Den åttonde kontinenten

Den åttonde kontinenten är Daniel Yousefis (f. 1989) debutbok. Den är också en plats som inte finns på kartan, ändå befinner sig miljontals människor där. Den dokumentärt-poetiska boken är skriven utgående från erfarenheter från flyktingläger i Grekland och Turkiet där Yousefi arbetade som volontär och tolk år 2016.

Den åttonde kontinenten är en plats som inte finns på kartan

Boken är indelad i fem avdelningar: ”Bilder”, ”Intervju”, ”På skyltar”, ”Konversationer” och ”Genom Grekland”.

Författarens position

Vi rör oss från det statiska mot en allt vidare rörelse. Yousefis text har också rytm, han dyker ner och tar sig upp.

Det genomgående draget är författarens tillbakadragna hållning. Yousefi återger i ord ögonblicksbilder, intervjuer han gjort och diskussioner han fört, skylttexter och i versaler, mer personligt återgivet, hans egen resa genom Grekland och vad han är med om på den.

Ljudnivån i boken är låg, stämman intensiv

Att den avslutande delen är skriven i versaler gör det tydligt att författaren är medveten om att det han säger på något sätt kommer att överrösta allt annat, för att han är den han är, författaren, och läsarens livssituation sannolikt ligger närmare hans än sagesmännens, flyktingarnas som av nödvändighet är stillsammare och mer lågmälda. Ljudnivån i boken är låg, stämman intensiv. Det är ju också författaren som valt perspektiv och sållat materialet.

Poesins position

Poesin har en förmåga att lyfta fram det allmänmänskliga, att göra det undanskymda synligt. Genom att själv träda tillbaka och begränsa sig till att verka som språkrör lyfter Yousefi dem han mött och deras berättelser. Det är korta möten, sedan kommer det alltid någon ny. Yousefi är ofta hjälplös, han är en tolk – uttolkare  –  i ordets många bemärkelser. Den åttonde kontinenten är ovanlig bok i den här självbespeglingens guldålder.

Yousefi är ofta hjälplös, han är en tolk – uttolkare  –  i ordets många bemärkelser

Det betyder ändå inte att hans texter, dikter i många olika former, inte skulle beröra läsaren, att de är utan udd. Yousefi har verkligen arbetat med, och fram, sitt material.

På lägren finns en ung man som ska bli pappa, en annan som säljer sin dotter, en mamma som vill skydda sin dotter, minnen av skiftande slag av hemmet och flyktresor. Besvikelser och vanmakt. Det blir ganska tydligt vems krisen är, och den är inte vår.

Att landa i texten

Parallellt med mötena finns också, mellan raderna, berättelsen om hur Yousefi skriver fram sitt eget författarskap. Han har gått Biskops Arnös författarskola. Yousefi är tydlig, men det dröjer ibland ett tag innan han hittar det rätta ordet när han ska tolka. Översättaren vet sin plats men ska ha förmågan att växla perspektiv och person. Den som för ordet kan vara vilse i många olika bemärkelser: ”UNITED / N+PAKISTAN+SOMALIA+LOBNANE+GHANA+- / BANGLAD???ba / The are StarviNG. Le / TtheM c?? The B”

Parallellt med mötena finns  berättelsen om hur Yousefi skriver fram sitt eget författarskap

Eller, som det står i bokens avslutande del, Genom Grekland:

”EN ÄLDRE MAN HAR BYGGT ETT PINGISBORD, NI SPELAR NÅGRA MATCHER, HAN NJUTER AV ATT HÄMNINGSLÖST VINNA ÖVER DIG. EFTERÅT RULLAR HAN EN CIGARETT OCH BERÄTTAR ATT DET ÄR ANDRA GÅNGEN I SITT LIV HAN FLYR FRÅN ETT KRIG. NÄR DU FRÅGAR VIDARE SVARAR HAN INTE.”

Varför ställer man sådana frågor? Varför borde mannen ha svarat?

Man bli medveten om att alla författare är tolkar i någon bemärkelse.

Texten har lästs upp av en grupp nyanlända ungdomar på Dramaten förra våren.