Utan poesi - aldrig!

Om Charles Baudelaire (1821-1867) var ett virus skulle alla poesiläsare i dag ha varit i kontakt med det. Han brukar torrt definieras som en av modernismens portalfigurer. Tomas Tranströmer liknar i ett brev till professor em. Christina Sjöblad, redaktör för essäantologin Utan poesi – aldrig!, utbredningen av baudelairemolekylerna vid spridningen av ett miljögift: ”Läser man en dikt av någon 1900-talspoet – som skenbart är aktuellare än B. – så får man ändå i sig något av honom, så som man får i sig kvicksilver när man äter gädda.”

Kvicksilver är en metafor som tycks ge sig självt. Dels dog Baudelaire själv i syfilis, en sjukdom som länge medicinerades med kvicksilver, dels har metallen en underlig form mitt emellan fast och rinnande; hans diktning hittade ju den där mittimellanformen, poem på prosa. Och om Baudelaires dikter inte hade innehållit en viss giftighet hade de aldrig bestått.

År 2007 var det 150 år sedan Les fleurs du mal först utkom och för att fira jubileet har essävolymen Utan poesi – aldrig!, med undertiteln ”Baudelaire i nuet”, kommit ut på Carlsson bokförlag.

Man kan kritisera boken för att den inte riktigt lever upp till den underrubriken. Baudelaire i nuet lever ju ett ganska vitalt liv och dyker upp än här än där i bloggar och på hemsidor. Råkar man ha ”kadaver” som sökord hittar man hans i tiden mest chockerande poem ”Kadavret” i resultatlistan. Å andra sidan är ”nuet” för litteraturvetare inte exakt detsamma som ”för ögonblicket”. Men ”nuet” menas snarare det läge man uppnått i forskningen.

Paris och poeten

Redaktören själv, vars avhandling från 1970-talet handlade om hur Baudelaires introducerades i Sverige deltar med essän ”Baudelaires landskap”. Det är naturligtvis främst Paris. Christina Sjöblad påpekar att staden under Baudelaires tid var stadd i en explosiv förändring, den var en veritabel byggarbetsplats. Staden finns i hans dikt, inte som skildring, utan som någonting som genomsyrar allt. Men Sjöblad påpekar att han också har andra lanskap i dikten, det tropiska landskapet på Mauritius och det franska kustlandskapet vid Seines mynning.

Sjöblad uppehåller sig också vid Baudelaires diktarperson; hon tar upp det faktum att han bara under 1850-talet, när han översatte Edgar Allan Poe och själv skrev större delen av det som blev Les Fleurs du mal hann ha inte mindre än fjorton adresser. Under hela sitt liv bodde han på nästan femtio olika ställen i Paris. ”Behövde han denna oro…” frågar hon sig. Om Poes skriver Baudelaire att han ”reste genom livet som ett Sahara och bytte bostad som en arab”.

Mellanlandning i Malmö

Lars Nybergs essä handlar om Baudelaire i England, där introduktören heter Algernon Swinburne. Också Swinburnes egen dikt tar åt sig av den ”franska smittan”, som fräter sönder konventionen att skriva om endast motiv som betraktas som angenäma. Från denna dikt, som klassades, som dekadent följer Nyberg diskussionen in på 1900-talet och låter den landa hos T. S. Eliot som har en ny syn på Baudelaire, som moralist, t.o.m. som ett slags kristen sådan.

Inte minst Nybergs bidrag får en att förstå hur användbar Baudelaire har varit – och är. Tommy Olsson rör vid den roll hans spelat för ”Outsiders och poeter i periferin” Talar man om Sverige menar man kanske med periferin mer bokstavligt Skåne, och Olsson visar hur Baudelaire slagit rot där – inte bara gång. De som först intresserade sig för Baudelaire i Sverige var skånska författare – ”Det unga Skåne”, författare som Ola Hansson, Stella Kleve, t.o.m. Victoria Benedictsson. Nästan hundra år senare stormar Malmöligan fram, och också de profilerar sig med hjälp av Baudelaire. Deras paroller, t ex att ”stena skenbilderna”, förvaltar ett arv från honom.

”Baudelaires estetiska ekonomi” kallar Anders Mortensen sitt bidrag. Han tar, liksom Ulf Peter Hallberg, som har skrivit bokens avslutande essä, avstamp i Walter Benjamins Passage-arbete. Här finns ett resonemang kring ekonomi, individualitet och uttryck, om diktens karaktär av ”värdeproduktion” som i alla fall indirekt kan vara jämförbar med penningekonomins. Tänker man på Baudelaires hela diktning snarare än hans enskilda dikter, kan man gärna låta tankarna vandra till Henry Parland, som i distinkt, fast i anspråkslösare omfång, rörde vid samma punkter. Berusningen hade de också gemensamt.

Vad är bildning värd?

”Vad är all bildning värd om den inte kopplas till erfarenheten?” är det motto av Walter Benjamin Ulf Peter Hallberg använder i en av de minst traditionellt akademiska artiklarna, men ändå den mest skarpsynta. Han har själv skrivit en essäroman som han kallat Flanörens blick(1993), han har varit intensivt sysselsatt med Benjamin (genom översättningar till svenska). I Baudelaires hållning ser Benjamin en tidlös kamp: ”Ur Baudelaires perspektiv finns det ingenting i hans eget århundrade som kommer närmare de antika hjältarnas uppdrag än att gestalta moderniteten”, citerar Hallberg Benjamin.

Övriga artiklar delar sig mellan närläsningar av Baudelairetexter och utfärder till andra konstarter – musiken eller bildkonsten. I en tät poetisk text ger sig den franske baudelaireexperten Jean-Paul Avice ut på vandring i en av prosadikterna i Le spleen de Paris. Mona Sandqvist granskar dikten ”Les phares” (Fyrarna), som är en litterär återgivning av ett konstverk, en spännande genre – och en fanstasieggande uppsats. Gert Cervin berör kopplingen mellan Wagner och Baudelaire.

Tomrummet mellan bloggen och universitetet

Paul Tenngarts artikel om Le fleurs du mal och den samtida psykiatrin går igenom den tidens syn på diagnos och symtom. Det är ett bestickande område, och hos oss har vi låtit oss entusiasmeras av det i t.ex. Anna Kortelainens Levoton nainen(2003). Men konst och psykiatri måste doseras precist om man vill inta dem samtidigt. De riskerar annars ingå i ett cirkelresonemang där det ena får spegla det andra, eller där man bara plockar upp likheter eller öser upp den intensitet man tycker sig behöva.

Essäerna i Utan poesi – aldrig! Varierar i stil från ganska torrt akademiskt språkbruk till ett mer engagerande personligt uttryck. Det är i sin ordning, men vad man efterlyser vore essäer om poesi som fyllde det gapande tomrummet mellan bloggen och universitetet med kvalificerade texter om poesi för intresserade. De männiksorna finns ju, men de får nöja sig med smulor.