Den vilda jakten på ett bättre jag
I en feel-bad-bok synliggör debutanten Zandra Lundberg fenomenet ensamheten i konsumtions- och prestationssamhället. Huvudpersonen fastnar i den ena fällan efter den andra i jakten på det perfekta fria livet man själv förutsätts skapa.
Det här är en text som fångar in läsaren från första början. Det rätt billiga omslaget och den ytligt hållna baksidestexten för inledningsvis tankarna till en massberättelse av allmängiltig tidsaktuell feel-good-karaktär med målgruppen unga vuxna.
Ålänningen Zandra Lundbergs debutverk ”Konsten att inte hitta sig själv på Bali” är snarare en autentiskt och välskriven feel-bad-bok med till synes stor verklighetsförankring. I en rapid och fragmentarisk skildring med täta scenariska byten överspänner texten en ung människas hittills levda liv, som i sanning känns som ganska mycket.
Boken startar i Stockholm och Goa. Den bär sedan läsaren vidare till barndomens ensamma tillvaro på Åland, vidare fram till den turbulenta tonårstiden i Mariehamn som snart utmynnar i ett karriärsliv i Stockholm som kvällstidningsreporter. Före det har huvudpersonen gjort väl ifrån sig på en lokaltidningsredaktion i Mariehamn.
När kroppen tar stryk
I bakgrunden finns alkoholmissbruk, ätstörningar, destruktiva förhållanden och en tilltagande ångestfylld känsla av att inte höra till. Sökandet efter själsro, trygghet och ett meningsfullt liv leder huvudpersonen Zandra till Goa, Bali och allsköns alternativa metoder där yogan står i centrum.
Läsaren får en inblick i alltifrån tacksamhetsövningar, eyegazing, tarmtömning, mindfulness, healing, juicefasta, andlig dans och företeelser som en oinvigd knappt visste att fanns.
Drömmen om ett gott liv har förvandlats till en mardröm
Tjänsterna erbjuds via ett mångfaldigt persongalleri av olika suspekta karikerade karaktärer som erbjuder förlossning på vägen. Ingen relation fördjupas och ingen karaktär utvecklas nämnvärt. Det kunde man se som en brist, men passar väl in i helheten. Människorna är endast bifigurer i en rusande föreställning som huvudpersonen ofrivilligt hamnat i, men samtidigt frivilligt sökt sig till.
Ingenting hjälper för att livsångesten ska kunna dämpas. Snarare blir allting värre. Även den fysiska kroppen tar stryk. Kraschen är ett faktum. Drömmen om ett gott liv har förvandlats till en mardröm. Utvägen. Finns den?
Må-bra industrins dilemma
Den ärliga berättelsen som inte skyggar för det smutsiga, tangerar frågor om flykt, frihet, ansvar och prestationskrav. Den sätter också fingret på konsumtions- och prestationssamhällets mörka sidor, där huvudpersonen tenderar att fastna i den ena fällan efter den andra i jakten på det perfekta fria livet man själv förutsätts skapa.
Här synliggörs fördomsfritt och naket hela den andliga måbra-industrin som profiterar på människans längtan och behov, men som sannerligen inte erbjuder några gratistjänster. Kvar finns själens tomhet och en tom börs.
Därtill kommer det dagsaktuella fenomenet som många unga möter. Oron för miljön och världens tillstånd…
Som huvudpersonen uttrycker det själv: ”Det är ett heltidsjobb att gråta”, och i fotspåren av alla erfarenheter hon får finns en känsla av att hon ”svävar mellan två världar”.
Därtill kommer det dagsaktuella fenomenet som många unga möter. Oron för miljön och världens tillstånd, där man känner sig medskyldig till en domedagstillvaro man inte skapat, men där man de facto på individplan borde bidra med något avgörande.
Trots humorn som finns i texten som enstaka hållpunkter, är boken en sorgesam skildring av samtidens många fällor, samtidigt som den pekar på det rotlösa sökandets allmängiltighet, oavsett tid och generation. Längtan efter mening och en djupare förankring tenderar att finnas där djupt rotat i mänskligheten. Det är enbart de konkreta uttrycken i denna grävande process som verkar variera över tid. Människan fortsätter vara en gåta för sig själv, också i det individualiserade postmoderna samhället.
Ensamheten i vårt samhälle
I grunden finner vi här den klassiska berättelsen om en uttråkad romanperson som väcker avundsjuka och beundran när hon lyckas lirka sig loss från det lilla samhället och småstadens trängda rum och nå storstadsglamour med gränslösa möjligheter där man erbjuds att bli en annan person.
I tonårstidens beskrivningar kan man oavsett ålder hitta igenkänningsfaktorer, och de hör till bokens många goda miljöteckningar. De tecknas utan stora åthävor i enkel språkdräkt. Texten kännetecknas av korta kapitel, där de kolumnliknande rubrikerna skulle ha vunnit på bearbetning.
Knappast kände det lilla åländska samhället till, och inte var heller personalen vid Stockholmsredaktionen medvetna om den livsvånda som kollegan gick och bar på…
Den ärliga berättelsen stämmer till eftertanke om unga människor, och människor som finns i allas vår vardag. Knappast kände det lilla åländska samhället till, och inte var heller personalen vid Stockholmsredaktionen medvetna om den livsvånda som kollegan gick och bar på mitt i produktionshetsen där man var fullt sysselsatta med att skapa morgondagens klicknyheter.
Vissa kanske såg och anade, men därvid stannade det oftast, åtminstone av texten att döma. Zandra Lundberg har gjort en modig insats genom att ge det ensamma och stumma illamående som kan finnas på våra arbetsplatser och i våra hem ett ansikte och en röst.
Samarbetsprojekt
Den här recensionen är ett samarbete mellan Lysmasken, Nya Åland och projektet Kritiken syns. Recensionen har ursprungligen (17.6.2022) publicerats i tidningen Nya Åland inom ramarna för projektet Kritiken syns! (Kritiikki näkyy!). Det treåriga projektet vill göra kritiken till en tillgänglig plats för inspirerande utbyte av tankar. Projektet förverkligas av Finlands kritikerförbund med finansiering från Konestiftelsen.
Camilla Lindberg
Camilla Lindberg är redaktör för Lysmasken.