Den brinnande vargen

Vi som sett föreställningen Den Brinnande Vargen – en soaré med DuvTeatern (premiär 2014) berördes av poesins uttrycksfyllda språk, det känslosamma mötet mellan poeterna Edith Södergran, Elmer Diktonius, Tua Forsström och Claes Andersson med DuvTeaterns eminenta ensemble i tolkningens centrum i professionell regi av Mikaela Hasán.

Poesisamlingen med samma namn är en läsnjutning. Här förevigas den starka scenpoesin och fler dikter, skrivna av samma teatergäng i diktverkstäder 2012-2014, under ledning av poeterna Tua Forsström och Claes Andersson.

DuvTeaterns ensemble, bestående av Ragnar Bengtström, Marina Haglund, Yvonne Heins, Karolina Karanen, Irina von Martens, Tanya Palmgren, Pia Renes, Lotte Schauman och Elias Simons, har skrivit dikterna, var för sig eller tillsammans, i olika konstellationer.

Teman för dikterna hittas exempelvis i Edith Södergrans dikt ”En önskan” som ingår i diktsamlingen Dikter från år 1916. Varje kortdikt i den långa diktsviten inramas av Södergrans bevingade rader ”Av hela vår soliga värld” och ”Så ser min dröm ut”. Som bakgrund kan nämnas att poeterna har intellektuell funktionsnedsättning vilket gör de här dikterna speciella, dyrbara i bemärkelsen att liknande diktsamlingar utkommer alltför sällan.

Här öppnar upp en värld i ord om kärleks- och frihetslängtan, ensamhet, döden, naturmystik och Gud – de existentiella teman som inspirerat och inspirerar poeter i hela världen att med tankens lyskraft och ibland med en gnutta humoristisk distans spinna vidare på.

Hundochkattdikt

Det poetiska uttrycket är genuint, tonträffningen säker och där dikterna knyter an till andra poeters skrift skapas ett rum för den gränsöverskridande gemenskapen poeter emellan. Södergrans kända kattdikter som kanske bottnar i kärleken till den egna katten Totti har en mörk bror-systerdikt i den här skriven av Victor Lehtinen och Irina von Martens: ”Svart katt/ Svarta skuggor/ Mörka havet/ Dödens grotta”. Eller en ljusare systerdikt i denna längtansfyllda katt och hund-dikt: ”Av hela vår soliga värld/önskar jag blott en katt/och en hund/Hunden skäller/katten slickar tassarna/Så ser min dröm ut”, av Pia Remes.

Här skapas ett rum för den gränsöverskridande gemenskapen poeter emellan

När Tua Forsström och Claes Andersson skriver om sitt samarbete med DuvTeatern förmedlas intensiteten i processen. Forsström skriver om hur de träffades under veckosluten i ett och ett halvt års tid och hon gick hem glad från träffarna och somnade. ”Det var en riktig kärlekshistoria, som jag tar med mig vidare.” Medan Andersson även går in på hur skrivverkstäderna påverkat hans eget skrivande, förstärkt hans poetik ”/…/ det viktigaste är att hitta sin egen röst och att vara konkret och skriva enkelt och så begripligt som möjligt, också om saker som inte är enkla.”

Namndikter och existentiellt

Att det just var Forsström och Andersson som ledde diktskrivandet med teatergänget sätter sina spår, ger forströmsk-anderssonsk färg åt dikterna. Humorn i exempelvis katalogdikterna, namndikterna som inleder samlingen och fungerar som kluriga presentationer av poeterna som förenas av teaterintresset känns igen från Claes Anderssons egna hudlöst spetsfundiga dikter. Vad sägs om denna dikt:

Schauman är en sån som röker tobak och pipa
Schauman tycker om att spela bas
Hon klappar hundar, tittar på tv och simmar
Hon tycker om att kasta snöbollar och spela ishockey
Schauman är en sån som tycker om stövelkastning på sommaren
Schauman dricker öl på fredag och lördag kväll
Sen duschar Schauman
Schauman spelar dator och diskar
Hon älskar pannkaka
Ärter hatar Schauman, samt ärtsoppa
Sån är Schauman

Men det betyder inte att dikterna verkar vara styrda, dikterade av de professionella poeterna, ledarna för diktverkstaden. Dikterna andas personlig stilmedvetenhet, bygger på stoff ur upplevd vardag, personliga drömmar och de existentiella känslorna. Speciellt härliga, tjusigt underbara är dikterna om kärlek, de bjuder på överraskningar. De är lätta att ta till sig och tål många omläsningar.

Dikterna andas personlig stilmedvetenhet, bygger på stoff ur upplevd vardag, personliga drömmar

Reflekterande, inåtlyssnande livshållning är navet i Ragnar Bengtströms dikt:

Jag bad aftonbön men jag har glömt bort den
När jag var liten kom jag ihåg
Jag pratar med Gud sen jag blev opererad
Ganska konstigt att bli opererad mitt i allt
De sövde ned mig

Mamma och pappa dog
Jag har minnen från den tiden
Minnena har man alltid kvar
De blir kvar
Jag ser mamma och pappa i drömmen många
….gånger
Det är mörkt på något sätt
Jag skulle inte klara mig utan vänner
Jag skulle inte klara mig utan Gud och teatern
Gud tar hand om mig på rätt sätt
Jag får ett sånt ljus att jag får ont i ögonen

Dikten ger prov på hur mycket en dikt kan rymma av livsviktiga tankar och känslor. Diktens språk blir här och i många av de andra dikterna ett kommunikationsmedel som heter duga, ett språk som berör med dess förmåga att nysta upp ur tankens labyrint minnen och hugskott.