Kulturkvinnan och andra texter

Hon sa:
Det pågår ett krig.
Stör inte.
Det är slutstriden.

Essäsamlingen Kulturkvinnan, inleds med en återkomst till den könsdialog som litteraturprofessorn och medieprofilen Ebba Witt-Brattström iscensatte i diktsviten Århundradets kärlekskrig (2016). Mottot för samlingen ”Intellektet når sin fulla styrka först när det angriper makten” av Germaine Staël hävdar att förtryck frammanar kapacitet att tänka och verka. En sådan lägesbeskrivning i termer av krig och kamp är också Witt-Brattströms credo där hon som mäktig aktör på litteraturfältet är både stridbar och spränglärd. I Kulturkvinnan agerar hon ciceron genom sekler av litteratur med sikte på hur könsdialogen – kriget! – mellan kulturkvinnan och kulturmannen utformats. Syftet med rundturen är att peka ut könskrigets positioner. Synen på litteraturhistorien att dess ryggrad är en övergripande dialog mellan könen, om kön.

Syftet med rundturen är att peka ut könskrigets positioner

Essäsamlingen är en syskonvolym till Kulturmannen (2016), den brandfackla där Witt-Brattström dissekerade manlighet och maktutövning på kulturfältet och inte ryggade för att kalla intresset bland manliga författare genom tiderna för tonårsflickan för litterär pedofili. Det är klart att hon väckt debatt. Både bland dem som utpekats som kulturkoftor och bland postkoloniala och queerteoretiska feminister, men även i andra led. Det är också hennes avsikt att skapa debatt och därför dras kurvorna ibland raka i resonemang som hade vunnit på en mer detaljerad analys. Sedan 1990-talet har jag slukat allt Witt-Brattström skriver. Hennes blick på litteraturhistoria är omistlig, i möten med Moa Martinson, Edith Södergran, Laura Marholm eller Tove Jansson. Hon blåser som få liv i klassikerna.

Med stilbrottet som grepp

Kulturkvinnan är en samlingsvolym där tidigare publicerade texter, främst recensioner och förord till nyutgåvor, ofta av feministiska milstolpar, samlats. Dilemmat vilar i det vanskliga i att överföra dagstidningstexter, programbladstexter och förord till essäform. Att ställa dessa texter som alla lodar efter kulturkvinnans böjningsmönster i bredd – för att låna Märta Tikkanens uttryck som Witt-Brattström ofta återkommer till – är att skruva upp volymen ytterligare. Visst, refrängen upprepas, men samtidigt framträder den melodi Witt-Brattström vill frammana.

Hon vet om att hon är djärv och retoriskt driven, hennes register är brett

Hon vet om att hon är djärv och retoriskt driven, hennes register är brett och hon fyrar gladeligen av sina stilbrott: ”Något fattas alltid (pitten?)” konstaterar hon om kvinnors skrivande genom seklen. En blandning av anspråksfullhet och uppkäftighet, där det lärda går hand i hand med det lediga, är hennes varumärke. Stilbrottet hennes litterära grepp. Visst är det underhållande, men greppet riskerar ibland att bli en belastning. Det blir nämligen fräna slängar. Kängorna till yngre kolleger är förbryllande, som exempelvis då teoridelen i en doktorsavhandling dissas och läsare uppmanas ”skippa de första 133 sidorna av prettoteori” eller då Nina Björk sägs ha ”förlagt skallen”. Vad vinner Witt-Brattström på det?

En uppfordrande litteraturkritik

Kulturkvinnan, slår Ebba Witt Brattström fast, är ”aktör i en existensfilosofisk strömning som bjudit motstånd mot definitionen av kvinnor som det andra underlägsna könet”. Och visst är hennes nedslag svindlande där hon blottlägger den postuma behandlingen av Selma Lagerlöf eller diskuterar Beyoncé och Hillary Clinton. Hon visar hur Lagerlöf stajlas till sagotant och hur det radikala raderas, jämför bara med behandlingen av Astrid Lindgren. Om Selma Lagerlöf skriver hon ”Hur fixade hon det, Selma?” och ger exempel på kampen mot mansplaning Lagerlöf utförde. Genom att använda sig av anakronismer blåser Witt-Brattström liv i klassikerna.

Texterna är korta. Förbi fladdrar en jämförelse mellan Pippi Långstrump och Jane Eyre, en släng av Mumindalens exorcism av modersutopin. Slagkraftiga termer som att buktala patriarkatet, att vara halvbildad eller bitextuell eller att förpassas till litteraturhistoriens damkupé är typiska för hennes polemiklusta. Hon petar på bromance och malebonding i de litterära sammanhangen och genomför en  metoogranskning av poesin i essän ”Poesins patriarkat” där hon återger en dialog med en upprörd student som undrar om män överhuvudtaget inte tycker om kvinnor efter att ha läst 1000 sidor dikt i verket Svensk dikt, där det går 50 kvinnor på 140 män.

Hon petar på bromance och malebonding i de litterära sammanhangen

I essäerna ” I bättre poeters sällskap. 100 år av finlandssvensk modernism” och ”Tid lyssna till min sång” görs nedslag hos Edith Södergran, som Witt–Brattström beskriver som sitt ” livs största forskarfråga”. Essäerna är proppfulla av läckra onliners som ”Det är sant att man kan bli fysiskt utmattad av att läsa Edith Södergran”.

En diskussion Witt-Brattström för är hur sjuttiotalet ter sig i backspegeln och ”varför det hela ebbade ut(hatar uttrycket)” skriver hon med omisskännlig humor. Att återupprätta sjuttiotalet genomsyrar analysen av Kerstin Ekman som skriver arbetarhistoria på nytt, ur kvinnoperspektiv eller nyanseringen av Henrik Tikkanens roll i könsdialogen med Märta Tikkanen, där förändringsbenägen hos Henrik understryks. ”Systerskap som politisk handling” heter en av essäerna som reder ut hur sjuttitalet gjorde skillnad och inte ska slentrianföraktas. Witt-Brattströms vittnesmål om hur Gerd Brandenbergs Egalias döttrar drabbade henne under en tågresa, så till den grad att hon såg sig tvungen att översätta romanen, är roligt. Vägen från kvinnorörelse till kvinnoforskning medförde förändring, men skiftet gjordes för att garantera en så gedigen kunskap att den aldrig skulle kunna devalveras, slår Witt-Brattström fast gällande vad som hände efter kvinnorörelsens medvetandehöjande verksamhet.

Annat än en könsdialog?

Med Elena Ferrante, vars nyrealistiska väninneepos sägs gestalta kvinnor som homosocial gisslan och rädda romankonsten åt framtiden, konstaterar Ebba Witt-Brattström inledningsvis att feminismens främsta bidrag är att den provocerat fram ett komplext tänkande de senaste trettio åren – bara trettio? frågar jag mig. Med volymen vill hon visa att kulturkvinnan genom tiderna alltid gått dialog. Hon pläderar för en syn på litteraturhistoria som en könsdialog, och visst är litteraturen, som hon visar med sina skarpsynta läsningar genomsyrad av genusstoff.

Men måste det alltid vara i form av könskrig eller dialog mellan könen? Vart tog kvinnogenealogin från Nordisk kvinnolitteraturhistoria, det gigantiska obetalda grupparbete där Witt-Brattström är en av urkrafterna bakom, vägen? Skymmer inte könsdialogen det litterära systerskapet? Finns det inte motberättelser där könsdialogen inte ställs i främsta rummet? Visserligen, men nedslagen görs uttryckligen för att blottlägga en offer-förövare linje och motståndets kontinuitet.

Skymmer inte könsdialogen det litterära systerskapet?

Kulturkvinnan har av flera recensenter uppfattats som ett avtäckande av en snäv offerroll. En överhängande risk är, menar kritikerna, att binariteterna låser in positionerna i en kvinna /man dikotomi. Och det låsta läget har ju både postkolonialismen och queerteorin punkterat sedan länge. Witt-Brattström väljer material som passar hennes offerkvinna och kulturkrigstanke. Författarskap som exempelvis Sara Stridsberg, Chimamanda Ngosi Adicheie och andra som inte kan inordnas i kulturkvinnomodellen utelämnas, menar kritikerna. Risken är alltså att resonemanget blir tillspetsat, men det är onekligen gäckande och uppslagsrikt. ”Ingen historisk period är nattsvart i litteraturen. Det pågår ständiga omförhandlingar av såväl kön som klass”, slår Witt-Brattström fast. I Kulturmannen och Kulturkvinnan har hon utgått från könsdialog som perspektiv. Vad händer om hon utprovar andra vägar med samma medryckande energi?

Uppgörelsen som metod

Med tanke på att Witt-Brattström är ett med media är det ställvis svårt att värja sig mot att biografiska associationer sipprar in i läsningen. Formuleringen ”Jag tvingas som en annan sugga gräva efter godbitarna i mansgrissörjan” för onekligen tankarna till ex-maken  och akademiledamoten Horace Engdahls uppgörelse med deras äktenskap i Den sista grisen (2016). Hon liksom ställer sig i bredd med sitt stoff. ”Skapande kvinnor har alltid varit både galna och smarta, trots ständiga blåsväder” är lika mycket en beskrivning av litteraturens villkor som Witt-Brattströms metod: uppgörelsen.

Hon väjer aldrig för de ’textuella övergrepp’ som begås i litteraturhistorieskrivningen, utan manar tvärtom till stridbarhet

Det är uttryckligen i den rollen Ebba Witt-Brattström i decennier inspirerat litteraturforskningen och den breda läsande allmänheten. Det är också därför vi ska läsa henne, för att hon aldrig väjer för de ”textuella övergrepp” i litteraturhistorieskrivningen som begås utan tvärtom manar till stridbarhet som i introt ”What a nasty woman”:

Han sa:
Jag läser din bok
under
stigande
förskräckelse.