Rekviem över en bror

Boken Rekviem över en bror av Emma Juslin gestaltar tid. Berättartiden under en begravning, den berättade tiden liv – både korta och långa. Huvudpersonen Vanjas tankeflöde har långa tentakler. I den nya boken mötet vi en mer tuktad och dämpad Emma Juslin.

Emma Juslins nya roman Rekviem över en bror är som en hemkomst, ett kärt litterärt återseende med författaren.  Att komma hem kan ha många undertoner och betydelser för olika människor beroende på hur hemmet var och vilka de är. Juslin skildrar destruktivitet och dysfunktionella relationer så att hon faktiskt gestaltar dem inifrån. Destruktivitet och dysfunktionalitet kan ju nämligen också ha mycket kärlek, välvilja, rentav skönhet. Det går snett, resultatet blir helt fel – men avsikten var någon annan.

Borta och närvarande

Rekviem över en bror utgörs av Vanjas tankeflöde under hennes brors Vincents begravning. Intill Vanja sitter hennes lilla son Frans. Han vill inte vara där. Innan begravningen söker prästen en bekräftelse på att Vincents och Vanjas mamma Darja är på väg. Pappan Erik är död, mormor Svetlana lever och är med.

Berättartiden är kort, den berättade tiden är lång, en beprövad metod att skapa spänning i texten…

Romanen utspelar sig under en eller ett par timmar, men tankens och känslans tentakler går långt tillbaka i tiden. Berättartiden är kort, den berättade tiden är lång, en beprövad metod att skapa spänning i texten och hålla läsarens uppmärksamhet, samtidigt som det ger författaren möjlighet att ta in ett rikt material i berättelsen.

Med Svetlana följer glimtar från ett förlorat Samarkand, hennes födelseort. Familjen är splittrad och söndringen har frätt en lång tid, sedan Vanja och Vincent var barn.

Varför gjorde jag ingenting?

Pappa Erik stretade på med ett jordbruk när barnen var små, mamman Darja gled undan med sina konstnärliga strävanden och en tilltagande alkoholism. Mellan syskonen som har liten åldersskillnad rådde rivalitet, och Vincent eller Vinnie som han kallas har genom sitt korta liv ett ärr på kinden som minne av sin systers utbrott när de var barn – och som påminnelse för henne om den ställning hon haft och kanske alltjämt har till (och över) sin lillebror. Efteråt tänker hon så här:

”Varför gjorde jag ingenting, tänkte Vanja. Varför lät jag det gå så långt att det förvandlades till någonting oacceptabelt? Varför ansträngde jag mig inte lite mer? Varför sade jag inte: det är inte ditt fel, det är samtligas och ingens fel… men det fixar sig. Ta det lugnt. Jag älskar dig mer än du någonsin kommer att få veta.

Jag hade friheten att hjälpa dig, tänkte Vanja vidare. Det är det inte alla som har, de som flyr på riktigt. Från något konkret. Eller det kanske du gjorde?”

Mässans delar

Det är lätt att se mönster och en tydlig språkets och känslans rytm i Emma Juslins Rekviem. Mönstret från begravningen som prästen följer, med Blott en dag, den billiga vita kistan, de små röda rosorna. Från Introitus till Communio, sju kapitel, som skapelsedagarna; Väntan, tårarna, barnets otålighet. På sista sidan lyfter mamman Vanja upp sin son i famnen och bär honom förbi zombisarna, som Frans försöker fly. Jag ser det som Vanjas sätt att befria sin son från arvsynd, ett destruktivt familjemönster. Sista meningen är Vanjas replik till Frans: ”De kommer aldrig att fånga oss, jag lovar”.

Familjemönster med ett missbruk som går i arv, konstnärliga ambitioner som aldrig förverkligas, drömmar som aldrig infrias…

Familjemönster med ett missbruk som går i arv, konstnärliga ambitioner som aldrig förverkligas, drömmar som aldrig infrias, till exempel Vanjas önskan att få glansbilder så att hon kan vara med i skolans flickgemenskap. Strävsamhet och vanmakt, ett sätt att gestalta medberoendets dilemma utan att förklara eller ursäkta. En oerhörd sorg som formuleras i Vanjas huvud, undanglidande, men med ord samtidigt och paradoxalt tydligt formulerad. Barnet som finns med, som en påminnelse om nutid och med sitt barnsliga sätt att formulera sig.

Juslins ledmotiv

Här känner man särskilt tydligt igen Emma Juslin från förr. Juslins tilltal och språkliga universum är eget och de tidigare romanerna På barrikader av glas (2006), Frida och Frida (2007) och Ensamma tillsammans (2009) ger återklang. Hon har en känslig integritet som kanske kommer sig av konflikten mellan utanförskap och tillhörighet, den frihet utanförskapet ger. Hon är oerhört säker, har språklig träffsäkerhet. Olyckliga familjer, syskonskap, konstnärliga ambitioner och ordglädje finns i alla Juslins böcker.

Som läsare får man känslan att Juslin använder litterära verktyg för att förmedla det tunga stoffet. Det handlar, som förlaget också lyfter fram, om modernismens endagsroman, medvetandeström och enskilda repliker som i ett slag får en ny innebörd, så som när Vanja säger till Vinnie att ”Gå du först, så kommer jag sen”. Det är inte bara kusligt, det är en sorg som visar hur saker i ett slag kan förvridas och ställas över ända.

Juslin har från början av sitt författarskap visat att hon kan stå på två ben samtidigt…

Mycket i rekviemet handlar om tid, att förmå se bakåt och framåt, vara närvarande och frånvarande samtidigt. Att följa mönster (som gudstjänstens) och spränga dem (familjemönster).

Juslin har från början av sitt författarskap visat att hon kan stå på två ben samtidigt: identifiera sig med sina personer och tränga in i deras universum och hålla distans till dem.

Men hon är mer tuktad och dämpad än tidigare.