erhållit Europa/vilket härmed erkännes

Svenska Litteratursällskapet ordnade 2008 ett seminarium kring en av den finlandssvenska litteraturmodernismens stora namn och formförnyare Henry Parland (1908-1930) i anledning av hundraårsminnet av hans födelse.

Nu finns seminariedeltagarnas föredrag och uppsatser av ryska och amerikanska översättare samlade i volymen erhållit Europa/ vilket härmed erkännes, där den finurliga titeln tydligen syftar på de inflytanden och impulser Henry Parland fick av de avantgardistiska, futuristiska trenderna inom den europeiska kulturmodernismen på 1920-talet – inte minst under den korta tid han vistades i Kaunas, Litauen. Dessutom hade själva seminariet samma titel som boken.

Clas Zilliacus (professor i litteraturvetenskap 1986-2008) är redaktör för boken som inleds med författaren Stella Parlands text ”Henry kosmopoliten”. Här minns Stella Parland alla de stora, inspirerande kalasen med kosmopolitiska stämningar hemma hos farföräldrarna Oscar och Heidi Parland där talet flödade och språken varierade (farfadern, författaren, psykiatern Oscar Parland var Henry Parlands bror). Själv har Clas Zilliacus i sin studie ”Henry Parland och den nya skapelsen” fäst sig vid varför Parlands texter behållit sin aktualitet och varför de uppmärksammas. Clas Zilliacus bygger upp sin argumentation utgående från att Parland gör poesi av det prosaiska, prosapoem av ett nytt slag, och hänvisar till Erik Lindegren som själv var formsprängare och såg texten som ett estetiskt manifest.

En diktsamling som inte ser särskilt modernistisk ut

Per Stam (docent i litteraturvetenskap) utgår för sin del i sin artikel ”Med Gud och Gunnar Björlings hjälp” från Henry Parlands diktsamling Idealrealisation som inte ser särskilt omstörtande eller modernistisk ut. Men så konstaterar han genast att den är det, att den är en skickligt formad estetisk helhet som bygger på två års målmedvetet arbete. Här möter läsaren en värld ”filtrerad genom ett iakttagande subjekt som samtidigt omvandlar det iakttagna till poesi”. Bildspråk och metaforer är mycket konkreta, framhåller Per Stam. Hänvisningen till Gunnar Björling har att göra med att Parland, efter att ha blivit student 1927, satte igång med att ge ut mera dikter och samarbeta med Björling som började fungera som impressario för Parlands dikter genom att omtala, berömma och citera dem för sina litterära bekanta, bland dem Rabbe Enckell, Elmer Diktonius, Cid Erik Tallqvist. Här noteras också att Parland började publicera dikter i Hufvudstadsbladet, Allas Krönika och Studentbladet samt hur Parland mötte Erik Olsoni, lektör på Schildts förlag för att skaffa sig förlagskontakter. Olsoni uppfattade Parland som ”blodung”, men betonade också hans intelligens och humoristiska blick.

Att omfatta en tidsålder

I kapitlet ”Hela livet är ett enda Da da daaa!”(om Henry Parlands dadaism) har Johannes Göransson (biträdande professor i engelska vid University of Notre Dame, Indiana), som översatt Henry Parlands legendariska Idealrealisation till engelska (2007), på ett intressant, initierat sätt presenterat en hypotes om att Parland inte passar ihop med de finlandssvenska modernisterna. Göransson drar således ut Henry Parland ur den finlandssvenska modernismen och placerar honom i sällskap med den internationella konströrelsen som numera benämns ”det historiska avantgardet”. Inledningsvis förklarar Göransson att Parlands syn på moderniteten är besläktad med det som ”Walter Benjamin med ett berömt uttryck kallade ”reproduktionsåldern” vilket innebär följande:

I Parlands dikter, prosa och brev framstår moderniteten som den tidsålder då moderna reproduktionstekniker såsom filmen och fotografiet förstört konstverkets ”aura” medan ”chockerna” har gjort att 1800-talets estetiska ideal om kontemplativ ”försjunkenhet” ter sig föråldrat.

Göransson menar att Dada för Parland innebar att man omfattade denna tidsålder vilket hans modernistiska kolleger inte riktigt lyckades göra. Vidare påpekar Göransson att Parland omfattade tidsandan både i liv och verk, att hans poesi består av ögonblicksbilder och biobesök, att hans roman Sönder lånar sin form av fotografiet, att hans brev till stora delar är montage av det moderna livet.

Med filmatiska medel

Fotografering och film började nämligen intressera Henry Parland i unga år. I två textavsnitt i boken, ”Henry Parland går på bio” av Renate Bleibtreu och ”Detektivens blick och filmens minne” av John Sundholm refereras också till Sönder och det fotografiska i de olika scenerna. Renate Bleibtreu (översättare) antyder att Henry Parland strävade efter att ge biobesökarens ”drömlika” belägenhet poetisk gestalt och att han i Sönder tog till filmatiska medel för att föra berättelsen framåt och hur konstfärdigt det kinematografiska här kommer till uttryck.

Biobesökarens drömlika belägenhet

John Sundholm (lektor i filmvetenskap) anser att Parlands intresse för filmen och det som han kallade för den ”mekaniska litteraturen” gör honom till en unik figur i den finlandssvenska litteraturen och ser honom jämbördig med två tidiga lokala modernitetsskildrare, Gabriel Sandén och Henning Söderhjelm som bägge skrev äventyrsromaner. Dessutom anspelar John Sundholm på vad de mekaniska visuella konstarterna, fotografiet och filmen gör – de hämtar det reella till oss. På det här sättet beskriver också Henry Parland fotografiets tjusning i Sönder, där författarens alter ego insett att fotografiet inte är mera sant än något annat, att det förblir ett incitament till drömmar, minnen och berättelser.

”Härregud vad jag älskar…”

Sanna Nyqvist (forskardoktor i allmän litteraturvetenskap) har skrivit mycket kreativt och tankeväckande om Henry Parland och det moderna stadslivet i avsnittet ”Härregud vad jag älskar gatorna”. Här säger Nyqvist att staden i början av 1900-talet blev ett centralt landskap och en metafor för den moderna tillvaron och åberopar Burton Pike som forskat i stadsskildringar i europeisk litteratur från 1700-talet till modernismen. Enligt Pike har presentationen av städer förändrats under denna tid. Städerna har förvandlats från relativt statiska objekt till fragmentariska och subjektiva ”kalejdoskop” och denna förändring reflekteras via de moderna stadsromanernas experimentella form.

Modernismens städer har inget centrum. I romaner av Balzac eller Dickens kan man spåra huvudpersonernas rutter genom staden men i verk av James Joyce, Virginia Woolf, Alfred Döblin, Andrej Belyj (Petersburg) och Marcel Proust är platserna både mentala och geografiska. Henry Parland var urban och trots att Helsingfors aldrig var hans hemstad så blir den i Sönder en urban scen för en hopplös kärlekshistoria liksom det lilla Kaunas i en essä beskrivs som en ”synnerligen modern stad” där man ”bygger skyskrapor och affärspalats”. Därtill gör Nyqvist gällande att överdrifterna i Parlands urbanism lätt kan förefalla innehållsligt tomma men att han kombinerar detta med en nyanserad uppfattning av de psykologiska elementen i modernt stadsliv.

Alltid i rörelse

Ytterligare tar Sanna Nyqvist fram betydelsefulla detaljer från Sönder där Parland ofta beskriver skeenden vid dörrar, i tamburer och portgångar som kan förena och skilja. Det här är ambivalenta platser som präglar den osäkra moderna tillvaron och dess undflyende natur. Här refererar Nyqvist till Mihail Bachtin (rysk filosof, kritiker, semiotiker) som studerat förhållandet mellan tid och rum i Dostojevskijs romaner och poängterar betydelsen av tröskelmoment där den kontinuerliga tiden bryts med en kris eller en vändning. I Sönder understryker dörrar och portgångar hur den moderna människan nästan alltid är i rörelse, på väg från en plats till en annan, förklarar Sanna Nyqvist och tillägger att man därför sällan träffar huvudpersonen hemma i romanen.

Huvudpersonen är sällan hemma

Olga Mäeots (översättare från ryska till svenska) skriver om Parland och den sovjetiske författaren Ilja Ehrenburg utgående från att det i Henry Parlands arkiv finns två artikelfragment om Ehrenburg. Parland kände till den klassiska ryska litteraturen och var också intresserad av Sovjetrysslands moderna konst och litteratur – närmast då ifråga om tendenser. I Kaunas där Parland vistades de två sista åren av sitt liv hos sin morbror, filosofiprofessorn Vasilij Sesemann kom han i kontakt med ryska emigranter. Här träffade Parland också dansösen Vera Sotnikova som i tiden hade umgåtts med Ilja Ehrenburg, Fjodor Sologub, Sergej Jesenin och andra ryska kulturpersoner. I Parlands dagboksanteckningar nämns Andrej Belyj, Vasilij Rozanov, Leonid Leonov, Konstantin Fedin och därtill Boris Pasternak som han betraktade som ”vår tids största diktare”. Här finns också en förteckning på ryska över böcker som Henry Parland ville beställa från Ryssland: Olesja ”Avund”/ Pasternak ”Ljuvers barndom”/ Pilnjak ”Hungersåret”/A. Belyj ”Moskva i fara”/ Sjklovskij ”En sentimental resa”/ Gladkov ”Cement”

Det är fascinerande att observera att till exempel varken poeterna Anna Achmatova eller Osip Mandelstam, som bägge hörde till de ryska akmeisterna, och inte heller en av den ryska silverålderns centralgestalter, lyrikern Aleksandr Blok finns med på den här listan.

Paralleller till Majakovskij

I kapitlet ”Oersättlige, översättlige Mr. Parland” har fil.dr Fredrik Hertzberg erinrat sig utsagan om att det ibland sägs om författare från mindre språkområden att om de hade skrivit på ett av de stora världsspråken hade de varit av världsklass. Så nämner han finlandssvenska modernister som Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Henry Parland, Hagar Olsson, Rabbe och Olof Enckell och betonar att ”de finlandssvenska modernisterna inte bara var först ute i Norden utan att de både som grupp och som enskilda författare uppvisar en bärkraft som liksom Hangö ej har sin like i Norden eller rentav på hela jorden.” (Med Hangö menar Hertzberg den sång om Hangö som Georg Malmsten gjorde berömd. ) Då det gäller översättningen av Henry Parlands poesi observerar Hertzberg att översättarna emellanåt har svårt att fixera de parlandska bilderna.

Översättarna har svårt att fixera de parlandska bilderna

I ”Diktens uppror” tar fil.dr. Hanna Ruutu, verksam inom Alexandersinstitutet och doktorand i rysk litteratur på Marina Tsvetajevas användning av de klassiska myterna, upp Parlands relation till den ryska futurismen. Här relaterar Ruutu framför allt till Parlands förhållande till Vladimir Majakovskij (1893-1930) som ofta nämnts i samband med Parland men inte undersökts närmare. Ruutu understryker att det finns stora likheter mellan Parland och Majakovskij och att Parlands prosadikt ”Sakernas uppror” ger många paralleller till den ryska futurismen.

På ett inspirerande och sakkunnigt sätt erbjuder volymen mångsidiga, spännande inblickar i Henry Parlands litterära produktion.