Min farmors nerver. Essäer

I en femte bok, essäsamlingen Min farmors nerver, får läsaren än en gång ta del av Pia Ingströms distinkta röst. Det är en kritiskt reflekterande, orädd stämma, utmejslad under decennier som aktad litteraturredaktör vid Hufvudstadsbladet.

Många har kommit att uppskatta stämman stort, andra att bäva, främst författare som inte alltid uppskattat Ingströms rakhet.

Som den litteraturvetare, litteraturkännare och läsare av rang hon är levererar Ingström en elegant båge, bestående av större och mindre bågar, i sin personligt infärgade essäsamling. Boken bjuder på en rad återgivna citat om de fenomen hon undersöker, dessa fungerar lika väl som läsanvisningar till hennes egna essäer.

Farmor som kastat sig på sängen

Inledningsvis ger Ingström oss bilden av sin farmor. Hon vars nerver förekommer i titeln. Hon som bara ska kasta sig en stund för att vila. Från farmor kommer ”de ingströmska nerverna”, som boken kretsar kring.

Det är som då barnbarnet Lilja mässar den finska ramsan över sin sandkakehink, sin vädjan om att det ska bli en bra form på sandkakan.

Det börjar med ett fotografi föreställande farmor som kastat sig på sängen, med det möjligen bruna överkastet i chenille. Bilden fångar essäbokens essens. På bilden sover farmor. Hon har ertappats av fotografen, möjligen sin make, mer troligt sin son tillika Ingströms pappa. Det utlämnande och delikata i att den närstående – sovande, omedveten– fångas i någon annans bild är utgångspunkten för hela essäsamlingen. Smärtpunkten: den obändiga viljan att berätta, rentav rätten till det, för det är också Ingströms liv, hennes minnen. Den samtidiga våndan över att lämna ut, beskära. Nogsamt nyanserar Ingström de tankar hon lägger fram, bearbetar, belyser ur andra, kompletterande vinklar. För sådant är livet, komplicerat, eller med ett ingströmskt uttryck: ”råddigt”. Därför ska också frågeställningarna korsbelysas. Det är som då barnbarnet Lilja mässar den finska ramsan över sin sandkakehink, sin vädjan om att det ska bli en bra form på sandkakan. Ingström jämför detta med skrivandet: ”Form skapas i formlöst kaos, amorfa känslor– sorg, vrede, lycka – och impulser– flykt, attack, attraktion – klappas ihop till berättelser”.

Den boken berättar om en ärvd lägenhet full av bråte – fotoalbum, föremål

Allt handlar om att se, och få syn på. Och att ”syna” dem som funnits, att göra dem ”sedda” en gång till, som Ingström framhäver det genom att citera ur Maria Stepanovas Minnet av minnet (2020). Den boken berättar om en ärvd lägenhet full av bråte – fotoalbum, föremål– som skrivs fram i en förening av familjekrönika, memoar, essä, historia, i dialog med litteratur precis som hos Ingström. På essäns vis är det i hög grad sig själv Ingström blötlägger, genom att gå i dialog med litteratur och konfrontera livet som det ter sig.

Farmor med sina nerver, som får elchockbehandlingar, läser hon genom Kristina Sandbergs Maj-trilogi. Det är verkningsfullt. Alla dessa mammor som blev krigsbarnsmammor, deras brevväxlingar bågnar av oskrivet. Sin farfars lynne ringar Ingström in genom hans syn på skvaller: ”Skvallrets essens förstod han sig minst av allt på: överflödet av anekdotisk evidens, de ostrukturerade empiriska detaljerna, mångtydligheterna och dramaturgin som reglerade växlingen mellan trivialiteter, sensationer och insikter”. Voilá!

Alltid denna Sylvia

Från farmor kliver Ingström över till en annan livslång följeslagare, Sylvia Plath, och läser moderskap genom henne. ”Plaths texter är som rörligt vatten i ekosystemet som är mitt psyke”. Dikten är en maskin hon tänker med, Plath en hel maskinpark, menar Ingström, som med kännarens känsla tecknar bilden av divergerande biografiska ansatser och anspråk.

Men främst är Ingströms ingång tillgången till gas. Hon radar upp fakta om gasspisar vid tiden och påtalar sambandet med självmordsstatistiken. Allt bottnar i den beryktade händelsen då Plath målmedvetet – hon tejpar som bekant dörrspringorna för att rädda sina små barn och öppnar ett fönster mot den iskalla vintern – vilar huvudet på en kökshandduk i den påslagna ugnen.

I Finland användes inte samma gas, vet Ingström berätta

I Finland användes inte samma gas, vet Ingström berätta då hon problematiserar tillgången till ett så osynligt och lättillgängligt självmordshjälpmedel. Som Ingström tidigare berättat i moderskapsantologin Rapport från planet mamma (2004) har hon ett motsvarande minne av då hennes egen mor, i Ingströms närvaro, tänkt avsluta sitt liv på samma sätt. Traumaminnet triggar möjligen en livslång törst på Plath-läsning. Plathvurmen är hon ingalunda ensam om, men här handlar det inte om att komma med nya kullkastande läsningar, utan det är det personliga minnet som vill haka fast i den stora berättelsen som rymmer det allmänmänskliga.

Självmordsdocka och sorgsenhet

”Självmordsdockan Sylvia som emancipationsbarbie” och den unga kvinnans vidhållande att sorgsenhet är en form av motstånd karakteriserar Ingström som träffande mönster för kvinnoroller. Kvinnorörelsens ”Gråt inte, forska!” omvandlar hon till ett affektivt ”Gråt, men forska!”, där känslor spelar roll i kunskapsskapandet. Flickrumsklibbigheten har hon fått nog av och avyttrar ett för henne typiskt: ”Försök bli vuxen, och sedan gammal!” Det knivskarpt kunniga och klarsynta som kännetecknar hennes text tryfferas ändå med tillkortakommanden, vuxenhet som fallerar eller allt det där bråtet som är vuxenhet. Ångesten, oron, ängslan och utbrotten som är en ständig klangbotten.

Essän ”Sylvia, Aurelia, min mamma och jag” är kring 70 sidor, den rådbråkar Ingströms moderskap, genom att dela ordvärld med Plaths iakttagelser och språk. Hennes karakteristik av Plaths dikter om barn, ”den intelligenta reflektionen parad med känsla och biologi” gäller lika väl hennes egna essäer. ”Sjabblade jag bort det? Var jag otacksam och slarvig med den obeskrivliga ynnesten som är ett litet barns tillit och kärlek?” frågar Ingström sig. Det är en iakttagelse med bärkraft.

Det märks i intensiteten, luftigheten och angelägenheten i essän.

Att det är just dikten, och författarbiografin, den välkända, Ingström använder bygger på livslång läsning. Det märks i intensiteten, luftigheten och angelägenheten i essän. Bitvis är hennes essäer slarvigt korrekturlästa, men i övrigt egensinniga, berörande och distinkta. Hos Ingström är essän konstform i sig.

Att skrika åt sin gamla pappa

Essän ”Pappa, hans ord” uppsöker relationen till den åldrande pappan och schismerna då dottern blir ”Kejsarinnan av allt”, den som bestämmer. Ingströms tolkningsram är genomgående psykoanalytisk, hon uppsöker relationer, skavsår, ställer frågor. Bandet till hennes egen psykoanalytiker skrivs fram, läsaren får fragment av sessioner och tar del av slutsatser. Ingströmvariationer, kunde dessa kallas i analogi med det fyndiga begreppet ”Henrik-variationer” (om Tikkanen). Psykoterapi är enligt henne att göra de stumma platserna begripliga genom att berätta. Konstverk kan fungera så, vara en vältalig demonstration av en metod, tillämpbar på det svårformulerade i oss alla menar hon. Så fungerar hennes essäer.

Ingström delar med sig av sin anhörigdagbok om hur hon bistår pappan. Relationen till den åldrade pappan skrivs fram naket och angeläget. Alla som stångats med att ta hand om en ålderstigen, skör förälder, utan bankkoder, känner igen hopplösheten som omgärdar äldrevården. ”Gubbharmagedon” kallas pappans insikt om dödens närhet. Ingström och hennes pappa skriker åt varandra, hon smäller i dörrar så det skallrar i höghuset. Ögonblicksbilderna av tillkortakommanden och vad som drivs upp och rivs upp i nära relationer blottar hon beredvilligt. Hon är skoningslös mot sig själv. Hon har ett språk för erfarenheterna. Men känslorna kommer som bekant och hugger en i ryggen, hur rationellt en än resonerar.

Det är en ynnest att följa Ingströms öppna och varsamt vaksamma sinne. I en essä återbesöker hon barndomens 60- och 70-tal i förorten Gårdsbacka i östra Helsingfors, sedermera stämplad både som brokigt problemområde och som blomstrande flerkulturell frizon. ”Kaninens öga – Gårdsbacka fram och tillbaka” heter essän. Kaninen är sidostycket på en klätterställning på ”Barnens plats”, landmärke för en förortsbarndom, men den fanns inte i hennes barndom. Att komma fram, och att komma tillbaka är koordinaterna. Ingen tur-retur alltså, men flackande rörelse, med viss beständighet av att ställvis vara framme och ofta komma tillbaka. Köpcentrets betydelse avläser hon djuplodande och angeläget, en modell att tillämpa på andra platser. En sorts bruksanvisning för hur det ”starka och varma” i betongmiljön utvecklar sig om det bereds utrymme.

Och funkishöghusen svävar vita

Förortsområdets tidstypiska funkisvita sockerbitshus har bruna socklar för att frammana en effekt av svävning. Aravahusens Abloy-nyckelbarn, tallskogens närhet och hisnande solnedgångar är igenkännbara. Alla de möjliga relationer som arkitekturen inbegrep– skapad av en kvinnlig arkitekt–  återkommer Ingström till. Med sig på återbesöket har hon sin syster, som tidvis fastnat i tungt drogmissbruk. Ingström gläntar på förortens dörrar, till mellanölsbarer, teaterföreställningar i hemmiljö och Museum of Impossible Forms. Hon går tillväga som en blandning av etnolog, sociolog och litteraturvetare. Hon söker upp personer och samtalar med dem, involverar ständigt andra röster i sin berättelse, bildar kör med dem men dirigerar. Hon utmanar och undrar över minnet och hur det är funtat. Via sociala medier hittar hon andras minnen och fakta om var byggnader och aktiviteter låg i hennes barndom. Hon hittar svar i både vetenskapliga studier, magisteravhandlingar om Gårdsbacka och i författarskap som Sara Razais eller Hassan Blazims.

Biografins brännpunkt

Biografi och autofiktion är spår Ingström återkommer till. I sin essä ”Människan är alltid någon annans berättelse – Kannibaler, biografiska anrättningar och modersmord” kommenterar hon aktuella debatter, som den om de senaste Tikkanenbiografierna. Även här är hon uppfriskande rak.

Ingström ser sin tidigare essäbok Inte utan min mamma i relation till Merete Mazzarellas böcker om modersrelationen och plockar upp det kannibalistiska skrivandet som bild för det biografen eller minnesarbetaren gör. Precis som Ingström påpekar sätter biografiskt stoff skribenten i förbindelse med starka känslor, med barndom, utbildning, familjerelationer och livets djupaste drivkrafter. Den effekten har essäerna också på läsaren som kraftfullt slungas in i minnen av egna sår, konflikter, svarta hål av skrikande där en märker att en gått för långt, men inte förmår hejda sig.

Sådant sårigt petar Ingström gärna i

Det är oavbrutet givande att vistas med Ingström i hennes tankevärld vare sig det är i tillbakablickar och genomlysningar av krigs- och efterkrigstida umbäranden och uppbyggnad av sönderrivna familjer under knappa förhållanden eller nuets nöd: att inte förmå dämpa begäret att få umgås med de unga vuxna sönerna, att inte stå ut med att bli bortvald. Sådant sårigt petar Ingström gärna i. Just vid sönerna, de alltöverskuggande viktiga, går en gräns. Här verkar Ingström väja, värja sig för att gå närmare inpå det pågående. Därav ter sig just omdömena om relationerna i den riktningen som de mest slutna. Där finns mer att säga, men Ingström tystnar.

Framberättad, sedd

Biografiförfattarens kontrakt med dem som berättas fram är en återkommande fråga. En brännpunkt är hur biografiskt berättande om kvinnor ur historien, exempelvis kvinnor som i våra ögon förefaller ha levt queert, bör uppfattas. Ingström återkopplar till sin tidigare porträttering av knapp- och snörfabrikören Ida Salin, mecenat för kvinnosaksförbundet unionen som med väninnan Josefina Sjöberg lät bygga en gemensam sommarvilla. Dessa har av senare unionister läst som queera. Men Ingström säger sig hitta ”absolut ingenting” i frågan. Frågan gäckar många biografer, senast väcktes den kring Pia Heikkiläs biografi över Åbo-unionisten Anna Bäckström. Heikkilä bromsade, medan recensenter som Mio Lindman önskade sig mer brottning med det potentiellt queera. Samma fråga väcks här, för vad innebär det att hitta absolut ingenting? Lämnar det queera alltid spår som är så lätta att avkoda? Jag är inte så säker på det.

Det hon delger läsaren kommer inte lättvindigt.

Är det rov att berätta, är det nödtvång, är det ”ödmjuk självutlämnande vädjan om närhet och förståelse att dela med sig”, frågar sig Ingström. Det hon delger läsaren kommer inte lättvindigt. Det är nogsamt övervägt och formulerat med all den precision hon kan uppbåda. Ingström viker inte undan. Hennes essäer är käril för ljungande krafter (för att anspela på Ingströms magisteravhandling om deckarförfattaren Barbara Pym).