Janne Kubik

Janne Kubik är Elmer Diktonius enda roman. Den utkom ursprungligen 1932, men finns även i nyutgåva i Schildts klassikerserie 1996. I efterordet till denna upplaga fräschar Jörn Donner upp läsarens historiekunskaper och spekulerar i de biografiska inslagen i romanen.

Janne Kubik utspelar sig under och efter de så kallade händelserna 1918, året då Finland delades i röda och vita och broder drog vapen mot broder. Huruvida händelserna skall benämnas inbördeskrig eller frihetskrig är visst ännu en känslig fråga.

Janne Kubik ses som ett exempel på den så kallade experimenterande finlandssvenska prosan. Det är heller inte fråga om någon episk roman i konventionell bemärkelse. Diktonius var ju heller inte i första hand berättare, utan kanske mest känd som en av de stora modernistiska pionjärpoeterna. Att Diktonius först och främst är poet märks också i romanen på hans uppenbara förtjusning i språket. Språkglädjen, den lätthet och must med vilken författaren formulerar sig, drar läsaren med sig av bara farten. Det är dock inte utan att färden ibland bromsas av överlånga meningar och snåriga satskonstruktioner.

I korta kapitel gör Diktonius nedslag i huvudpersonen Janne Kubiks brokiga livsöde. Det är en löst sammanfogad historia som berättas. Kapitlen kunde också läsas som fristående noveller: tid och miljö skiftar från kapitel till kapitel.

Såhär i efterhand förefaller Janne Kubik framförallt bestå av litterära illustrationer och dramatiseringar av skeden i Finlands tidiga 1900-talshistoria. Den sammanbindande länken är Janne Kubik. Vi finner honom än i rollen som rödgardist, än som lägerfånge och under förbudstiden smugglar och langar han förstås sprit. Även i de omtalade skjutsningarna av högt uppsatta samhällsmedborgare har Janne Kubik sitt finger med i spelet. Som medlem i den grupp som verkställer dessa har han nu bytt politiskt läger.

Läsaren har alltså att göra med en kameleont utan högre ideal, en rumlare som alltid vänder kappan efter hur vinden råkar blåsa. Någon djupare karaktärsanalys av sin skapelse gör Diktonius inte, och det har med säkerhet heller inte varit avsikten.

Romanen bär underrubriken Ett träsnitt i ord, vilket är en träffsäker karaktäristik som också säger något om författarens intresse för det språkliga. Likt träsnitt är kapitlen, karga och grovhuggna, med en sträv sälta av ironi. Det är inga fina finlandssvenska salonger vi rör oss i, snarare finns en fascination för det ruffiga och kroppsliga i romanen finns alla tänkbara kroppsvätskor representerade. Stundtals verkar Diktonius tälja på klichébilden av den finske mannen, han med brännvinet och puukkon, inte minst i kapitlet rubricerat ’Finsk tango’ där Janne Kubik i vredesmod knivhugger en rival i samband med en danstillställning.

En stor del av romanen upptas av författarens efterord, där Diktonius med lätt ironi och vitalitet kommenterar verkets tillkomstbakgrund, diverse inspirationskällor samt ger kompletterande information till de olika händelserna i kapitlen. Romanen kan därmed läsas som en roman om romanen, där Janne Kubik är karaktären som Författaren inte förmår skaka av sig med mindre än att skriva en roman om honom. Läsare med dåligt minne rekommenderas att gå till efterordet efter varje avklarat kapitel, att läsa den långa svansen sist kräver nämligen en ansenlig mängd minneskapacitet. I den finska översättningen är också efterordet placerat efter varje kapitel.

Janne Kubik uppfyller väl kravet på en klassiker: den tål att läsas än idag. Diktonius är lika vital och ironisk som Strindberg och ändå sin alldeles egen.