Djurisk prosalyrik som minst sagt imponerar
…gav Ahlgren prov på sina färdigheter i att måla upp surrealistiska snitt där skämtlynnet anstränger sig för att inte digna under smärtans ok.
I När jag var elva visste jag allt (2019) gav Ahlgren prov på sina färdigheter i att måla upp surrealistiska snitt där skämtlynnet anstränger sig för att inte digna under smärtans ok. Stilen i Hur kärlek fungerar förflyttar sig längs en likartad estetisk linje, så tidigt som vid bokens omslag meddelar sig ett grafiskt släktskap med föregångaren. Innevarande bok låter sig prydas av en trögkrypare, avtecknad med minutiös precision av författaren själv.
Groteska öden på prosa
“Varken mamma eller pappa var särskilt uthålliga.” Jag dristar mig till påståendet att vuxna stundom frestas jämföra barn med djur. I likhet med djuren står de oregerliga barnen utanför samhället, samtidigt som de förväntas kunna uppföra sig civiliserat.
Barnen själva har inte långt till att besanna sin mellanposition och således stå i nära relation med allehanda djur – med förbehåll för vissa undantagsbarn.
I bokens inledning begråter jaget burminkarnas jämmerliga levnadsvillkor, som hon bedömer som galenskap.
“Redan som mycket liten förstod jag att det här är inget liv.”
Ahlgren levandegör det förvildade barnet genom ett berättarjag som i varierande konstellationer förhåller sig till djur och hur de underkastas behandling av oss människor. I bokens inledning begråter jaget burminkarnas jämmerliga levnadsvillkor, som hon bedömer som galenskap.
“Redan som mycket liten förstod jag hur kärlek fungerar.”
Djurens groteska öden passerar revy i passager på mustig prosa: skriande marsvin, ihjälpepprad katt, dekapiterade kaniner, grisens röv på julbordet och minkar med sladdar i analöppningen.
Alla i berättarjagets familj hyser inte ovillkorlig kärlek till djuren, exempelvis brodern så gott som gottar sig i djurens prekära situationer – tills han oförmodat börjar krympa till storleken av en trögkrypare och är omsider puts väck. “Varken jag eller mamma minns längre hans namn.”
Fyndiga förvandlingar
Djur och människor byter sinsemellan roller och egenskaper. Ahlgrens opålitliga berättare ger kreativt vika för skarpdragna linjer mellan realism och fabel. Med denna skickligt utförda berättarteknik leker Ahlgren med perspektivskiften som, förutom att syna förhållandet till djuren, avtäcker djuret i människan.
Djur i litteratur innehar möjligheten att fungera som symboliskt lager för mänskliga relationer.
Vid min läsning av Ahlgrens makabra metamorfoser är det nästan omöjligt att inte identifiera intertextuella kopplingar till Förvandlingen av Franz Kafka, där protagonisten Gregor Samsa en morgon vaknar i skepnad av en enorm insekt. I kölvattnet av Gregors abnormitet förmår han inte göra sig förstådd och blir därav försummad av familjen.
“Som barn ägnade jag mycket tid åt att leta efter min mor.” Djur i litteratur innehar möjligheten att fungera som symboliskt lager för mänskliga relationer. Ahlgrens litterära djursamling utgör retoriska resurser för att avbilda berättarjagets förhållande till världen.
Berättarjaget överskrider till skildringar av det vuxna livet som innefattar make och barn, vilka trots närheten visar sig vara oförstående eller främmande varelser. Hur kärlek fungerar är sålunda också en samling små berättelser om letandet efter kärlek i familjen.
Bitande bitar på fri vers
Mellan bokens korta prosastycken flikar Ahlgren in dikter som är såväl kontemplativa som bitande:
Djur älskar att uppföra sig
sitta fint, rulla runt, ge vacker tass.
Bara ibland fantiserar de
om din sönderslitna luftstrupe.
Simultant skjuter Ahlgren in dikter i form av komiska kontaktannonser:
Självupptagen semideprimerad trebarnsmor
med fertil partner och litet jordgubbsland
bytes mot
föreningsaktiv crossfit-mama med
sexlust och simultanförmåga
Vörå
Annonserna som omber omplacering av österbottniska djur hade kunnat utgöra en underhållande bok i sin egen rätt. Läsaren behöver emellertid inte nöja sig med nöjsamhet. I bokens djupborrande varv samexisterar brutalt allvar med brutal humor i självklar balansgång.
Sorgfria sällskapsdjur och stressade samhällsdjur
Ställvis står bokens djur som symbol för det naturliga, i motsatsställning till civilisation och i förlängningen det syntetiska samhället. Ahlgren låter jaget vifta nödflagga med samhällskritiska färger, allteftersom det unikt mänskliga blir henne övermäktigt. Oaktat, eller på grund av, husdjurens begränsade tillvaro lever de ett tämligen sorglöst liv, de är inte tvungna att såsom jaget befatta sig med existentiellt grubbleri, vardagsgissel och digitaliseringens avigsidor.
När förnekades du senast inträde till livet efter detta, eftersom du inte kunde identifiera dig via Facebook? Säg mig, har du någonsin skingrats till småbitar som svävar in i datasystem där du uppenbarar dig som chattrutor på barnens skärmar?
Modernitetskritiken visar sina framtassar i en av bokens mest bisarra scener. Halvvägs in i boken trillar jaget av pinn och framhåller hur skönt det var att lämna livets jäkt och stress. Men inte ens döden skänker själsro, eftersom hon fort därpå erhåller ett e-postmeddelande från Döden AB:
Grattis, du är död! För att komma till andra sidan, vänligen följ länken ner och identifiera dig med dina bankkoder.
Ambivalens och excellens
Djuren är hot, vilda och smutsiga; djuren är tröst, vänner och gulliga; djuren är föda, produkter och förnödenheter. Alla dessa förhållningssätt får plats i Ahlgrens prosalyriska alster som på ett flerdimensionellt sätt belyser etiska aspekter, utan att fördenskull anta en alltför moraliserande ton. Med fantastisk fantasi illuminerar Ahlgren människans högst mänskliga ambivalens i förhållande till levande varelser och ovisshet beträffande hur kärlek fungerar.
Författaren skriver såsom hon illustrerar – med minutiös precision – och minst sagt imponerar. Och sist men inte minst – fakta. Trögkryparen är det minsta flercelliga djuret, en hårdkokt krabat som till och med kan överleva i rymden. Faktum är att Emma Ahlgrens lilla bok utan tvekan kommer att överleva i min sinnes- och minnesrymd.
