Jaga vatten

Ellen Strömberg är en av de begåvade debutanter som gått den tvååriga författarutbildningen Litterärt skapande vid Åbo Akademi. Jag blev intresserad av Jaga vatten efter att ha snubblat över en recension från Sverige på nätet. När jag kollade vidare fann jag att boken hade fått en hel del uppmärksamhet.

När jag läst första meningen tänkte jag att det här var en bok jag kunde skriva om

Uppväxtskildring från bibelbältet. Kvinnlig vänskap. Sex. Jag beställde boken och när jag läst första meningen (”Första gången nån frågade mig om jag hade fått orgasm ljög jag och svarade att jag inte kom ihåg – jag hade aldrig fått orgasm”) tänkte jag att det här var en bok jag kunde skriva om.

Hanna och Rakel och Rakel och Hanna                   

I boken är det Hanna och Rakel. Rakel är berättaren, det jag som talar i de korta avsnitten, oftast mellan en halv och två sidor, som bygger upp boken; Hanna är hennes bästis som hon träffat i församlingens dagis och som hon delar allting med under hela skoltiden. Det är Rakel och Hanna och de mer eller mindre utbytbara killarna som åker omkring och jagar havsutsikter och insjöar blanka av hemligheter, de suger av eller knullar i baksätet, eller tävlar om vem som kan vara längst under vattnet.

De jagar havsutsikter och insjöar blanka av hemligheter eller knullar i baksätet

I början är det också mamma och pappa och mommo och moffa och grannarna, men moffa dör när Rakel är sju och mommo ett år därefter, och några år senare blir mamman deprimerad och flyttar till Sverige, sådär bara, och pappan blir ännu tystare än vanligt. De första två åren ringer mamman flera gånger i veckan, sedan upphör kontakten; sveket och den sviknas avståndstagande blir för jobbigt för båda. Hanna blir den fasta punkten i Rakels liv, hon tar över Hannas svans av besvikna och övergivna killar och ställer upp som sällskap när Hanna vill dejta medelålders män, och också om det oftast är Hanna som dikterar villkoren handlar det om en långvarig vänskaps- och biståndspakt utan större förbehåll, en pakt där det också ingår en god portion ömhet.

Text som rinner som vatten mellan fingrarna              

Jag hade trott att det skulle vara enkelt att skriva om den här boken, men texten rinner som vatten mellan fingrarna, rörlig och levande. Den består av korta fragment från olika tidsförlopp, barndomsupplevelser varvas med senare sammanhang, skolscener och sexscener och möten med olika gestalter som glimtar förbi, utbytbara eller betydelsefulla, och genom det hela löper som en röd ränning Hanna och Rakel, Rakel och Hanna, tills en ny tråd kommer in och spränger mönstret. Eller kanske är det så att nånstans efter gymnasiet börjar vägvalet dra dem åt olika håll.

Texten  består av korta fragment från olika tidsförlopp, barndomsupplevelser varvas med senare sammanhang

Hanna, som kommer från en ambitiös och kontrollerande familj, ska bli klasslärare och hittar en kille som studerar vid Hanken, hon har sikte på äktenskap, villa och barn, och i bokens slut har hon bongat de två första. Rakel försörjer sig på tillfälliga jobb tills hon börjar i konstskolan, träffar Kaffe, flyttar ihop och blir gravid. Relationen till Hanna knakar i fogarna, kanske brister den för gott, men Rakel söker upp sin mamma i Sverige och det leder till ett försiktigt närmande.

Det oartikulerade upproret – och sexualiteten som makt

Den här boken kunde inte ha skrivits under den tiden jag själv växte upp, mellan femtio- och sjuttiotalet, men det betyder inte att inte de här flickorna fanns då, med sitt framfusiga bruk av sexualiteten som makt, som ett sätt att ta sej fram, också rent bokstavligt, ett sätt att utforska världen, att töja på de givna rollerna. Då, liksom fortfarande på många håll, var nedtystandet och förtigandet av sexualiteten den lag som gällde, naturligtvis speciellt för kvinnor.

Den här boken kunde inte ha skrivits under den tid jag själv växte upp, mellan femtio- och sjuttiotalet

Jag känner igen mig i det tidiga, oartikulerade, huvudsakligen kroppsliga upproret, och tänker på Hjalmar Söderberg som Gun-Britt Sundström citerar i För Lydia, med anspelning på Den allvarsamma leken:

”Har ni aldrig /…/ tänkt på det djupt tragiska i det förhållandet att människosläktet är delat i två hälfter och att var människa från vaggan till graven måste tillhöra antingen den ena eller den andra – måste vara antingen man eller kvinna? Från vaggan till graven är människan dömd att se på livet antingen genom mannens eller kvinnans ögon …”(Hjalmar Söderberg: Förvandlingens ring.)

Utanför stereotypierna

Om man tittar på könsrollsschemat nedan och sedan funderar över bokens gestalter, finner man att lika litet som dem man möter i livet går de att kategorisera enligt stereotypierna. Hanna framstår visserligen utåt som ganska hård och kall, men hon är allt annat än endimensionell, fastän hon mot slutet av boken blir lite väl borgerligt insnöad, sedd genom Rakels allt mer besvikna och frustrerade blick. Tillsammans kan Hanna och Rakel vara aggressiva, till och med rovgiriga, men i sin relation till varandra är de både beroende och sårbara.

Tillsammans kan Hanna och Rakel vara aggressiva, men i sin relation till varandra är de beroende och sårbara

Enligt Maria Nikolajevas schema (Barnbokens byggklossar, 2004) fördelas de tillskrivna egenskaperna så här: Män/pojkar: starka, våldsamma, känslokalla och hårda, aggressiva, tävlande, rovgiriga, skyddande, självständiga, aktiva, analyserande, tänker kvalitativt, rationella. Flickor/kvinnor: vackra, aggressionshämmade, emotionella och milda, lydiga, självuppoffrande, omtänksamma och omsorgsfulla, sårbara, beroende, passiva, syntetiserande, tänker kvantitativt, intuitiva.

Ett tonfall som känns tillförlitligt

Något av det jag gillar bäst med den här boken är att mycket få ting beskrivs på ett svartvitt eller förutsägbart sätt. Trots att historien är dramaturgiskt väl uppbyggd är ingen enbart offer eller enbart förövare, och tonfallet känns tillförlitligt. Sexscenerna är mest kommentarer i förbifarten, raka och träffande, medan den frekvens med vilka de förekommer visar på hur centralt temat i själva verket är.

Historien är dramaturgiskt väl uppbyggd men ingen är enbart offer eller enbart förövare

Det är också befriande att läsa en uppväxtskildring där förluster och förödmjukelser ingår som givna kort som det gäller att göra bästa möjliga av, där flickor och pojkar är i stort sett lika bortkomna, uttråkade och förvirrade, och där det känns lätt att andas i berättelsen när uppriktighet och klarsynthet blandas.