Tidens framfart

Efter diktsamlingen Det är kallt, det brinner som kom ut för tre år sedan, har Claes Andersson återkommit med sin tjugoförsta diktsamling Tidens framfart som bokstavligen rör sig i tiden och kommenterar, reflekterar stämningsmättat, litet vemodsfyllt men ändå osentimentalt och meditativt över det förbiilande livet, samtiden, världen, det svåra levandet och tiden efter detta. Titeldikten, ”Tidens framfart” som börjar och avslutar diktsamlingen, är ett slags bokslut över det som varit:

”Tidens framfart var det isen stormarna/ Jag kom till dig med det jag har och saknar/ med allt som upphör och är kvar/ Så är livet byggt/…”

Men Claes Andersson rör sig också ställningstagande i samtiden, noterar att ”Enligt självmordsstatistiken tillhör vi/ världseliten/Livet är kort och hårt/”. Eller så kommenterar han ekologiska frågor och fåglars beteende i prosadikten ”(notisen, FNB)”: ”Ett fartyg som lade till i Hangö på torsdagskvällen/ hade fått trötta lärkor som fripassagerare när en stor flock/ landade på däck på södra Östersjön./…/ Det varma vädret i Mellaneuropa hade/ fått lärkorna att flyga norrut, men de överraskades av det/ dåliga vädret och sökte skydd på fartyget.”

Vardagligt tilltal

Genom mestadels vardagliga bilder och tonfall ställer Claes Andersson centrala frågor om existensen:
”Man vill gärna vara ifred sitta för sig själv/ och låta tankarna komma och gå/ Man vill dricka sin halva vin innan man smyger hem/ genom de hopkurade gatorna/ Hemma sitter man gärna en liten stund alldeles/ stilla utan att röka/ Man begrundar meningen med att man sitter där som/man gjort så många gånger/…/”

Claes Andersson fortsätter att vara starkt och mångsidigt engagerad, tar ställning både till samhällslivet, politiken och vardagen med lätt ironiska, poetiska och absurda tonfall:
”Tror du världen är ond och du själv god/ Har du velat kasta dig ner från höga broar/ kyrktorn/ Har du känt vattnet ropa på dig vid kajkanten/ Har du andra symptom på storhetsvansinne/ I jämförelse med vad tycker du livet är/outhärdligt/…/”

Mänskliga relationer och lyriska paradoxer

Förutom samhällsengagemanget är Claes Anderssons lyrik också mångtydigt närvarande i de medmänskliga relationerna, t.ex i dikten ”(kubism 1)”: ”/…/Alla dina munnar är i min panna/ Mitt öga i dina läppar/ Din kind dina näsvingar dina ögonbryn/ dina otaliga händer”.

Här finns initierade intima möten mellan de älskande, möten med kärleken, åldrandet och döden, innehållsrika möten med makten och det politiska våldet. Det emellanåt skenbart enkla tilltalet i kombination med de lyriska paradoxerna skapar en känsla av betydelsefullhet och gör Claes Anderssons lyrik viktig.