Världen är min. Dikter och fotografier Edith Södergran

En stilig och vacker minnesbok med Edith Södergrans dikter och fotografier. På bild syns Edith i olika åldrar, lidande, leende, ibland fotad med självutlösare, ibland fotograferad av sin mamma. Livet handlar om varat och icke-varat, om att leva och att dö, och om vad man kan göra medan man är vid liv, skriver recensenten.

Edith Södergran (1892–1923) var jämte Tove Jansson Finlands mest berömda svenska författare. Det finns knappast någon av oss som inte har haft ett personligt litterärt förhållande till Edith. Hennes konst är obarmhärtigt självutlämnande men också brutalt provocerande och för hennes tid banbrytande realistisk.

Edith är för de av oss som läser klassisk litteratur en revolutionär och en karaktär som kan jämföras med en Franz Kafka eller Ezra Pound. Hon är också den första egentliga feministen i vår litteratur – om vi inte räknar med finska Minna Canth, som mer spelade en suffragettroll eller hade en politisk profil i sin litteratur.

Det är knappast en tillfällighet heller att både Edith Södergran och Tove Jansson utmanade ensidiga och förbjudna känslor och ämnen kring sexualitet och existentiella frågor som går utöver våra vardagliga ideologiska och trosmässiga konturer.

Den nya boken är stilig, vacker och kongenialt sammanställd med hårda pärmar av Agneta Rahikainen och Eira Sillanpää. Den består av berömda, kända och mindre kända dikter från ungdomen, eller det som Edith Södergran inte vill kalla verser eftersom dessa skulle rimma och det kom hon ju tidigt ifrån.

Mysteriösa fotografier

Det har skrivits en hel del analytiska och biografiska böcker om Edith Södergran under årtiondens lopp – även sådana som innehåller hennes fotografier. Hon var ju en mycket skicklig amatörfotograf som framkallade sina egna bilder själv.

Det finns något av Ingmar Bergmans bildflimmer i dem.

Nämnas kan Jukka Kukkonens Landet som icke är´- Edith Södergran som fotograf och Dotothea Langs & Daniel Dixons Photographing the Familiar, essä i fotomagasinet Apature, 1952.

Ja, det genialiska och spännande, som ofta gränsar till det spöklika och mysteriösa i Ediths fotografier har just att göra med vardagliga men tillika barocka porträtt och landskap. Det finns något av Ingmar Bergmans bildflimmer i dem. I Världen är min har nya och gamla fotografier och texter blandats på ett spännande sätt, som en utmaning för läsaren-betraktaren som åtminstone jag finner hisnande.

Unkna gubbar i tillvaron

Edith Södergran levde mycket isolerad, tuberkulossjuk tidvis hemma i Raivola som finns på Karelska nästet, nära S:t Petersburg. Tidvis vistades hon på ett schweiziskt sanatorium där hon kunde köpa tid tills sjukdomen blev henne övermäktig och tog hennes liv vid tidig ålder. Det var ett öde som ju naturligtvis drabbade både vanliga människor och stora konstnärer grymt men jämlikt. Hennes personliga kontakter med yttervärlden begränsades till exempel till möten med Elmer Diktonius som till sin död hade hand om hennes litterära kvarlåtenskap och hennes få resor till Helsingfors. Där försökte hon, först förgäves, etablera sig som finländsk poet men idiotförklarades av gamla, unkna gubbar, som inte ännu hade en aning om att modernismen stod för dörren.

Annars var det antingen spott och spe eller att man ignorerade henne och hennes onekligen mycket färgstarka personlighet.

Vi vet ju dock att Edith var långvarig brevvän med Hagar Ohlson som hörde till hennes få uppbackare vid sidan av den modige Elmer Diktonius. Annars var det antingen spott och spe eller att man ignorerade henne och hennes onekligen mycket färgstarka personlighet.

I kläm mellan vita och röda

Agneta Rahikainen och Eira Sillanpää ger en utförlig och fin förklaring till varför just en sådan här bok nu skulle tryckas. Det är inte svårt att förstå deras tanke. Det komplexa och ambivalenta men likväl starkt självmedvetna och starka Ediths liv och dikt, där hon mest bodde med sin katt och sin mor, Helena Södergran, som stödde och tröstade sin dotter men också hade starka egna åsikter. Den lilla familjens far hade dött, och det var fattigt. Ett världskrig pågick under största delen av Ediths tid som diktare och hon blev också i kläm mellan de vita och de röda då inbördeskriget med sina hemskheter rasade.

…men när det gäller Edith Södergran så var hon ju medveten om sin egen genialitet

All dikt handlar och livet och döden men när det gäller Edith Södergran så var hon ju medveten om sin egen genialitet och hon hade tillika en oerhörd livslust och nästan narcissistisk dragning till att behärska himmel och jord.

Hennes dikt ”Helvetet” är grymt genialisk i sin fundamentalistiska men likväl enbart symboliska betydelse.  Hon visste att hon skulle dö ung och att hennes drömmar om att förändra världen och diktningen stod i bjärt kontrast till den närliggande döden, utplånandet – eller himlasträvande fantasier och visioner ända upp till Guds och änglars nivå. Edith Södergran var både ateist oh troende på samma gång genom att tillåta sig att strunta i vad omvärlden drog för gränser.

Stor flora av fina bilder

Fotografierna finns på varje sida bredvid alla dikter, också invid ”Vierge moderne” och ”Landet som icke är”, som med sina underbara rader lyser genom det svartaste mörker och drunknar i det mest bländande ljus.

Men fotografierna är, trots sin höga kvalitet och naturligt begåvade utgångspunkt, mycket enkla. Vi ser Edith i olika åldrar, lidande, leende, ibland fotad med självutlösare, ibland fotograferad av sin mamma. Vi ser någon okänd väninna, och bilder av den lite avgudade chefsläkaren på sanatoriet, och vi ser pigor och okända unga kvinnor med spännande utseenden.

Landskapsbilderna både från Raivola och Davos i Schweiz är mycket realistiska och samtidigt sagolika. För mig är det inte svårt att identifiera mig med den starka isoleringen och den häftiga längtan efter att träda fram i rampljuset och vara nyskapande och drömma om berömmelse och identifikation med kolleger som är på samma spår. Många kan identifiera sig med detta på olika sätt.

Livet handlar om varat och icke-varat, om att leva och att dö, och om vad man kan göra medan man är vid liv, för när livet är slut är man i världslig bemärkelse i alla fall endast ett kadaver – ett ord som är frekvent i Edith Södergrans dikter och andra texter.

Det är ofrånkomligt att hon ständigt uppehöll sig vid det underbara och det vämjeliga. Liklukten och förruttnelsen får dock vika i ”Framtidens skugga” och ”Landet som icke är” för att nämna två av de mest berömda dikterna, för något som kunde kallas ett evigt vara eller icke-vara, som Edith Södergran brottades med under hela sitt liv efter att ha lämnat barndomen bakom sig.

”Min själ kan icke berätta och veta någon sanning. // min själ kan endast gråta och skratta och vrida sina händer; // min själ kan icke minnas och försvara, // När jag var barn såg jag havet: det var blått //

I min ungdom mötte jag en blomma; hon bar röd //

Nu sitter vid min sida en främling: han är utan färg,

Men jag är icke mera rädd för honom än jungfrun var för draken.

// När riddaren kom var jungfrun röd och vit, 7/ men jag har mörka ringar under ögonen.”

Edith Södergran uppehöll sig i sjukdomens dagar, som vi bör älska så som de ögonblick då öknen blommar. Sådan är världen och tillvaron för de flesta.