Litteraturens arbetare. En vänbok till Per-Olof Mattsson

Varje skribent i en konferensantologi eller en akademisk vänbok, som är fallet här, har formatet emot sig – om man får anta att målet är att nå utanför sitt närmsta skrå. På ett mycket begränsat utrymme skall man säga sitt och resultatet blir lätt spretigt. Litteraturens arbetare rymmer nästintill trettio artiklar om arbetare i litteraturen, arbetarförfattare, litteratur i arbetarens tjänst med mera. Bidragen är indelade i fem avdelningar: Arbetare och proletärer i svensk litteratur, Eyvind Johnson som debattör och författare, Författarporträtt och dialogicitet, Internationella perspektiv, Folkhem, demokrati och didaktik.

Jag saknar korta presentationer av artikelförfattarna, för att få en uppfattning om deras utgångspunkter, perspektiv och specialistområden. Föremålet för uppvaktningen, Per-Olof Mattsson, är i alla fall lärare och forskare vid Stockholms universitet, där också redaktörerna Christer Johansson och Per Anders Wiktorsson är verksamma.

Från academica för akademiker till litteraturvetenskap som närmar sig det skönlitterära

Den här antologin är innehållsligt och stilistiskt ojämn. Bäst i sammanhanget fungerar det när författarna bemödat sig om ett läsarvänligt tilltal och att tydligt lyfta fram kopplingen till det gemensamma temat. Somligt är skrivet, låter det som, främst för akademiker, vilket ju är intressant exkluderande i sammanhanget. Annat är föredömligt ledigt och lättillgängligt, utan att för den skull pruta på det tänkvärda.

Olle Thörnvalls ”Epilog. Om Olov Jonasons Parabellum”, exempelvis, är en avslappnad situationsbunden essä, litteraturvetenskap som också till formen närmar sig det skönlitterära. Thörnvall har nog låtit sig inspireras av det prövande och antiintellektuella i sitt ämne: Jonasons novellsamling och hur den tillkommit under författarens militärtjänstgöring och ur en frustration över att inte få något skrivet. Thörnvalls essä har en stil som skulle fungera också utanför universitetens väggar, men som i den aktuella paketeringen knappast kommer att nå en bredare publik.

Vaddå arbetarlitteratur?

James Spens ger i ”’Åt rikemannen, åt penningekungen var veckans tunga dag är träl’. Kring ett förbisett motiv i Heidenstams nittitalspoesi” några rediga förslag till vad arbetarförfattare är, och därmed indirekt arbetarlitteratur: En författare som är född i arbetarklassen (oavsett ämne), en författare som skriver om arbetarklassen (oavsett klassursprung), en författare som skriver ur ett arbetarperspektiv eller en författare som tar upp ämnen som är relevanta för arbetarklassen.

Aristokrater som Verner von Heidenstam och Agnes von Krusenstjerna kan med sina reaktioner på ”den kapitalistiska samhällsomvandlingen” platsa i sammanhanget. Eller för att de liksom arbetarförfattare krävde att få skriva om det opassande. Överraskande identifikationer med arbetarklassen kan alltså ta plats i en delad kamp mot borgarklassen. Det här enligt Spens i nämnda artikel respektive Hans Lagerberg i ”Eyvind Johnson och yttrandefriheten”.

Arbetarfilm

I den här antologin pockar frågan om hur arbetarlitteratur och -författare skall definieras ständigt på uppmärksamhet. Är det ens vettigt att tala om arbetarlitteratur i betydelsen litteratur för arbetare, finns förutsättningarna? Finns läsarintresset?

Frågan om hur  hur arbetarlitteratur och  arbetarförfattare skall definieras pockar ständigt på uppmärksamhet

Stephan Larsen berättar i ”Ousmane Sembène. En afrikansk arbetarförfattare” om den senegalesiske författaren och filmregissören Sembène, som i sitt engagemang och sin respekt för ”enkla människor” föredrog filmmediet framom litteraturen. (Är förresten inte ”enkla människor” en olycklig formulering – vad avses egentligen med det och låter det inte oavsiktligt nedvärderande?) Med filmer kunde Sembène, som själv hade varit arbetare, nå och påverka en bredare inhemsk publik än han kunde med böcker.

Fantasin i arbete

Också Krzysztof Bak i ”Fantasi i arbete. Om Gaston Bachelards telluriska onirism och Sara Lidmans Gruva” diskuterar arbetarlitteraturens förmåga att nå och verka för arbetaren. Baks artikel är lite svåråtkomlig men intressant.

Sara Lidman ville med sin prosa verka för en förbättring av arbetarnas situation och sprida samhällsengagemang och -medvetenhet. Som författare såg hon sig gärna som en arbetare bland arbetare. Det autentiska är viktigt i en rapportbok som Gruva, men som Bak visar gör fantasin ofrånkomligen sitt: litterärt skildrat är det hårda arbetet fantasieggande och estetiskt. Det gör sig så bra i fiktionen!

Tar plötsligt estetiska ideal över de politiska målen? Skulle inte det ur ett arbetarperspektiv vara provocerande? Kan skrivbordsarbete jämföras med livsfarligt och tungt kroppsarbete? Igen gör sig definitionsfrågan påmind. – Vem är litteraturens arbetare?

Ambitiös arbetarklassflicka

Flera av skribenterna i Litteraturens arbetare vittnar om att de författare och böcker de skriver om hittills förbisetts av forskningen. Här tycks alltså en gemensam insats göras för att fylla luckor i litteraturhistorieskrivningen. Två artiklar om arbetarlitteratur för barn och unga är särskilt välskrivna och intressanta:

Arbetarklassbarn är en i flera led underordnad grupp, och arbetarklassflickor än mera så. I Maria Anderssons ”’Mina kamrater hästarna’. Klass och kön i Harry Kullmans Stridshästen” får den belästa arbetarklassflickan ”Kossan” plats som ”bärare av en dröm om ett rättvisare samhälle”. Samtidigt synliggör hon med sitt öde (hon förolyckas) kvinnans sårbarhet; hon föraktas av alla klasser med mannen som gemensam norm.

Synliggörandet av arbetarklasspojken sker på bekostnad av en annan: arbetarklassflickan.

Magnus Öhrn lyfter i ”’Ja e rö’, förstår du!’ Hjalmar Wallander och han skildringar av arbetarpojkar från 1920-talet” fram bortglömda pojkböcker. Essän är ett stycke litteratursociologi som diskuterar när och under vilka omständigheter genren pojkböcker om arbetarpojkar kom till. Avslutningsvis konstaterar Öhrn att synliggörandet av arbetarklasspojken sker på bekostnad av en annan grupp: arbetarklassflickan.

Arbetare bokstavligt och metaforiskt

Välkommet är när rannsakan och den ideologiska medvetenheten då och då vänds också mot forskningen. Något ditåt händer när en och annan skribent bryter illusionen om den objektiva och neutrala vetenskapen genom att förklara under vilka premisser den är uppkommen.

Helena Bodin avslutar raden artiklar med att berätta om hur undervisningen i litteraturhistoria vid Stockholms universitet lagts om så att studenterna inte skall presenteras en berättelse, utan flera samtidiga. Det låter vettigt med en grundkurs i litteraturvetenskap, istället för en kronologisk framställning av litteraturens historia med en outtalad men inbyggd framstegstanke.

Litteraturens arbetare bjuder på en del onödigt motstånd, men ger sammantaget en rad intressanta perspektiv på arbetarlitteratur. Antologin är ett tvärsnitt genom ett forskningsfält, ett forskningsläge, med flera ingångar som jag är nyfiken på vart de kan leda.

Sist i boken står några skönlitterära bidrag, bland annat ett utdrag ur Sara Gordons roman Martin Andersson/Ett skuggspel, som sedan 2012 hunnit komma ut. Jag kollar ett par recensioner. Den verkar inte ha någon uttalad koppling till arbetarlitteratur. Det behöver man inte ta så allvarligt på, men det påminner ändå om den viktiga definitionsfrågan: hur mycket kan man tänja på ett begrepp innan det blir betydelselöst?