Vandraren. Reseberättelser från Karelen 1828–1842

Volymen Vandraren, med undertiteln Reseberättelser från Karelen 1828–1842, innehåller Elias Lönnrots resebrev och reseminnen, dagboksanteckningar och utdrag ur brev från talrika färder. Lönnrot företog sig resorna mestadels till fots, till inte bara Karelen, utan också Tavastland, Savolax, Lappland Vitahavskarelen, Archangelsk och Solovetsk.

Vandraren utgavs första gången på svenska år 1911 tillsammans med Lönnrots svenska skrifter av Svenska Litteratursällskapet och har nu i sin nya utgivningsform sammanställts av Rainer Knapas.

I bokens förord, skrivet av Pekka Laaksonen, ges en informativ översikt av Elias Lönnrots liv och vägen till det uppdrag han påtog sig – att samla in material om folkkulturen och inte minst runodiktningen som enligt dåtidens tänkande både skulle stärka det finländska folkets identitet och vittna om en uråldrig kulturtradition.

Vandraren innehåller inte bara mycket underhållande, komiska skildringar av Lönnrots strapatsfyllda vandringar och de märkliga situationer han hamnade i under sina äventyrliga resor, utan ger också en spännande inblick i en numera svunnen vardagsvärld och olika folkkulturer. Därför fungerar boken också utmärkt som en historisk tillbakablick och dokumentering av natur, folkhistoria och folkliv.

Den första vandringen, som inleddes 1928 då Lönnrot tog sig till fots genom Tavastland, Savolax och Karelen, resulterade i fem häften fyllda med runor och besvärjelser. Både från denna resa och ytterligare tio resor berättar Lönnrot om sina intressanta möten med runosångare som efter en kortare eller längre tids övertalning och litet tobak i näven satte igång med att sjunga sina runor.

Under den första resan upptäcker Lönnrot sitt fosterland, dess olika folkstammar och inte minst Juhana Kainulainen i Kesälax, en stor runosångare och mycket vis siare. Efter några resor till Vitahavskarelen 1831 och 1832 börjar det insamlade materialet få struktur, och Lönnrot börjar föreställa sig en diktsamling kring runohjältarna Väinämöinen, Ilmarinen och Lemminkäinen. Så beger sig Lönnrot åter iväg till de ”kalevalaska” diktbyarna i Vitahavet, Vuonninen, Vuokkiniemi och Akonlahti, byar som blir avgörande för tillkomsten av Kalevala. Här, under sin fjärde resa till Vitahavskarelen, träffar Lönnrot också de sägenomspunna runosångarna Ontrei Malinen och Vassila Kieleväinen i Vuonninen, som bägge sjöng respektive berättade ur episk synpunkt sätt viktiga runor. Den mest kända bland runosångarna är i alla fall Arhippa Perttunen, som Lönnroth under en senare runoinsamlingsfärd möter i Latvajärvi by.

Lönnroth börjar gradvis bygga upp Kalevala utgående från den dåtida uppfattningen att de finsk-ugriska folken härstammade från Asien. Lönnrot trodde att karelarna, tavasterna och esterna, ledda av folkäldsten Kalevala, begett sig på en lång vandringsfärd över Uralbergen till Volgas strand där de sedan skingrades.

Vandraren vittnar inte bara om Lönnrots unika kulturinsats, utan också om den förändring hans tänkande genomgick, från en romantisk kultursyn till ett mera realistiskt och pragmatiskt tänkande. De ansträngande resorna och insynen i det vardagsliv som det fattiga folket ute i ödebygderna levde inverkade också på Lönnrots samhällssyn. I diskussioner och tidningsdebatter betonade Lönnrot både jämlikhet mellan individer och lika ställning för de båda inhemska språken. Dessutom var han inte alls ensidigt nationalistisk, utan krävde också jämlikhet mellan folk och nationer.