På svartvita trösklar

Det är inte utan en viss förväntan jag tar itu med På svartvita trösklar författad av Elsa Boström (f. 1930). För vilka visa och glasklara strofer åstadkom inte poeter som Solveig von Schoultz, Ulla Olin och Bo Carpelan på sina äldre dagar? Men när jag börjar läsa är det inte just ålderdomlig serenitet som kommer emot, utan en vild och vital röst som saknar fixerbar ålder.

De första elva dikterna i På svartvita trösklar sprudlar av förälskelse. Det är en oförvanskad champagnelyrik Boström skriver. Diktjaget – och Helsingfors – får en oväntad gåva från USA, långe svarte James från Louisiana, som intar Berghäll med sin blues.

Det är inte just ålderdomlig serenitet som kommer emot en , utan en vild och vital röst som saknar fixerbar ålder.

Inom kort stånkar sydstatstonernas flodbåtar genom Berghällkrogarnas hetta, liksom James och diktjaget störtas in i kärlekshistoria. Mötet är lustfullt och lyriken lekande, som när natten, den nyfikna voyeuren, trängde sig in på de älskande och böjde sig så djupt över dem, ”att månen kom ur kurs/ och föll i havet”.

När en svart-vit relation var otänkbar

Vi befinner oss så pass långt tillbaka i tiden att en ”svart-vit” relation är något otänkbart. Snart ramlar hoten in genom brevluckan: ”Bort med vita horor”, ”Jävla nigger res hem”. Men James gör musik av hoten, sätter bluestoner till allt. ”Mors lilla Olle” tillför han en dos soul och bringar ”nära Gud på något vis” –

sjöng den för alla dessa bullrande män
som en gång irrat i skogarna
små Ollar som aldrig hittade vägen hem
men släpade på rädslan
utmanade den, slogs med den
försökte kväll efter kväll
dricka den under bordet

För diktjaget blir James en nyckel ”utåt och inåt”, hon förändras, tinas upp av mötet med en svart bluessångare mitt i ”detta feta vita fosterland”.  Just som förvandlingens lycka formuleras som ”Förtröstan, Befrielse, Nåd”, slås allt i spillror.

Det är inte känslan som visar sig flyktig, utan själva livet. James blir överkörd och dör, varpå diktjaget slungas rakt ned i helvetet. Samtidigt kastas läsaren ut ur sin champagnelyriska förtrollning, rivs med av den kvarlämnades förtvivlan. Speciellt skräckinjagande är scenen som visar oss bluessångaren liggande på gatan med sin vita halsduk dränkt i blod: ”Något vrålade alldeles inpå/ Drog andedräkten ur mina lungor// Ett isberg kom farande, frös in mig/ levande. Ljus och ljud upphörde”.

På psyket

Där första avdelningen i På svartvita trösklar har en tydlig episk karaktär, förlorar tiden allt sammanhang och mening i den andra. Diktjaget är intagen på ett mentalsjukhus. Hon tror sig vara sjöhjälten James Cooks änka, förutom att hon lider av depression. Det är emellertid påfallande hur lite jagcentrerad Boströms alter ego egentligen är. I Berghäll-dikterna möter vi ett smakförälskat ”jag”, men det mesta av ”gestaltningsenergin” används på den åtrådde amerikanen. Diktjaget framstår som en nyfiken och sympatisk medmänniska även i dikterna från ”psyket”. Visst kretsar några strofer om den sjuka ”blues-änkan”, men lika ofta är det konturerna av de andra patienterna som skrivs fram.

Boström tecknar  ett kollektivt porträtt av de intagna på mentalsjukhuset

Boström tecknar således ett kollektivt porträtt av de intagna på mentalsjukhusets ”avdelning x”. Det blir till gripande individuella berättelser, t.ex. om Willy som övermannas av (åtminstone) tjugotre djävlar och om Maria som ammar sin docka och aldrig orkar bli vuxen, därför att hon som tioåring mötte en man med en påse karameller.

Det finns en lojalitet och vi-känsla bland de sinnessjuka, ja även en viss självkänsla. De vet vem de är och hur de inte vill vara: ”Bevara oss från de välanpassade” börjar en dikt och i en annan avskrivs evangelisternas snack om ett bättre liv, för ”helst förlitar vi oss på varandra, på/ barnet som föddes med fötterna före/ på vildhjärnorna, lindansarna/ de utbrända och sömnlösa”.

Till de gemensamma upplevelserna hör den äckliga lerknådningen i terapisalen, ackompanjerat av dagens text: ”En refräng som utan sammanhang/ ännu går att gnola/ hitta oss själva, själva hitta oss, oss själva hitta”. Som det antyds drabbas också språket av olika krämpor, namn blir konstiga, sammanhang brister, ord rullar bara runt i munnen.

Eftersom ”sviten” från mentalsjukhuset inte följer ett episkt förlopp, skildras varken diktjagets insjuknande eller hennes tillfrisknande. Men det finns inslag av sinnesfriskhet mitt i galenskapen. ”Man måste ha överseende med sin förtvivlan/ vara snäll mot den” heter det i en dikt: ”Man måste våga hålla om den/ när paniken kommer bakifrån/ ta den med på promenaderna i parken”.

Nådegåvorna

Efter att ha gestaltat ett kärleksmöte i Berghäll och porträtterat en miljö, mentalsjukhusets, är det mindre tydligt vad som bildar fokuset i diktsamlingens tredje och sista avdelning. Uppenbarligen befinner vi oss i den mer mångskiftande tiden efter den stora lyckan och dess tragedi. Kärleken är fortfarande både ett huvudtema och en rastlös drift. Hjärtat liknas vid drivved, ”aldrig stilla/ alltid på väg någonstans/ som havets vågor under isarna”. I en dikt blir kärleken en grym hämnare, men mer försonliga strängar anslås också. I den sista dikten griper Gud till och med in mot världens oförrätter:

Också mig ger han tre nådegåvor
en bunt tomma pappersark
en vässad blyertspenna
och en många gånger skarvad lina
för balansgången
över de djupa mörka vatten

Det är inte en välavvägd A4-tillvaro poeten gestaltat, utan  ett öde som gjort individen till kastboll mellan himmel och helvete

Efter att ha läst På svartvita trösklar kan man känna sig splittrad och omkullkastad. Men så är det inte heller en välavvägd A4-tillvaro Boström gestaltat, utan ett liv och ett öde som gjort individen till kastboll mellan himmel och helvete. Dikterna andas en närvaro och har en intensitet i uttrycket, som får På svartvita trösklar att framstå som en ung och rivig text.