Den kända världen

Den 12 april 1861 skriver Calvin från Washington D. C. till sin syster Caldonia i Virginia om en gobeläng han sett, ”… en utsökt Skapelse som hängde där tyst och samtidigt fylld av musik. Det är, min kära Caldonia, en sorts karta över livet i Manchester County i Virginia. Men ’karta’ är ett så ynkligt ord för något så förunderligt. Det är vad Gud ser när han blickar ner över Manchester. Ingenting fattas, inte ett enda skjul, inte en enda lada, inte en enda höna, inte en enda häst. Inte en enda människa saknas. Jag ser på alla ansiktena och jag är mer än glad att jag kan namnen och känner igen ansiktena på alla där…”

Brevet finns i slutet av boken och jag tänker: så, just så, skulle jag vilja beskriva Edward P. Jones Den kända världen. En förunderlig skapelse – också i Birgitta Gahrtons tonsäkra översättning. Och vilken lycka att få lära känna alla dessa människor! Slaven Moses, som äter jord för att känna bandet till bomullsfälten där han arbetar, godsägaren William Robbins som älskar en svart kvinna långt högre än sin vita hustru, sheriff Skifferton som är en gudfruktig man och inte vill äga människor men som är satt att bevaka lagen och avlönar slavpatruller, Elias som snidar en otymplig kam till sin halta hustru, Alice som går omkring på nätterna och sjunger och sedan rymmer och skapar den utsökta gobelängen …

En efter en introducerar Edward P. Jones dessa människor. Först nämner han ett namn och kanske en köpesumma (387 dollar och en mula) sedan fyller han ut med personlighet, släkt och beroendeförhållanden, ett helt livsöde. Ett kollektiv växer fram befolkat av minnesvärda individer och inte heller den som beskrivs med en enda mening förblir stereotyp eller obetydlig. Tidsmässigt rör sig handlingen fram och tillbaka mellan två generationer, men ibland kan den allvetande berättaren glänta på förlåten och avslöja ett öde långt fram i tiden.

Att äga eller ägas

Och obönhörligt träder ett mönster fram: ägandets mönster. Ägandet genomsyrar texten. Världen är inte uppdelad i fria vita herrar och svarta slavar (också om det är det normala), utan i ägare och ägda. Människan är en handelsvara som köps och säljs. Så var det i stora delar av världen på den tiden och så är det alltjämt fast vi kanske inte ser det så tydligt.

Ibland lyckas en slav köpa sig fri. August Townsend gör det, och sedan friköper han sin hustru och sin son Henry. Henry i sin tur etablerar sig med hjälp av sin forna ägare William Robbins som farmare och gifter sig med Caledonia. När Henry dör äger han mer än fyrtio tunnland mark och trettiotre slavar. Också då var det många som hade svårt att förstå att en svart man kunde äga slavar, men Henrys lärarinna Fern Elston, som är så ljus att hon kunde – men inte vill – passera som vit, förklarar: ”Vi gör bara det som lagen och Gud säjer oss att vi kan göra. Vi är alla lika på det sättet.”

Den kända världen har lovordats och prisbelönats (bl.a. Pulizerpriset) och det som alltid noteras är att Jones lyfter fram det faktum att det också fanns svarta bland slavägarna. Och visst är det något nytt i sydstatsskildringarna, men ännu viktigare i mina ögon är att Jones med det här greppet gör sig till tolk för ett a-rasistiskt, varken rasistiskt eller anti-rasistiskt, sätt att se på världen. Jones ser bara människor som lever under bestämda lagar och försöker komma till rätta med dem och med sina samveten.

Hoppet kan inte utrotas

I det fiktiva Manchester County är lagarna omänskliga och det är den starkare som dikterar villkoren. Men människans hopp och längtan och kärlek går inte att utrota. Till de mest hjärtskärande scenerna i boken hör den när Henrys far Augustus stoppas av slavpatrullen som brutalt förnedrar honom (tankarna går till Ku Klux Klan). Den enda som protesterar och försvarar niggern är den utfattiga suputen Barnum, men förgäves: en annan av männen äter bokstavligen upp Augustus dyrbaraste ägodel, hans fripapper, och så säljer de honom till en förbipasserande slavhandlare.

Augustus dör senare en meningslös död utan att återse sina kära. Men när han dött svävar han upp över stallet där han låg och går med sjumilasteg hem till Virginia och huset som han byggt för sin fru Mildred och sin son Henry. Han finner Mildred sovande, ser länge på henne och kysser hennes vänstra bröst. Kyssen tränger ner till hennes hjärta och hon vaknar och vet att Augustus är borta för evigt:

”Rummet och huset var inte stora nog att rymma hennes smärta och hon stapplade ut och nerför trappan, ut genom dörren som Augustus som vanligt hade lämnat öppen. Inte förrän på gården kunde hon börja andas igen. Och med andningen kom tårarna. Hon föll på knä ute på gården i nattdräkten, något som Augustus inte skulle ha gillat.”

Onkel Tom och Huck Finn

Under läsningens gång har jag tänkt på två äldre romaner som utspelar sig i samma trakter och vid samma tid. Den första är Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga, som vi säkert alla någon gång har gråtit över. En fasligt sentimental historia, men dess uppgift var heller inte att ”vara delice för de litterära cenaklen” (Fredrik Wetterlund i förordet till den svenska upplagan 1929), utan att väcka vår upprördhet över ”de skändligheter som begingos mot negerfolken”. Vilket den gjorde, den sålde nästan lika bra som Bibeln och blev en del av kampen för slaveriets avskaffande. Den andra är Mark Twains Huckleberry Finns äventyr, den härliga berättelsen om Hucks vänskap med den förrymda niggern Jim, deras färd på Missisippi, och hur Huck inte förråder Jim fast han vet att han därmed hamnar i helvetet.

Den kända världen fungerar som Onkel Toms stuga så till vida att den griper och talar till mina känslor. Men den gör det utan en gnutta sentimentalitet och utan pekpinnar. I stället är den ”delice” allt igenom och då menar jag att den håller också litterärt, att den griper mig på ett djupare plan. Däri liknar den Huckleberry Finns äventyr. Både Mark Twain och Edward P Jones är storartade historieberättare och deras moraliska patos finns där för oss läsare att själva upptäcka och förstå.

Och titeln, ”Den kända världen”? Den står som rubrik på en karta som Skiffington köpt av en ryss på genomresa. På den kartan är Nordamerikas landområde mindre än i verkligheten och fortfarande namnlöst. Kartan är från 1500-talet. Idag kan vi på en mobiltelefon zooma in bilden av ett bestämt hus i en bestämd stad i Virginia, men jag lovar: den bilden kan aldrig mäta sig med Jones exakta och förunderliga karta!

P.S. För den som vill läsa om den dramatiska kampen för att avskaffa slaveriet rekommenderar jag Adam Hochschilds Spräng bojorna, som nu finns också i pocketupplaga, Ordfront.