Rågången

I centrum för romanen finns en medelålders kvinna vid namn Git. Hon råkar ut för trubbel och flyttar till en annan ort. Men författaren Mikaela Strömberg plockar inte de lågt hängande frukterna som intrigen erbjuder, utan tar en annan mer förtjänstfull väg i den här lågmälda dramaberättelsen.

Lantmäteri för tankarna till något torrt och pedantiskt. Och visst handlar det bokstavligt talat om det som lite föraktfullt brukar kallas ”millimeterrättvisa”. Vikten av att exakt mäta var någons mark slutar och någon annans börjar är något som många människor idag har svårt att förstå. I alla fall vi som bor i städerna. Men i samhällen där ägande av land är nära knutet till uppehället har denna millimeterrättvisa varit livsviktig. Det är därför vandringssägnerna om lyktgubbar kommit till: lantmätare som mätt fel blev enligt dessa dömda att efter sin död gå igen som spöken med lyktor och förvirra ensamma vandrare.

Flyttar till barndomens trakter

Lantmätaren i Mikaela Strömbergs nya roman Rågången är ingen gubbe utan en rejäl, medelålders kvinna vid namn Git. Och själva lantmätandet har egentligen inte någon central funktion för intrigen även om det är vid en mätning, en så kallad rågång, som den kropp som utgör berättelsens andra huvudspår hittas.

Å andra sidan är också det lugn, den noggrannhet och den omutbarhet som krävs av en bra lantmätare viktiga ingredienser i Gits själva karaktär.

Git är alltså en medelålders kvinna som arbetar som lantmätare och sedan många år lever i ett äktenskap som lunkar på i bekväm takt. Inte ens fyndet av en död kropp under ett mätuppdrag tycks få henne ur balans, men hon bestämmer sig ändå för att byta bana och blir VD för Brödraförbundet. Men där rubbas snart hennes stabila tillvaro när den tidigare VD:n som blivit petad på grund av oegentligheter anmäler Git för misshandel. De medarbetare som trots oegentligheterna föredrog denna ”karismatiske” manliga chef framför den lite torra medelålders kvinnan sluter givetvis upp bakom honom.

Så Git blir avstängd under utredningen och bestämmer sig för att köpa ett hus på landet i sina barndomstrakter. Det visar sig vara samma trakter som den döde mannen kom ifrån. Via en granne får hon höra historien om honom och hans familj, vilken alltså utgör romanens berättelse i berättelsen.

Lakoniskt och lågmält

Med en sådan intrig är det lätt att som läsare tro att man vet vad som komma skall. Åtminstone jag sitter och väntar på att den nästan irriterande stabila Git ska falla sönder av trycket från den farsartade process hon underkastas, att något invecklat brott ska dölja sig bakom den döda mannen och att en affär ska inledas mellan Git och nya grannen Bernt. Ingen av dessa förväntningar infrias.

Rågången är istället en lakonisk berättelse om ganska strävsamma människor, och om ett livsöde (den döde Pekkans) som visserligen är tragiskt men inte sensationellt.

Romanens ton och stämning skulle kunna sammanfattas av det ”nåja” som upprepas likt ett ledmotiv.

Romanens ton och stämning skulle kunna sammanfattas av det ”nåja” som upprepas likt ett ledmotiv. Rågången befolkas inte av romanpersoner som uttrycker några stora känslor. De verbaliserar överhuvudtaget inte sina inre liv särskilt mycket. Motgångar konstateras med ett ”nåja” oavsett om det handlar om misshandelsrättegångar, ofrivillig barnlöshet, sjukdom eller oplanerade graviditeter. Saker är vad de är liksom.

Plockar inga låga frukter

Med tanke på den trend som har funnits i alla fall i svensk samtidslitteratur att tvärtom fylla skildringar av små orter med så mycket groteskerier och brutalitet som möjligt är det i stort sett förtjänstfullt att Strömberg inte plockar de lågt hängande frukterna som inramningen och intrigen erbjuder.

Däremot ansluter hon sig till en annan litterär konvention som kan vara nog så enerverande: Nämligen en berättarblick som på ett väldigt tydligt sätt går in för att vara milt och upphöjt road men samtidigt o så empatisk.

Den allseende berättaren låter ofta som en jovialisk äldre person som skrockar lite i mjugg åt ”sina” romanpersoner men samtidigt känner en stor ömhet för dem.

Det är en blick som också introducerar unga kvinnor med ord som ”den vackra Laila”

Det är en blick som också introducerar unga kvinnor med ord som ”den vackra Laila” för att sedan förtjust exotifierande beskriva denna Lailas långa svarta hår. Romanen gör närmast en poäng av att inte hemfalla åt romantiska gester, men samtidigt finns det i porträtten av Git och hennes man och Pekkans föräldrar ett romantiserande av strävsam heterosexualitet.

Folk som fnyser åt psykolog

Både det här och den exotifierande beskrivningen av den mörkhåriga och vackra Laila kan mycket väl vara en medveten användning av vissa grepp som ibland ingår i lite småputtriga men ”lagom” dramatiska skildringar av ”landsbygden”.

Precis som i fallet med andra litterära stilar som till exempel gotiken, vilken för övrigt utmärker sig av det motsatta i form av stora gester och högt uppskruvade känslolägen, kanske man får acceptera denna typ av berättelse på dess egna premisser.

Till skillnad från mycket av samtidsprosan öppnas här inga avgrundsdjup i medelklassens vardagslunk.

Till skillnad från mycket av samtidsprosan öppnas här inga avgrundsdjup i medelklassens vardagslunk. Eller rättare sagt de finns där, för vad är annars en son som hittas död utomhus, men de blottas inte explicit hos karaktärerna. Det är nästan som om berättaren ville hålla på en tillbörlig respekt för dem.

Merparten av romanpersonerna utgörs av den typ av medelålders människor som med största sannolikhet skulle fnysa åt att ”tvätta sin byk” hos en psykolog. Och berättaren utsätter dem inte heller för den sorts skoningslösa grävande som visserligen hade kunnat göra romanen mer intressant, men också till en helt annan roman. Nåja.