Stjärnanas ögonblick

Om en del recensenter klagar på att den brasilianska författaren Clarice Lispectors kortroman Stjärnans ögonblick (A Hora de Estrela) som första gången utkom år 1977 är svårläst, och går vilse, bakbinder sig själv i det metalitterära berättandets korridorer, råkar jag höra till dem som roas av greppet.

Läsningen av Lispectors Stjärnans ögonblick får ett lyft, och blir inspirerad läsning i och med att berättandet distanseras så radikalt som här. Den manliga berättaren presenterar sig själv som författare i inledningen till sin berättelse om den fattiga kontoristen Macabéas enahanda singelliv med abrupt slut. Han väljer att lyfta fram sig själv titt som tätt, i reflektioner över sitt berättande och sin huvudperson t ex så här: ”Jag har inte hittat på den här unga kvinnan. Hon har tvingat sin existens in i mig. Hon var långt ifrån sinnesslö, hon var utlämnad och troende som en idiot.” Således blir läsaren påtvingad en tölpaktigt förnumstig berättarröst.

En känga åt medelklasslitteraturen

Varför väljer Lispector en så radikal lösning på berättarperspektivet? Det är som om Lispector i och med sitt val av berättarröst otvetydigt ringar in och finstilt buar ut medelklasslitteraturen, skriven av manliga författare ur medelklassen, vilka plockar in i texten tjejer ur arbetarklassen – och inte glömmer att förgripa sig på dem – för att skapa kryddade, kontrastrika epos.

Hon jobbar som renskriverska fast hon är analfabet.

Den flicka Macabéa som den manliga berättaren blottar och utlämnar, delar rum med andra arbetarflickor. Hon går var dag till jobbet som renskriverska, trots att hon är analfabet, för hon har lärt sig trycka på de rätta bokstavstangenterna på skrivmaskinen. Med patetisk palett målas här fram ett porträtt av en landsortstös som håller på att drunkna i storstaden, rotlös som  hon är. I minnesglimtar får vi veta att hon hade en fattig och kärlekslös uppväxt på landsorten. Hon utsattes för kroppsaga av släktingen i vars vård hon var.

En sorglig flickberättelse

Det är en aura av hungerdelirium over hela Macabéas existens, och hennes tankar lyfter när hon hänger sig åt att lyssna på radions reklamsnuttar. Hon brinner för läppstift och andra kvinnoattribut, lyx som hennes knappa börs med nöd och näppe klarar av. Kärlek mellan kvinna och man finns här förstås också, men av den förgängligare sorten. Mannen som vill ha en statusflickvän förförs av Macabéas arbetskompis, varpå Macabéa förförs av möjligheten av att få sitt öde dikterat av en bedräglig sierska. Ack, denna Macabéa, offer för omständigheterna och marknadskrafterna, ett postmodernistiskt experiment, en sorgesam flickberättelse.

Vem var då verkets författare, Lispector? Hon dog inte långt efter att denna roman utkommit, i Brasilien där hon var en uppburen författare. Före det hade hon hunnit vantrivas i rollen som diplomathustru i Europa. Lispectors föräldrar hade utvandrat från Europa till Brasilien. Trots fattiga omständigheter satsade de allt på att ge barnen en god utbildning, vilket ledde till att Clarice blev jurist.

Lispectors korta berättelse är enkel, men medryckande, och berättargreppet ger intressant stoff att fundera vidare på och jämföra med annan experimentell prosa av nyare datum, till exempel Monika Fagerholms tegelstensromaner