Ensamma tillsammans

Ettrigt argsint, ivrigt gäckande och fullt av fan-anamma. Eller olydigt lojt som en rökslinga. Sådant är utgångsläget i Emma Juslins romaner. Hon har öst på med tre engagerande böcker på fyra år. På barrikader av glas (2006), Frida och Frida (2007) och nu den senaste romanen Ensamma tillsammans. Juslin portionerar inte snålt ut sina stickande ögonblickbilder av samtidens skavsår och skevheter. Hon låter dem tvärtom trotsigt explodera över boksidorna. Detta tillvägagångssätt är som gjort för att förföra läsaren, men riskerar samtidigt att förgöra den litterära ambitionen. Läsaren är van vid tuktad text, väntar sig kanske en mer mångskiktad problematik, klarare utbyggd. Juslin har i Ensamma tillsammans känt ett behov av att fly spekulationer om samband mellan liv och text och hon maskerar därför lätt sin hemstad Borgå som Åborg, medan Helsingfors och Hesperias namn är intakta. En annan fint är att hon skriver in sitt författarskap i form av Josefina Emelin, som inbjuds på författarbesök och i förbifarten beklagar sig över att hennes nya bok inte blir bra. Är det då den här boken som inte är bra?

Barocka språkbilder

Tematiken i Juslins romaner ter sig sammantvinnad. Hon håller sig klokt nog nära det hon vet, ett berättande om att vara ung, och en ungdomsskildring på gränsen till ungdomsroman och då inte använt i pejorativ mening utan som ett välförtjänt beröm. För just att fånga ungdomen som tillstånd på ett trovärdigt sätt är inte särskilt lätt. Men Juslin kan. Hon andas nämligen ord, på ett uppfriskande ungt sätt. Hon brister ut i oväntade metaforer, ibland ansträngda men skojiga, hon låter dem kollidera och bryr sig blanka katten i om bildspråket blir lätt barockt överlastat. Samtidigt uppstår en hjärtskärande situation i mötet mellan hennes ohejdbara ordglädje och dem hon skildrar, alla de där som inte har det riktigt bra, klassamhällets skuggsida i koncentrat, de spruckna familjerna, de haltande jagen, de som släpar på känslan av otillräcklighet.

I Ensamma tillsammans korsbelyser Emma Juslin tre unga flickkvinnors strävan. Skoleleven Olga med ryskt påbrå som bor med sin pappa Mitja som ”arbetar som arbetslös” – se bara den lilla läckra skevheten i formuleringen som blir så försonande humoristisk – hennes modersmålsvikarie Tove med diktardrömmar och uppgivenhet kring elevernas bristande känsla för språk – det är så träffsäkert tragikomiskt att man vill jubla – och hennes väninna Stina sociologistuderande på sammanbrottets rand med pillermissbruk och självmordstankar i bagaget och dessutom en destruktiv pojkvänsrelation. Juslin låter dessa tre flickkvinnors berättelser varvas i de olika kapitlen. De yngre framträder som jag-berättare, medan Tove mer distanserat berättas i tredjeperson. Fokaliseringskasten mellan dessa tre är en utmaning. Och visserligen är bildspråket genomgående emmajuslinskt. Men hon bemödar sig ändå om så pass mycket skillnad att det är lätt att separera dem, trots att de alla uppvisar samma bildspråksflöde. Berättelsen om Olga, Tove och Stina är som en Rubiks kub. Man vrider och vänder på bitarna och ibland får man syn på större helheter, men delarna hänger ändå alltid samman med varandra. De tre flickkvinnornas berättelser berättas omlott, och Juslin arbetar fyndigt med tidsförskjutningar. Som då ett slagsmål, som bryter ut i skolhustrappan mellan Olga och en pojke som hon utnyttjats av och som kallar henne rysk hora, först skildras ur Olgas perspektiv för att sedan backa tiden i Toves avsnitt och låta händelsen utspela sig på nytt, men nu ur Toves vid sidan om-perspektiv.

Bräckliga utgångslägen

Trots att Juslin gestaltar ungdomliga tillstånd har beskrivningarna allmängiltig räckvidd och gestaltar existentiell tematik på ett berörande sätt. Tillsammans uttrycker hennes tre karaktärer en problematik som har bärkraft långt utanför de köns-, klass- och åldersmässiga skrankor som hindrar dem. Inte minst är romanen ett roligt och akut inlägg i debatten om svenskans position i Finland, porträtterad genom språkförbistringen i vårdsituationen då den finska psykiater som vårdar den suicidala Stina stakar sig fram på utpräglat styltig svenska: ”Hennes moder uträttade själmord, det kunna vara hos generna”.

Spelet med det språkliga i romanen är underhållande. Modersmålsvikarien Tove misströstar över elevernas ovilja att lära sig sitt språk, men även hennes egna dikter lämnar mycket att önska samtidigt som de är rätt träffande. Håglösheten i henne är påtagligt intressant. Hennes motvilliga elev Olga tänker på Finland som ”en kvinna i kläm mellan två mansgrisar på var sin sida om klänningen” som tröttnat på att bli dragen fram och tillbaka och bestämt sig ”för att leva singel och prata finska”.

En paradox hos Juslin är det litteraturförakt som uttrycks. Här framstår Juslin som den unga svenska författaren Martina Lowdens antites. Då Lowden i romanen Allt (2006) vill leva som i litteraturen, ja, leva som litteratur ger Juslin uttryck för en anti-litterär attityd, litteratur är inget någon bryr sig om. Utspelet är mångtydigt. Det kan förstås som ett uttryck för klass, som ett försvarstal mot litterär apati eller som ett manér för en ung människa som måste försvara sitt skrivande eller så är det bara trovärdigt att ingen bryr sig. Odlandet av outsiderpositionen kräver detta avståndstagande av allt som liknar högkultur. Gymnasieeleven Olga övervinner i slutet av romanen sin motvilja mot att läsa och plockar upp Ulla-Lena Lundbergs Kungens Anna (1982), som hon tidigare lämnat in en fejkad recension av och läser nu, fnittrande. Även för dem som söker ett språk finns öppningar.

Pappor kan (Solkighetens intimitet)

Juslin är en mästerlig skildrare av det som är, trots att det inte borde vara, det som inte har rationaliserats bort av nyliberalism och marknadskrafter, alltså människors inneboende skörhet och utsatthet. Särskilt tycker jag om de svärande livsledsna papporna som tröttnat på språkets och varandets bristfällighet. Eller med Juslins aforistiska släng: ”Vad är ord annat än ett tafatt försök att spara det som sparas kan av gammal och ny ovisshet?”. Solkigheten kring pizzapappan som tiger över sin kaffekopp tillsammans med ödesbrodern Fred, tillika Stinas pappa, är gripande. Överblivna handskas de med varsin tonårsflicka. Här finns spänningen i de svikande frånvarande mammorna, en brister av psykisk sjukdom och begår självmord, en annan tröttnar och vill leva ut sexuellt. Kvar sitter papporna, språklösa, men deras tigande och deras trygga närvaro är i all sin handfallenhet vinnande i längden. Dessa ömsinta relationsporträtt påminner om stämningarna mellan pappan och dottern i Åsa Linderborgs Mig äger ingen (2007) där också solkighetens intimitet råder i ett ömsesidigt förtroende. Tillsammans tiger papporna sig igenom sina kvällar och svär ohämmat över sakernas tillstånd. Som de inte gitter spilla ord över. Ändå finns de kraftfullt där för sina krisande döttrar då mammorna schappat. Dessa solkiga pappor kunde gärna ha fått blomma ut ytterligare i romanen. Men Emma Juslin har bråttom då hon skriver. Man kommer på sig med att önskar sig mer.

Att knyta ihop – bastukatharsis

Romanens upplösning sammanför de tre unga flickkvinnorna och de två tystlåtna papporna i en bastuscen. Den kunde ha varit burleskt, som hos en Mikael Niemi, men är det inte. Istället känns bastuscenen utpräglat finländsk på ett annat sätt. Upplösningen är en bastu-katharsis där karaktärerna renade från samtidens krav tillsammans kan sitta i fred, eller som Tove utrycker det i sin dikt, ”ensamma tillsammans sätter sig rumporna på bastulavarna världen över och fnittrar”. Tiden kräver att Juslin först sopar undan varje spår av sexuell attraktion eller som det uttrycks i romanen varje spår av pedofilimisstanke. Istället låter hon den heta höghusbastun inhysa dem alla tillsammans inneslutna i småstadstempots harmoni och naturlighet.

Borde Juslin måla bredare, fylla på med mer rekvisita, saftigare intriger? Skala av språket? Kanske det, ja. Men jag är inte säker på det. Juslins aforistiska iakttagelser gör mig smittande glad. Författarskapet är ett av de otämjda, gnistrande av attityd. Ett man alltid orkar läsa.