning man skålar. Men det är också nästan det enda de kan. Utan sina ärvda, ursprungligen stulna förmögenheter, sina förbindelser och överlöpare skulle de gå under. Moraliskt står de på en låg nivå. Deras kvinnor röstade 1918 för att även rödgardisternas barn skulle avrättas. Nivån är inte högre nu.

Ett kliv framåt

Om min kritik av dessa böcker uppfattas som allt för negativ, beror det på att jag tycker att temat är viktigt. För några år sedan gällde den finlandssvenska debatten frågan om konflikten mellan bygdesvenskar och kultursvenskar. Med dessa böcker har debatten tagit ett stort kliv framåt. Det jag ändå är kritisk mot är definitionen, eller bristen på definition av begreppet klass. Jag efterlyser åtminstone en gnutta marxism. Nu ser man klasserna som identitetsgrupper istället för antagonistiska subjekt, med motsatta intressen. På detta sätt vill man kanske ändå hålla oss alla i samma båt. Men, trots att jag personligen inte minskar, så ryms jag ändå inte i samma båt som Björn Wahlroos.