När jag var elva visste jag allt

Under påsken har jag tänkt att Bachs musik, speciellt i de stycken där orgeln vandrar eller svävar omkring i labyrinter, beskriver den mänskliga hjärnan. Därför är musiken tidlös, och har inget bak och fram. Och om den bottnar i en tro på Gud (vilket väl är en av de pelare Bachs musik står på), ger den å andra sidan lyssnaren möjlighet att associera hur som helst.

Boken har den ovanliga kombinationen att kunna vara både smärtsam och rolig.

I den poesi jag tycker om har jag ofta en liknande känsla, som i de intressantaste passagerna av Emma Ahlgrens (f. 1986) andra samling När jag var elva visste jag allt. Boken har den ovanliga kombination, som jag uppskattar, av att kunna vara både smärtsam och rolig.

När jag var sex såg jag
en myra blåsa omkull.

Jag förstod att allt

skulle innebära

ett visst motstånd.

Emellanåt är det inte alls roligt, för att det inte vore möjligt:

Vi bäddar åt barnen i den
utdragbara soffan

gömmer vassa föremål

låser in en gasgrill.

En surrealistisk teknik

Titelns ”När jag var elva…” återkommer genom hela boken i olika variationer. När det gäller den tidiga barndomen tillämpar diktaren en surrealistisk teknik:

När jag var tre
befann jag mig inuti en lunga.

Emellanåt stöttes jag upp ur ett huvud.

 

Ibland landade jag mellan minnen
av plast.

Greppet är resonerande, på ett sätt som kombinerar barnlogik med vuxenspråk

När det handlar om den senare barndomen är greppet resonerande, på ett skickligt sätt som kombinerar barnlogik med vuxenspråk. Det vuxna livet senare återges mera känslorealistiskt men kontakten med surrealismen finns hela tiden kvar:

När jag var tjugofyra kröp
en tvåbarnsmor in i mig.

Om någon hade obducerat mig
skulle de ha hittat mig full av mamma.

De två följande sidorna är sedan fullskrivna med ordet MAMMA. Meningen med den här hypnotiserande layouten är inte, till skillnad från när många andra författare använder den, att läsaren ska glorifiera modern. Det vi hittar i obduktionen kan innefatta allt positivt och allt negativt som en mor kan föra över i en dotter. Känslan är desperation snarare än förundran.

Känslan är desperation snarare än förundran

Jaget arbetar också en vinter på ett plåtslageri, niger och bockar enligt kundens önskemål och kör in plåtarna under huden.

In under in under
undrade ni väl.

Tidlöshet, ålderslöshet

Vid elva förstod jaget att den bästa tiden var nu. Den varade inte länge, på natten började bröstvårtorna bulta. Senare bad hon till Gud om att få mens, efter att den kom bad hon inte längre om något. Ännu senare i tonåren började hon hoppa upp och ner för att ”få tillgång till ”mitt riktiga kön”:

En morgon hängde den plötsligt där
så glänsande, slät

spände sig, buktade som
en grov rot

i mina smala jeans.

Jag talade om tidlöshet, och ålderlöst är också något man kan beskriva jaget som.

En av de mest obehagliga dikter jag har läst kombinerar förnumstigt med finurligt

I en av de mest obehagliga dikter jag har läst är det vuxet förnumstiga ordet ”hanterade” samtidigt finurligt:

När jag var ett fick jag dödsångest.
 

Jag var orolig över hur
mina föräldrar hanterade mig.
 

Jag var rädd att mina syskon skulle
sticka in spetsiga föremål

i min fontanellöppning.

(slickepinnar, pennor, tandpetare)

Psykoanalysen beskriver ofta rädslan för kastration som urscenen för människans traumata och senare världsbild, men har av någon anledning glömt rädslan för lobotomin (för att använda ordet på ett delvis men inte enbart metaforiskt sätt). Som barn funderade åtminstone jag mycket på vad som kan hända med huvuden.

I fosterstadiet var jaget ”lång och slank / slank smidigt in i sammanhang”. Nu har hon gömt sig i en dotters ansikte och i sin mormors mungipor.

Diagnosen hon har fått är ”Gråtmild, ej suicidal.”

Parallellt med ”jag” finns en ”hon”, av allt att döma äldre och sjuk, kanske på grund av ett uppfostringssystem från äldre tider: ”Hon uppför sig vältapetserat.” Diagnosen hon har fått är ”Gråtmild, ej suicidal.” I dikten där de här uttrycken ingår och som fokuserar på hennes tillstånd träder en bisarr figur in:

En man infinner sig.
En slipmaskin går varm.

Han påstår att det är för
humöret.

Vems?

Ahlgren är suverän på att uttrycka sig, bara på ett par ställen tycker jag att tekniken känns som självändamål. Jag hittar inte så mycket substans, av nonsensslag heller, i följande dikt:

Jag inledde hjärtmassage för
skull och säkerhet.

Mest för skull.

Den här lilla massageapparaten till dikt är laddad med för hög kapacitet för sitt syfte.

Tillstånd, omskrivningar

Boken slutar ganska gåtfullt i att ”vi” för ”henne” (den gamla, sjuka men kluriga kvinnan vars identitet jag gör egna tolkningar av men inte tänker försöka avgränsa) över vågorna. Man kan se vågorna som döden, eller som en övergång från ett tillstånd till ett annat här i livet. Här på näst sista sidan dyker en av bokens mest fascinerande bilder upp:

Barnen späds ut i medvind återgår till att
stå över allt.

Man kan se vågorna som döden, eller som en övergång från ett tillstånd till ett annat

Slutet övertygar mig inte helt. De två rader som sista sidan består av känns starkt symboliska, men sätter inte min fantasi i rörelse:

På andra sidan viken ger något vika.

En kvinnas fot börjar brinna i en sko

Boken ger själv vika här. Om jag hittar någon mening i de avslutande stroferna, är det den. Vilket i så fall betyder att Ahlgrens teknik är att boken ska ge vika (under läsarens [?] fötter).

Boken ger själv vika här

När jag tänker det här vill jag ännu citera en dikt som talar om skrivandet och som är en av mina favoriter i boken:

Efter en lång omskrivning började jag fantisera.

Jag grät och svor, drog upp en gräns.

Ansökte om bygglov, väntade
inte på svar.

Jag njöt av betong och grundade ofullständiga former 

i cementen cirkulerade en rörelse, runt runt.

Emma Ahlgren hör till de diktare som man aldrig vet var man har

Emma Ahlgren hör liksom Heidi von Wright till de diktare som man aldrig vet var man har. Som inte behöver kämpa för att vara originella utan är det, på sätt som gång på gång överraskar läsaren. När det gäller Ahlgren brister det bara i de ögonblick där man känner att hon försöker vara originell, eftersom det som sagt inte behövs.