Klåda

”Det kliar, det kliar, undrar om min hud helt enkelt är för trång, är det där det skaver som mest som det kliar? Jag har gått upp i vikt, det har jag verkligen, jag kan knappt röra mig längre.”

Att Ellen Strömberg är en kraft att räkna med stod klart redan vid hennes omtumlande debut Jaga vatten (2018), en sparsmakad och samtidigt svulstig dissektion av vänskapens valörer. Debutromanen rörde sig i de sunkigare kretsarna av varat och var en av det årets allra bästa böcker. Förväntningarna på roman nummer två är därför upphaussade. Klåda heter den.

Klåda, pruriʹtus, är enligt Nationalencyklopedin ”en hudförnimmelse som leder till försök att genom rivning befria huden från den utlösande faktorn. ”Förnimmelsen av klåda förmedlas av fina nervtrådar med sina yttersta förgreningar i gränsen mellan överhud och läderhud. ”Obehaglig sensation vars reflexsvar är rivning” sammanfattar läkarhandboken på nätet saken.

Det verkar röra sig om psykogen pruritus, nattlig klåda som påverkas av psykiska faktorer, men upplevs högst konkret

I Ellen Strömbergs roman drabbas Rebeckas kropp av klåda nattetid. Det verkar röra sig om psykogen pruritus, nattlig klåda som påverkas av psykiska faktorer, men upplevs högst konkret. Romanen gestaltar fyrtio genomlidna nätter av klåda, alltmedan tankarna mal. Invid Rebecka ligger sambon Mikael djupt försjunken i sömn. Han står för normalitet, och Strömberg beskriver inkännande hur hans blick kontrollerande sveper över Rebeckas fetmande kropp:

”Att ha en överviktig fru är inte hans grej, därför glor han äcklat på bristningarna i min hud. Bristningarna, de kliar, de kliar nästan värst av allt. Men ännu mindre är det Mikaels grej att kräva att hans fru ska gå ner i vikt, så därför säger han inget. Låter bara blickarna vila i äcklet, suger in kinderna och låtsas inte om mina försök till närhet.”

Det är särskilt i fettlager och valkar som den blöta klådan uppstår. Hänger den kanske ihop med galenskap, undrar Rebecka och speglar sin klåda i moster Guns, den psyksjuka, udda ensamstående äldre kvinnan i hennes närkrets. Att psyke och kropp är ohjälpligt sammantvinnade ter sig lika ofrånkomligt som att långtidstrivas i den traditionella heterosexuella tvåsamheten.

Strömbergs bravur är kammardramat, hon föredrar förtätningen, formanpassningen

Kroppen har huvudrollen i romanen. Kliande tränger den ut medvetandet. Men det går ju inte, medvetandet stänger inte av, den insomnia som klådan ger upphov till ger fullt spelrum för medvetandets malström. Att något inte är som det ska är uppenbart från början. ”Det” som hänt har gjort att Rebecka inte längre förmår arbeta, utan ligger hemma, sjukskriven. Strömbergs bravur är kammardramat, hon föredrar förtätningen, formanpassningen. Inom dessa ramar får så både begär, kroppar och intrig svälla.

Att vara en som stannar kvar – och arbetar

En trend i den svenskspråkiga romanen är att skildra dem som stannar kvar. Småstadens skruvstäd, vad en kan och vad en inte kan göra gestaltas numera i en rad romaner. Vad alla vet om alla är ofta en hjärtpunkt. Hos Strömberg tar greppet gestalt i att Rebecka nöjer sig med jobbet som närvårdare på ett äldreboende i hemstaden. Tilltaget tillåter en skildring av en helt vanlig arbetsplats inom vården, på äldreboendet med det typiskt klingande namnet Tallbacken, bland sköterskerockar, Mariekex och rollatorer.

En trend i den svenskspråkiga romanen är att skildra dem som stannar kvar

Den mest banala och oattraktiva miljön, det kommunala äldreboendet som luktar institution på långa nejder, blir i Ellen Strömbergs händer skådeplats för något stort. För blicken på den andra, för begäret. Som en uppenbarelse kommer Helena, den kraftfulla kollegan med handlaget, hennes svarta trosor som lockande syns genom arbetsbyxorna. Begäret är svulstigt, hungrigt och slukande. Den sköna Helena väcker i sin vardagssolkighet lust:

”Jag insöp henne genom ögonen, allt jag såg var mjukt mot mig, hon närmade sig och hon doftade som sköljmedel men utan kemikalier, som aprikoser och persikor, som fruktkött och mjölk, som precis rätt mängd kanel på en gröt kokad på grädde, som våta grottor och lena klippväggar, som tjocka hudbitar utan hår, som solstrålar mot en vägg i april, som torra skor och våta tankar, som ostron. Som en kallsup kom hennes kyss, jag hickade till och kunde inte förmå mig att sluta ögonen.”

Fulpratet går på rutin, är helt frikopplat från begär, är bara en halvdan antydan till maktutövande

Också de äldres kroppar kommer Rebecka i nära beröring med på äldreboendet. Som sunkgubben Stig som oförtrutet frågar de har sett en sån, om sin sladdriga penis. Stig för in en doft av #metoo i romanen med sitt anspråk på intresse för sitt könsorgan. Fulpratet går på rutin, är helt frikopplat från begär, är bara en halvdan antydan till maktutövande. Ett försök att vifta på svansen för att han ännu kan:

”Stig hade som vanligt sparkat av sig täcket och dragit ner byxorna. Mellan hans blåådriga lår låg en vissen liten kuk. – Har du sett en sån här nån gång? Stig drog i kuken, men den förblev vissen och liten. – Jo du, snälla vän, många gånger. Men nu Stig, ska vi tvätta oss. Ska du försöka ställa dig upp så går vi till duschen hördu.”

Trakasseriet i all sin monotoni avfärdas bryskt av närvårdarna som äger en kompakt förankring i det de gör. För att i sitt arbete gå så kroppsligt nära någon, ända in på intimdelarna, skalas det personliga av, så att beröring blir ett värv.

”Hon tittade kärleksfullt på Stig som satt på en stol intill henne. – Vill du se nånting? sa Stig när han märkte hennes blick på honom. Hans händer letade sig mot skrevet. – Jag har sett såna förr, Stig, sa Helena och hejdade hans händer. – Har du sett en sån här nån gång förr, sa Stig, rakt ut i luften. Helena skakade på huvudet och log mot mig. – Han tröttnar aldrig, den här, sa hon.”

Arbetsklimatet är fint skildrat, gummiskorna som gnisslar mot golvytan och det oändamålsenliga tvättutrymmet

Arbetsklimatet är fint skildrat, i allt från hur gummiskorna gnisslar mot golvytan till hur oändamålsenligt tvättutrymmet är. Skildringen av arbetet indikerar kanhända en ny sorts arbetarroman. Särskilt miniatyrporträttet av förmannen Berit som rabblar nyliberalistisk rappakalja är skärande. Att gå under huden på en nedskärningshotad låglönebransch och där rikta sökljuset mot kropp och begär är snillrikt gjort. I sammanhanget blir begäret svulstigt, uppblåst, snudd på löjligt i sin blottlagda form: aprikoser, persikor, hull, hårband. Begäret bottnar i att Helena är så hemma i sin kropp, frisläppt, frodig, med håret upptvinnat i en knut, det handfasta i henne.

Fett-tiden som inbromsning

Romanen kan lätt läsas som ett galleri av kvinnokroppar: Rebeckas unga kvinna, Helena småbarnsmamman, moster Guns ensamstående äldre kvinna, den kontrollerande medelålders-plus mamman. Läst så växer kroppsskildringen till en kartritning över samtidens kroppsregimer, om hur kroppar och begär förväntas vara för att fylla normaliteten, den hårdbevakade. Romanen rymmer fylliga bipersongestaltningar, som den av Rebeckas mamma, som ständigt bevakat dotterns kroppsvikt. Skuldbeläggandet och månandet om att upprätta önskvärd normalitet är svidande. Mamman står för klassförankrad i respektabilitet och kroppstukt. Att inte välla ut över sina gränser. Det pågår ett slags underskruvat stillsamt fettuppror i gestaltningen av Rebecka. Ett slag om normalitet, och då är förstås namnen Rebecka, Mikael, Helena följdriktigt vardagliga i kvadrat.

Mamman står för klassförankrad i respektabilitet och kroppstukt. Att inte välla ut över sina gränser

Fetmandet och den påföljande klådan i fettvalkarna blir ett psykets revolution mot de alltför snäva kroppsidealen. Det stämmer väl med Ellen Strömbergs bloggprofil Blejk, fejt & Fab som slår ett slag för kroppspositivism och mot storleksförtryck. Eftersom Strömberg brändat sig inom kroppspositivismen, och förlaget också frontade henne på omslaget till sin katalog med ett personporträtt, som anspelade kraftigt på kroppsstorlek har det funnits en förväntan på att hon ska skriva om fett. Det gör hon i Klåda.

Genom sin konsekventa gestaltning av fett hopflätat med begärs- och maktordningar för Strömberg in markant senmoderna drag i sin roman. I en tid som manar till acceleration och upptrappning finns en genomgripande längtan efter deceleration, inbromsning. Fettet, som det skildras av Strömberg, utgör en inbromsning. Återkommande kommenterar Rebecka hur hon fetmar och hur fettet ger upphov till klåda. I kombination med hennes sjukskrivning gestaltas vad som kan kallas en fett-tid, alltså en inbromsningens tid, där Rebecka önskedrömmer om att upphäva sin kontakt med tiden:

”Om nätterna när det är som värst önskar jag att jag hade klor eller vassa tänder, något som skulle spräcka min spända hud och låta klådan sippra ut. Jag önskar jag vore ett litet djur, omedveten om någon framtid och osäker på något förflutet. Jag önskar jag hade päls och grundinstinkter, men inte mycket utöver det. Eller att jag skulle förlora förståndet på riktigt, att jag skulle bli dement, gå i barndom, bli som de gamla på jobbet. Sitta i ett hörn och kasta skit, inte märka att folk gråter runtomkring.”

Helena däremot beskrivs som tidlös, hemma i sin kropp, öppen med sina begär: ”De gamla tyckte om Helena, hon var tidlös och kraftig och trygg.”

Feta kroppar ingår i en rad strukturella sammanhang där hälsotvång, medikalisering, nyliberalistisk anpassning är rådande paradigm

Forskningsfältet fettstudier har funnits sedan sextio/sjuttiotalen, men har inte avsatt spår i litteraturläsningen förrän nu, då fettpositivism och fettaktivism kraftfullt markerar kroppsnormer och storleksfobier. Med fettstudierna kan romaner som Ellen Strömbergs Klåda läsas i ett sammanhang där fett och feta kroppar ingår i en rad strukturella sammanhang där hälsotvång, medikalisering, nyliberalistisk anpassning är rådande paradigm. Just denna skärningspunkt uppsöker Strömberg, den kan sägas vara klådans fäste i Rebeckas kropp, i ansamlingen av fett som äcklar (sambon), ska kontrolleras (mamman), begär och blir begärd (Helena). På det hela taget är det ett uppfriskande tilltag, som Strömberg hanterar väl. Det handlar inte om att pilla på någon sårskorpa, exemplen är öppna, en pockande möjlighet. Själväcklet, normerna flåsar i nacken.

Det förmodade fördömandet – att slås med skabb och skam

Helt når min läsning av Klåda inte upp till förväntningarna som Jaga vatten skapat. Upplösningen bokstaverar nämligen tolkningsmöjligheterna för tydligt, och det återkommande ”Ni” som ställer Rebecka inför rätta inom henne blir väl grovt, de står för den dömande allmänheten eller förmodade normaliteten:

”Ni vill ha ett erkännande, men det får ni inte. Jag har inget att ge, jag har inget att erkänna, inget i mitt liv har varit intressant, inget har jag att berätta. Jag är trött på det här, ni har tagit fel. Jag har sagt allt jag vet redan. Jag måste göra som Mikael säger och gå vidare, glömma det här. Ni kan dissekera mitt liv, men ni hittar ingenting.”

I Ola Vikanders idéhistoriska bok Gud är ett verb (2014) räknas klåda upp som ett av de gammaltestamentliga straff som ska drabba den som inte underordnar sig: ”Herren ska slå dej med skabb och klåda”. Också talesätt som ”Ofta kommer sveda efter söt klåda” knyter klådan till skam.

Klåda är ett av de gammaltestamentliga straff som ska drabba den som inte underordnar sig

Ellen Strömbergs roman öppnar sig för en rad sammanhang. Omslaget formgivet av Ulla Donner anspelar på den öppenheten och gestaltar en fläck, ett Rorschachtest där läsaren kan fylla i eget, som en anspelning på klådan, det som jagar medvetandet, på det som väller över gränser.