Varje slag mitt hjärta slår

I författaren, musikern, psykiatern och f.d. politikern Claes Anderssons förra memoarbok Mina tolv politiska år: fragment, minnesbilder, drömmar (2001) fick vi läsa om livet som politiker, nu är det dags för en djupdykning i den privata sfären. Efter återkommande hjärtbesvär var Claes Andersson hösten 2008 tvungen att dra sig ur politiken för gott, och under samma tider, berättade han i en intervju på Akademiska bokhandeln i höstas, växte det fram ett behov av att inventera sitt liv. Genast i inledningen till Varje slag mitt hjärta slår kommer författaren med en bekännelse som sätter tonen för memoarerna:

”Det jag kommer ihåg kan faktiskt ha hänt, eller jag kan inbilla mig att det hänt. Men jag minns också mycket sådant som i själva verket aldrig hände. Jag är en minnets mytoman, mer eller mindre avsiktligt. När jag upprepat en historia tillräckligt många gånger för mig själv förvandlas den till sanning.”

Formatet är kort och luftigt, läsaren bjuds med på en resa in i minnets fragmentariska labyrint. Andersson har gjort riktigt i att splittra kronologin och ge plats för fri association. Den ena anekdoten utlöser den andra. Här varvas ögonblicksbilder från uppväxten i Rödbergen där författaren och hans lekkamrat gömde sig under utedasset och spionerade på stjärtarna som fyllde hålet, med evakueringen på Emsalö där inträdesproven till gänget Slattergardet bland annat bestod av att äta levande daggmaskar. Läsaren får också ta del av minnen från tiden som överläkare på det stora sjukhuset i Ekenäs, där familjens katt en gång gav sig på en fasan och transporterades femtio meter genom luften på fågelns rygg.

Humor och skuldkänslor

Genom texten löper den välbekanta anderssonska humorn och självironin som gör läsandet lustfyllt, jag ligger och drar på munnen och myser och förundrar mig över hur det kan vara så fruktansvärt roligt och rörande att läsa en memoarbok. Andersson vet hur man berättar en bra historia – man skruvar till det riktigt ordentligt. Men det handlar inte bara om lustigheter, i texten finns också ett djupt allvar som skälver ända in i benmärgen. Sorgen över den frånvarande, stumma fadern som var benägen för raseriutbrott, och moderns neurotiska osäkerhet som redan tidigt fick sonen att bära skam och skuld, ta ansvar för hennes tillkortakommanden, så där som bara små barn kan göra.

Förlusterna har varit många, vänner har tagit livet av sig, släktingar har drabbats av sjukdomar och känslan av utanförskap och panikattackerna har tidvis gjort livet plågsamt. Men glädjeämnena är desto fler – barnen och barnbarnen, vännerna, skrivandet, teatern, det samhälleliga engagemanget, fotbollen och musiken har gjort tillvaron rik och meningsfull. Också psykoterapin har givit livet mening och ökat på medvetenheten, även om insikterna kanske inte alltid gjort livet lättare.

Gränspersonligheter är vi allihopa?

Till de intressantaste, och kanske mest aktuella partierna i boken, hör kapitlen där Andersson reflekterar kring psykiatrin, det västerländska samhällets syn på sjukdomstillstånd, och kring ondska som ett resultat av transferens:

”Mekanismen kallas ’split’ på psykoanalytiska och är betecknande för många så kallade gränspersonligheter. Omvärlden blir en projektion av sådana sidor hos en själv som man inte vill vidkännas och därför placerar i andra människor eller hela människogrupper, raser eller folk.”

Kanske är det så att dom flesta i dag mer eller mindre kan klassas som gränspersonligheter? Vi är ju tillbaka i en tid då psykiatrin domineras helt av den biologiska och neurofysiologiska synen. Experimentet på Veikkola sjukhus, där Andersson arbetade som överläkare i tre år, som strävade till att bryta ner sjukhushusets hierarki och införa demokrati och jämställdhet bland annat genom att slopa de vita rockarna och ordna familjesamtal, visade sig på många sätt vara fruktbart, t.ex. de första patientföreningarna grundades som följd. Så vad hände med försöken? Vad blev det av den holistiska synen som fann grogrund inom läkarvetenskapen på sjuttiotalet, i vilken sjukdomstillstånd sågs som ett uttryck för människans hela livssituation och för svåra upplevelser som individen inte lyckats formulera och därigenom stannat kvar i kroppen?

Faster E:s fyrtio diagnoser

Andersson illustrerar skevheten i vår syn på människan genom att ta som exempel sin egen faster E, som inte hade några vänner, aldrig var gift och ständigt var sjuk. Hon remitterades gång på gång till olika specialister och togs in på specialavdelningar, och samlade på sig ett fyrtiotal diagnoser under sitt liv. Andersson konstaterar:

”Hennes historia visar på absurditeten i vår egen sjukdomssyn. Ingen försökte någonsin förstå hennes liv. Ingen diagnosticerade hennes ensamhet. Det fanns ingen specialavdelning för de ensamma på de stora sjukhusen.”

Varje slag mitt hjärta slår är en stor bok trots det lilla formatet. Genom att öppna grinden till minnenas trädgård, anknyta till det lilla barnet och låta läsaren slå följe, lyckas Andersson nå kärnan i den mänskliga existensen – det är de stora frågorna som behandlas här. Öppenheten och ärligheten som utlovas på bakpärmen känns genuin från den allra första sidan till den sista, och man kan inte annat än hänföras av en själ som varit verksam på så många olika områden under sitt liv och dessutom förmår komprimera det essentiella i flimrande återblickar med ömsom stor värme, ömsom kittlande humor.