Det ska sägas direkt: Det känns smått makabert att jämföra olika självbiografiska eller autofiktiva skildringar av sorg. Men när en författare väljer att omvandla ett ämne till litteratur öppnar hen upp för jämförelser och estetiska bedömningar. Vilket ämnet än må vara. Att inte jämföra skulle vara att inte ta texten på allvar som konstverk.

Jag minns att jag en gång läste att nobelpristagaren Imre Kertész apropå sin autofiktiva roman om tiden koncentrationsläger sade att han inte var intresserad av att nedteckna ett personligt trauma, utan ville skapa litteratur.

När jag läser Susanne Ringells senaste bok Att avskalas ett liv som handlar om tiden efter maken Anders död, tänker jag således på föregångare som Joan Didions moderna klassiker Ett år av magiskt tänkande. Men också på Elin Willows nya bok Stegar, om en kvinnas sorg efter en man hon hade ett oklart förhållande med, även om den sistnämnda inte framstår som autofiktiv.

2021 avled Ringells make, den svenska skådespelaren Anders Larsson. Boken skildrar den plötsliga och mardrömslika upptäckten av mannen som plötsligt ligger död i lägenheten. Och här kommer jag på mig med att göra den ytliga och i sanning makabra jämförelse att också Joan Didions make, författaren John Gregory Dunne,  dog tämligen plötsligt. Å andra sidan kanske det är värt att reflektera över hur kvinnors autofiktiva litteratur om sorg påverkas av det faktum att män eventuellt i högre grad än kvinnor dör plötsliga, explosiva (och för partnern som hittar dem traumatiska) dödar.

Melodramatiskt språk

Det som sedan följer är en redogörelse för tiden efter. Hur huvudpersonen dyker upp på sin förbokade tid på vårdcentralen samma dag för att åtgärda en tå, men hur hon sedan faller fritt, blir intagen på psykiatrin, gör ett suicidförsök men sedan till slut kravlar sig upp. Inte till ljuset, men till en plats där det inte längre är fara för hennes eget liv. Parallellt finns tillbakablickar på det långa äktenskapet. Ett äktenskap som skildras som lyckligt och nästan idylliskt, trots att både man och hustru lider av psykisk ohälsa och han beskrivs som en lynnig person som ibland slår sönder saker. Men aldrig henne, som berättaren tacksamt konstaterar.

Den oundvikliga jämförelse jag nämnde inledningsvis kan dock vara orättvis när föremålet för jämförelsen är en författare som just Joan Didion, känd för en nästan kylig precision som gjorde henne till de största, och som fanns där även när hon skrev om sorgen efter först maken och sedan dottern. För att skriva om sorg och trauman är svårt.

Och i Ringells bok är sorgen så stor, och kärleken så stor, att det liksom skvimpar över i själva språket.

Och i Ringells bok är sorgen så stor, och kärleken så stor, att det liksom skvimpar över i själva språket. Detta blir bitvis svulstigt och melodramatiskt på ett sätt som inte tjänar syftet: att gestalta en avgrundsdjup sorg. Som när hon skriver om tiden efter: ”Jag slutar gå med kajal, jag vill inte fästa uppmärksamhet vid mina av mörker bräddfyllda ögon.”

Eller denna mening som för tankarna till den hånade svenska författaren Björn Ranelids överlastade och översmyckade språk:

”Du var som din manslem, föränderlig. Vem ska nu tränga in i mig? Allt är stängt, också för Gud”

Humoristiskt om psykiatrin

När huvudpersonen hamnar på en psykiatrisk avdelning blir dock en humor som hittills hållit sig ganska mycket i bakgrunden mer synlig. Kanske för att berättarblicken här får fästa på annat än det äktenskap och den man som är föremål för den akuta krisen. Skildringen av medpatienterna och vårdpersonalen är riktigt rolig och skarpsynt samtidigt som den är sorglig.

Som bäst är Ringell när hon håller sitt språk i lite stramare tyglar.

Men att porträttera trasiga och excentriska figurer inom psykiatrin med en blick som är både krass, empatisk och galghumoristisk har gjorts så många gånger i film och litteratur att det nästan är omöjligt att göra det utan klichéer. Sådana finns dessvärre också här, i allt från de byråkratiska och lite maktfullkomliga läkarna till de av livet tilltufsade medpatienterna. Och som nästan alltid i dylika skildringar, bland vilka Gökboet är den mest klassiska, är huvudpersonen och berättaren givetvis friskare än alla andra patienter och mer klarsynt än alla psykiatriker och psykologer.

Som bäst är Ringell när hon håller sitt språk i lite stramare tyglar. Då kan formuleringarna verkligen bli drabbande och effektiva. Som när hon berättar om varningstecken som funnits kring makens hälsa men som de försökt att inte bli uppskrämda av:

”När du inte anstränger dig mår du utåt sett vanligt, det vanliga är vår vän. Vi håller det vanliga i handen, inte ens särskilt hårt.”

Något annat som är intressant särskilt för mig som rikssvensk, och en delvis ny insikt, är hur språkfrågan tar plats även i det mest akuta och uppslitande.

Något annat som är intressant särskilt för mig som rikssvensk, och en delvis ny insikt, är hur språkfrågan tar plats även i det mest akuta och uppslitande. Ringell frågar sig om hjälpen kan ha blivit fördröjd av att hon, vilket är hennes rättighet i ett tvåspråkigt land, pratat svenska med larmoperatören när hon ringde ambulansen. Sedan blir språket återigen en faktor när polisen anländer till dödsscenen och beklagar att hon tyvärr inte talar svenska.

Och till sist. Om det är svårt att skriva om sorg är det ännu svårare att skriva om den lyckliga kärleken. Särskilt i en tid när cynisk distans och skildringar av känslomässigt alienerade personer är något av en litterär norm. Med det i åtanke känns Susanne Ringells beskrivning av en lång, lycklig och passionerad kärlek nästan nydanande och djärv. Därför är det synd att Ringell och redaktörer inte knådade texten hårdare och plockade bort melodramatiska formuleringar om ”av mörker bräddfyllda ögon”.

.