Åren på Zoo

Det är lätt att börja identifiera sig med huvudpersonen, barnet och den unge gossen, i Durs Grünbeins senaste bok på svenska, Åren på Zoo, men det är självfallet en alltför lättvindig och grund läsning. Han skriver fram en kalejdoskopisk värld kring sin uppväxt som äger rum i DDR, bakom en mur, i ett samhälle han förliknar vid en zoologisk trädgård.

Han skriver om instängdheten och den stora längtan bort och ut. Han skriver också om tiden i Tyskland när han inte var född, alltså tiden före 1962, han skriver om 1900-talets Europa. Det är mer än angeläget, det är roligt, vackert, melankoliskt och leder vidare till läsningar av vad andra författare skrivit. Ja, det är lustfyllt, trots allt allvar, alla historiska grymheter.

Det är mer än angeläget, det är roligt, vackert, melankoliskt och leder vidare till läsningar av vad andra författare skrivit

Som läsare tycker jag boken är ett slags syskonverk till W.G. Sebalds Austerlitz. Båda författarna är ”litterära samlare”, de visar vad de hittat i världen och litteraturen, så som man för någon visar en vacker snäcka eller en död fågel. Det finns en sårbarhet och skönhet i det, som tilltalar mig in i märgen. Och de har hittat så mycket, sådant som kanske ingen annan ser, så byggs en hel värld upp.

Båda använder också svartvita bilder, som är viktiga för dem, i texten. Tematiskt finns liknande element: djurparken, fjärilarna, museerna och självfallet nazismen, som i Sebalds text fått en märkligt gastkramande gestaltning: nazikaramellerna med ett hallonfärgat hakkors ingjutet i sockermassan – en karamell som symboliserar den grymma omdaningen av Tyskland och som ”alltså faktiskt smalt på tungan”…

Indianlekarnas illusion av frihet

Durs Grünbein växer upp i den, utåt sett, nästan idylliska trädgårdsstaden Hellerau, strax utanför Dresden. Men i ett land som saknar all idyll. Pojken och den unge mannen upprätthåller livslusten via en vurm för litteraturen, Kafka och andra. Kafka är struken ur litteraturhistorien och den officiella skolundervisningen, böcker av honom måste skaffas på illegal väg. Bara tanken, att Kafka en gång i början av 1900-talet besökt Hellerau och den dåvarande konstnärskolonin där, ger den unge blivande författaren magiska känslor.

Inte bara barnen utan också de vuxna östtyskarna lever ut sina frihetsdrömmar i ett passionerat intresse för indianböcker och indiankultur

Inte bara barnen utan också de vuxna östtyskarna lever ut sina frihetsdrömmar i ett passionerat intresse för indianböcker och indiankultur, som jag som läsare bara gapar över. Jag kände till Karl May, som skrivit äventyrsböcker, men att östtyska arbetare, i brist på att kunna resa utomlands, tillbringade fritiden med att leka indianer, klä sig i mockasiner och smyga fram i kläder med fransar, det hade jag inte tidigare vetat. I Grünbeins hemtrakter finns visserligen ett indianmuseum, i Radebeul, och Karl Mays hus ”Villa Bärenfett” går att nå med spårvagnen. Och intresset för indianäventyr var inte någon lokal företeelse:

”Vuxna människor under socialismen, som på sin fritid spelade upp mandan- indianernas liv, sådana fanns utanför Leipzig vid Pleisse och på ängarna vid Elbe utanför Meissen, med alla accessoarer som hörde till: pärlbroderier och mockavästar, stridsyxor och mockasiner, målade sköldar på höga stänger, togoggans av björkträ, ställningar att torka skinnen på – det fick duga med kanin, det enda pälsdjur som det var gott om överallt. Till och med skalper såg man fladdra i vinden. Eller inbillade vi oss det bara/ …/ Indianvurmen i DDR var så utbredd att den med lätthet övervann de vanliga hindren och tvingade till och med polis och säkerhetspolis på defensiven.”

Reserestriktionerna var stränga i DDR, så det gick ju inte att ta sig till Nordamerika

Reserestriktionerna var stränga i DDR, så det gick ju inte att ta sig till Nordamerika. Mot den bakgrunden är drömmen om frihet verkligen inget att le åt. En läsare, som kunnat höra till dem som kom och betittade invånarna i ”den östtyska djurparken”, ska inte flabba till här, trots att det hela kan te sig komiskt. Det gällde ändå en längtan efter en djupare frihet än den i öst då och den i väst i dag, skriver Durs Grünbein.

”Och vi sju dvärgar bakom stängslen drömde med dem, trots att vi ännu knappast hade en aning om vad det var för ett reservat historien hade förvisat oss till alltifrån födseln. Vi kände oss som indianer, och indianer känner ingen smärta och behöver bara lite sömn.”

Den olycklige kosmonauten

I bokens prolog, ”Ouvertyr i efterskott”, skriver Durs Grünbein om sin tidiga känsla av att vara utkastad i en oändlig rymd. Han var det enda barnet i sin familj och fick som sjuåring återkommande mardrömmar om att vara ”den olycklige kosmonauten” som ramlat ut från sin rymdstation genom en ventil och drev omkring i kosmos helt ensam, i panik. Det gav en insikt om den egna dödligheten, om total utsatthet. En tröst och en spänning var, att om nätterna ligga under täcket och höra på sjöfartsnytt i radio. DDR hade en egen högsjöflotta, något som kan vara ganska svårt att fatta, eftersom landet var avskuret från världen och inte ville ha med sina grannar att göra.

En tröst och en spänning var, att om nätterna ligga under täcket och höra på sjöfartsnytt i radio

Den lille gossen ligger och lyssnar på var fartygen befann sig när de var borta från hemmahamnen Rostock: han låg och tänkte på de tusentals sjömilen till Paramaribo, Bombay eller Mombasa. Och liksom så många barn och unga, också i andra länder den tiden och före den, betraktade han medan han lyssnade ”transistorns kattöga” – att lyssna på orternas namn var en fröjd och planterade lusten att en gång själv få resa till spännande platser.

Som läsare känner jag igen det här och minns att bl. a. den polske författaren Adam Zagajewski också har skrivit om de främmande orternas eggande namn, redan de som stod på radions panel lockade: Visby, Ventspils, Hilversum … Stod där inte också Dresden? undrar jag för mig själv, uppväxt vid farmors gamla radio … Och här slår det mig, att både Zagajewski och Grünbein har tilldelats Tomas Tranströmer-priset för sin poesi. Bland annat en tidig längtan ut är gemensam för dem alla – Tranströmer drömde som pojke att han tog sig som upptäcktsresande över hela den afrikanska kontinenten.

Fiskkonservernas förlovade land –  och den utskurna oxtungan

Rundvandringar i museer kan plötsligt locka fram minnen. Av en inte klar orsak besökte Durs Grünbein för några år sedan det gamla Oceanografiska museet i Stralsund. Han hade besökt det som barn under somrarna då familjen brukade tälta på Östersjökusten och mindes att skelettet av en fenval svävade under taket i museet. Och nu hittar han något han inte lagt märke till som barn: montrar med fiskkonserver av socialistisk produktion.

Det förflutna tränger fram med alla sina sill- och strömmingsminnen, burkarna med bredbar Fischpaste, och den vuxne författaren känner en ilning av skräck i magen. Han ser hur de planekonomiskt framställda fiskprodukterna en gång ersatte det som havet hade kunnat erbjuda, om havet inte varit oåtkomligt. Nordsjön var ett drömmens hav, barnet står och tittar på floden Elbe, den rinner mot det havet och mynnar ut där.

Den lille gossen går på promenader med sin morfar, som i decennier har jobbat i skift som slaktare vid slakthuset i Dresden. Varje dag fram till pensionen när han är sextioåtta år, svingar han sin kniv och sin köttyxa. Gossen vill inte föreställa sig alla de tusentals kalvar morfadern har sprättat upp och flått, hans morfar har varit en mästare i avhudning, har gossen fått veta. Men morfadern själv talar nästan inget, vare sig om sitt arbete som slaktare eller om sitt politiska förflutna. Tigande har han hämtat hem kött till sin familj, den största delikatessen har ett starkt symbolvärde: avskuren oxtunga, en läckerhet som får barnbarnet, författaren Grünbein, att än i dag skälva till: ”den mäktiga, röda, i kanterna bleknade, trådiga, stela idisslartungan.”

Gossen vill inte föreställa sig alla de tusentals kalvar morfadern har sprättat upp och flått

På promenaderna kommer sonson och morfar aldrig längre än till slakthusporten, det är inte meningen att gossen ska se vad som händer därinne. Men avfallet från
hanteringen tornar upp sig en bit utanför: senare får han se mängder av djurkroppsrester, berg av benknotor som stinker, med måsar skränande ovanför. Grünbein associerar till Kurt Vonneguts Slakthus 5 med Dresden som skådeplats, ”rena Dada-spektaklet”, skriver han.

Morfadern ville inte ha något med nazisterna att göra, med deras ”människoätarfanatism”, och han förundrade sig alltid över att ”deras anförare, mannen med rovdjursrösten, var vegetarian”. Men år 1933, när Hitler fått makten i Tyskland, hade morfadern en dag kommit hem med blodig näsa. Han har blivit slagen därför att han vägrat visa respekt för ”några politiska råskinn under Hitlervåren.” Morfadern var aldrig någon partimedlem, endast registrerad i folkbokföringen. Farfadern hade däremot varit nazist och trodde på drömmen om Stortyskland, efter kriget var han en bruten man.

Den egna härkomstens mardröm 

När regimerna växlar, gator och torg byter namn, kan det ge historisk svindel. Durs Grünbein betraktar fotot av ett monument i Dresden, ”en kluns som i gatuvimlet förkroppsligar hur den tyske arbetaren förvandlas till en god nationalsocialist.” Nazipropagandan översvämmar landet, fackföreningarna förbjuds, förföljelsen av judarna börjar på allvar med bojkott av judiska affärer. Allt följer slag i slag, staten inrättar koncentrationsläger, specialdomstolar tillsätts, deras beslut kan inte överklagas. Vägen in i andra världskriget är klar.

Författaren, i det här fallet Durs Grünbein, måste ta sig igenom dokument och bilder för att nå fram till sig själv. I hans medvetande blandas tiderna samman: som skolpojke måste han marschera med i förstamajtåget, fanorna nu är kommunistiska. Men på samma platser fladdrade en gång hakkorsflaggor i sommarvinden –  glassförsäljarna slog upp sina stånd och de unga i Hitlerjugend lät sig glassen väl smaka.

”Här har Rainer Maria Rilke tittat över staketet!”

Före ett krig finns andra krig och före dem fanns ett annat liv. Vid 1900-talets början var trädgårdsstaden Hellerau ett populärt tillhåll för konstnärer och författare i Europa. Durs Grünbeins lärare i engelska och biologi var också en passionerad hembygdsförfattare och tog sina elever med på rundvandring. Han pekar och berättar, han säger: ”Föreställ er det, här har Rainer Maria Rilke tittat över staketet!” Och det är kanske ur hans mun Durs Grünbein första gången hör namnet Franz Kafka. I skolan hade de inte fått höra något om honom, Grünbein trodde först att Kafka var en tjeckisk dissident …

Kafka besökte Hellerau på sommaren 1914, ett hastigt besök, men just då hände något som fick drastiska följder: en student i Sarajevo sköt ihjäl Österrike-Ungerns tronföljare. Det var den sista sommaren av la belle epoque, bara några veckor före första världskrigets utbrott, skriver Grünbein.

”Tillbaka i Prag får han ytterligare några sömnlösa nätter, sedan når honom underrättelsen om mordet på ärkehertig Franz Ferdinand och hans gemål. Kafkas öde, liksom alla andras, är nu utstakat, fast hädanefter går vägarna isär. Medan han, efter alla möjliga tvivel och kriser, tar itu med att skildra sitt drömlika inre liv, kommer för flertalet den allmänna mobiliseringen.”

Under 1920-talet fick Hellerau ett uppsving, eldsjälar stakade ut nya linjer för utbildning, konst och arkitektur. Klee och Kandinsky ställde ut sin konst här, men snart kom smädelserna om Entartete Kunst och tiden fick en ny vändning:

”Rasideologerna kröp fram ur sina hål, germanomanerna och antisemiterna, rotbesvärjarna och Blut und Boden-kucklarna rände över Dresdner Heide.”

Men tiden kan gå baklänges

Helleraus pacifism fick ge vika för det nya militanta. Kort före överfallet på Sovjetunionen flyttade Himmlers ordningspoliser in i Helleraus festspelshus. Durs Grünbein tycker sig se Kafka långt senare, när Grünbein är på besök hos sina föräldrar som bor kvar i Hellerau. Fantomen Kafka är elegant, en herre i hatt som strosar över det tomma torget, och är antagligen i själva verket en besökare från Västtyskland eller Amerika på genomresa.

Resorna bort och resorna hem

På 1970-talet råder en stillhet i Hellerau, livet går sin gilla, mycket trista gång, ibland avbruten av olycka och sorg, såsom när gossen Grünbeins bästa skolkamrat omkommer i en bilolycka. Och ”faran att falla ner i det bottenlösa” fortsätter att följa gossen G. Tillsammans med sina kamrater stryker han omkring i skogsdungar, gillar fjärilar och kan hitta amiralfjärilens svarta larv bland brännässlor och ogräs. De besöker avstjälpningsplatsen, det brinnande och pyrande avfallsberget och det ger en ”hemsk lyckokänsla”: gossen står däruppe och ser ut över Dresden, staden. Han vet vad kriget gjorde med den, den bombades, brann och förstördes år 1945 , mer än så vet han kanske inte just då.

”Jag häpnar fortfarande över hur ett barn kunde hävda sig så tappert i denna livsfientliga miljö. Men det var en skola i oförbrännelighet.”

I Budapest inträffar undret: han håller för första gången böcker av Franz Kafka i sina händer

Minnen och tankar kring allt det här dyker upp långt senare i livet, till exempel när den vuxne Grünbein befinner sig högt uppe på Etna eller tittar mot Vesuvius ombord på en färja i Neapelbukten. Och när han som vuxen återbesöker Hellerau grips han av plötsliga och absoluta hemkänslor. Efter Berlinmurens fall och att i åratal ha rest nästan hysteriskt världen runt, faller han vid ankomsten till sin barndoms trädgårdsstad snabbt ner i tiden han var pojke här. Allt han sett förbleknar, storstäderna och alla kända byggnader och han blir förskräckt över att han nu för första gången sitter stilla på en parkbänk och låter minnena komma: ”Herregud i himlen, är det så åldrandet börjar?” skriver han.

Hans första resor under DDR- tiden hade gått till ”de lovliga” grannländerna Tjeckoslovakien och Ungern, liftande tillsammans med en kompis. I Budapest inträffar undret: han håller för första gången böcker av Franz Kafka i sina händer, breven till Felice och romanen Slottet, strövar överlycklig omkring i den ungerska huvudstaden. Han bryr sig inte om historien, han ser bara ungdomar som vandrar omkring, han får syn på de första jeansen, han känner hur friheten smakar.

Räddad av litteraturen

Under gymnasietiden läser han och hans likasinnade kompisar förbjudna böcker, de nynnar på sångerna ur Wolf Biermanns Taggtrådsharpan, de läser Orwells 1984 och ryser därför att det uppdiktade i boken ”länge varit verklighet, åtminstone för oss”. Ungdomarna slår in böckerna i tidningspapper, kamouflerar dem för att inte komma fast. Skolböckerna var något helt annat, kommunistisk ideologi som måste inpräntas för att eleverna skulle kunna ta studentexamen.

Den judiske författaren Paul Adler, en fredlig anarkist och särling, var länge okänd för Durs Grünbein, liksom antagligen för de flesta. Adler bodde i Hellerau i början av 1900-talet, då vännen Kafka besökte honom. Adlers prosa var samtidigt både klar och gåtfull och blev en väldig upplevelse för Grünbein. Den läste han först långt efter Kafkas, Carl Einstens och Gottfried Benns böcker. Adler hade levt just så som en ung bokälskare i DDR ville leva, ”liksom bara på luft och diktarord”, ständigt på väg.

Den förslösade ungdomen vill Grünbein ta igen med hjälp av språket. Och hur han gör det!

Den förslösade ungdomen vill Grünbein ta igen med hjälp av språket. Och hur han gör det! Nästan andlös, ivrig och litet utmattad av tätheten, stiger läsaren ut ur texten, i fläktarna från ”den statliga kylan”, de brinnande avfallsbergen i Dresden –  det osar kallt och bränt, men fjärilar av alla de slag fladdrar fram, de som engagerade gossen Grünbein när han strök omkring i sitt barndomslandskap, fjärilarna, som har givit namnet åt en lång rad kapitel i boken Åren på Zoo: skymningssvärmare, makaonfjärilar, kålfjärilar …

Och ockupanterna, de sovjetiska soldaterna som bor i kasernen inte långt från hemdörren, är inga demoner – de är unga killar, som idkar byteshandel med Helleraus pojkar: nakenbilder för tobak, och soldaterna låter pojkarna fingra på deras knivar och bajonetter. Ingen talade högt om Sovjets närvaro i DDR och tanken att det egna landet var en sovjetisk provins ”fick man inte tänka ens i drömmen”, skriver Durs Grünbein.

Och Zoo? Ja, det fanns det ju en zoologisk trädgård i Dresden under hans barndom. Han tyckte den var som en sagoscen, en stor kuliss, med vattenfåglar, konstgjorda berg för snögetterna och aphuset med sin världskända orangutanguppfödning. Här fanns snöleoparden från Kina, amurkatten som oroligt gick av och an, och ett hängbuksvin från Vietnam, en noshörning … Internationaliteten var ett faktum på zoo, den fanns där bakom galler.

Internationaliteten var ett faktum på zoo, den fanns där bakom galler

Människan vänjer sig vid fullbordade fakta, skriver Durs Grünbein, också människor lär sig att leva bakom galler, i ett land bakom en järnridå. Men den lille gossen, i dag en framgångsrik författare, gav småningom upp sin dröm att bli zoodirektör. Han fortsatte att älska djur men började hata djurparker:

”Han var lika hjälplös som alla andra, människa eller djur, och det som drev honom som vuxen man var till sist längtan efter frihet.”