Min psykiater

Milja Sarkolas djuplodande roman Min Psykiater är en berättelse om en dramatikers inre kamp mot melankoli och självförståelse, en väv med subtila nyanser och överraskande vändningar. Här leder sökandet efter sanningen till oväntade upptäckter om identitet och relationer.

Den som tittar tillbaka på både större och mindre förlag,  åtminstone de finlandssvenska förlagens utgivning de senaste åtta, tio åren, tror jag märker att de blir alltmer ekliptiska. Det är ett tidens tecken. Det hindrar visserligen inte att förlagen fortfarande ger ut traditionella romaner, deckare och till och med ännu, fast i oroväckande grad, allt färre poesiböcker, men genrerna kryper alltmer under skinnet på varandra. Bokmarknaden går åt vitt skilda håll, så som till exempel Fredrik Hertzberg och Ulrika Nielsen har diskuterat och påvisat i förlaget Ellips skriftserie.

Frågan om kvalitet och underhållning hör till de frågor som diskuteras alltmer. Många oroar sig för att den kvalitativa litteraturen drar åt två olika håll. Ren, skär underhållning och modetrender tävlar alltmer med seriösa romaner, essäer och olika slags böcker och andra skrifter som behandlar aktuella och kontroversiella frågor på helt olika sätt. Den traditionella boken med stort B är både i kris och i utveckling.

Men det finns något positivt i allt detta också. Många skribenter och författare tar avstamp inte bara i de stora, dagsaktuella och kontroversiella frågorna, utan böckerna blir alltmer personliga, och gränsöverskridande.

Det finns en individualistisk sida som rör på sig inåt och utåt, i kollektiva och i mycket personliga skiftningar

Det finns en individualistisk sida som rör på sig inåt och utåt, i kollektiva och i mycket personliga skiftningar. Samtidigt som det moderna samhället, pandemin, kriget, nykolonialismen och till och med hotet om ett tredje världskrig, som kanske börjar i Europa, kryper fram i litteraturen, så vänder sig många människor inåt.

Mer djup än sex

Den sexuella orienteringens breda och komplicerade kontext blir ännu alltmer synlig än tidigare. Och väcker starka känslor på olika sätt. Många romaner och essäböcker tampas med frågor som har med både frihet, konservativt motstånd, minnen av övergrepp och mobbning. Ett personligt sökande efter en identitet i det vi kallar HBTQI går i närkamp med ett personligt identitetssökande och i närkamp också med det faktum att frågan om sexuell, men kanske framför allt om individuell mångfald blir alltmer aktuell.

Nu handlar det inte längre bara om ifall människor av samma kön får gifta sig, på magistraten eller i kyrkan, utan också om den existentiella frågan om vem man egentligen är som person, oberoende av ens sexuella orientering. Det handlar inte så mycket om sex som man kan få för sig utan om något mycket mer djupgående.

Den tvåspråkiga teaterregissören och dramatikern Milja Sarkola, född 1975, väver skickligt ihop ett nät där hon som lesbisk och bisexuell så att säga vänder upp och ner på människor och personligheter, för att inte tala om yrkesutövare. Hon debuterade som romanförfattare med en hyllad bok som hon kallat Mitt kapital och nu återkommer hon med Min psykiater, som redan väckt en hel del uppmärksamhet.

Det är en bok skriven i intrikat jagform. Huvudpersonen som liksom författaren är dramatiker har sjunkit in i en reflekterande depression och blivit rekommenderad att få ett utlåtande av en psykiater om rehabiliterande psykoterapi för att försöka reda ut vad som egentligen är essentiellt i hennes melankoli.

Vet hon själv vad hon letar efter? Hon verkar osäker på det. Har det att göra med det faktum att hon varit gift och har barn, men numera lever i ett förhållande med en lesbisk kvinna? Det är mycket mer komplicerat än så, och det märker läsaren redan efter att ha läst de första två kapitlen.

Vänder upp och ner

Dramatikern, som är en tidstypisk sökare utan fördomar – åtminstone uppfattar hon sig själv som en mycket fördomsfri person – lever tillsammans med en mycket känslig människa som också har en komplicerad livshistoria bakom sig. Men märk väl att det här är en roman, inget socialreportage!

I fokus står manligt, kvinnligt, barn och människor som spelar olika roller samtidigt som de försöker leta reda på ”sanningen” i komplicerade familjerelationer där det finns många åsikter. Här finns många försök att hantera feminism, manlighet, skam, självbespeglande och så vidare. Ju mer man läser desto mer upptäcker man författarens intrikata sätt att vända upp på ner på både fantasi och verklighet samtidigt som hon håller trådarna i sina egna händer.

Hon framstår själv som en analytiker av nåde jämfört med sina egna analytiker och hon väjer inte för sig själv, för att inte tala om familjen, partnern, omgivningen, fördomarna, och för trevandet efter en identitet i en verklighet som är både mycket reell och samtidigt förvirrande.

Vändning i handlingen

Om man inte tidigare har varit klient på till exempel en psykiatrisk poliklinik så behöver man få ett utlåtande för FPA av en psykiater eller en klinik. Det är inte så lätt för läsaren att hålla tankarna samlade kring de olika huvudpersonerna eftersom författaren skildrar dem på minst två, tre olika plan. Hon håller sina egna tankar om sig själv och om psykiatern – och terapeuten hon hänförs till – för sig själv, i varje fall i huvudsak.

Under de några sessioner hon har med en lite rollspelande och något narcissistisk psykiater, som bland många andra kommer att bli spindeln i nätet i berättelsen, börjar vår klient att fantisera om hurudant borgerligt och skenliberalt familjeliv han har. Ganska snart har hon hans personlighet fångad i ett intrikat spel av välvillighet och arrogans, inte minst i förhållandet till sin fru.

Plötsligt handlar boken mest om honom…

Plötsligt handlar boken mest om honom, om hans originella och känsliga, synskadade fru, hans översitteri, hans förmenta liberalism, om en ganska obehaglig borgerlighet som låtsas vara modern och välmenande. Vi får egentligen aldrig reda på varifrån den detaljerade beskrivningen av psykiatern och hans familjebekanta härstammar. Om det utgår enbart från vår dramatikers livliga fantasi och naturliga begåvning för dramatik, eller om det bara är fråga om att försöka placera sig själv innanför och utanför det eviga borgerskapets ambivalens.

Vad hände före?

Blir hon botad från sin melankoliska och reflekterande depression? Är det ens meningen? Det förblir nog en fråga som läsaren får försöka reda ut. Men att hon inte har mycket nytta av sin trevliga men kanske lite handfallna psykoterapeut som hon snart nog bryter med, och som även han råkar vara homosexuell blir ganska snabbt klart. Hon besöker alltså först den utredande psykiatern och han rekommenderar sedan en mindre anspråksfull terapeut.

Kärleksrelationen med den hyperkänsliga kvinna hon lever med och som hon har ett rätt så passionerat sexliv med är berörande. Man skulle gärna vilja läsa en fortsättning på berättelsen bakåt om hur det två mötts och huruvida den relationen går vidare och på vilket sätt.

Men här finns många sidospår. Unga coola killar som har sitt för sig och ingen större respekt för föräldrar, men inte på ett väldigt osympatiskt sätt. Fadern som är sjuk och blir undersökt, en moder som har långtgående cancer, och vänner som söker sig till Lofotens bistra och vackra landskap för att reda ut något om sig själva – vad det på djupet sedan kan tänkas vara.

Bra förlagsarbete

Min psykiater är nog en väldigt postmodern roman. Milja Sarkola utnyttjar skickligt sina färdigheter från sina hyllade pjäser genom att i likhet med Tjechov väva samman dröm och stram verklighet mot en bakgrund av mänsklig melankoli.

Ibland undrar åtminstone den här läsaren om vad depressionen egentligen består av.

Ändå är det här inte fråga om en gråtmild bok på något sätt. Ibland undrar åtminstone den här läsaren om vad depressionen egentligen består av. Den är ju så mänsklig. Så vanlig, men ändå så skickligt skildrad.

Min psykiater handlar om gator, torg, regn och solsken, grådaskiga sjukhuskorridorer och intima terapirum, men samtidigt finns här en gnista som för tankarna mer till vision än till depression.

Milja Sarkola tackar vänner och uppmuntrande förlagsredaktörer och medläsare i slutet av boken som brukligt är, men läsaren får nog en känsla av att förlagets experter och bollplank har gjort ett särskilt bra arbete just när det gäller den här boken.

Inre fattigdom

Det ska bli intressant att se huruvida Min psykiater blir en dörröppnare till en djupare diskussion om mångfalden av gott och ont, om svart och vitt i samhället. Det tänker jag där jag sitter och skriver min recension strax efter att ha fått reda på att Finland denna dag har drabbats av en ny skolskjutning.

Finland må vara ”världens lyckligaste land” men redan det att det finns ett behov av problematiserande böcker som Min psykiater visar helt klart att det finns behov av mycket mera analys och reflektion och inte bara av pengar och insatser på olika områden i olika syften. Särskilt som om många olika strävanden och etiska uppfattningar går åt skilda håll i allt högre grad när vi närmar oss mitten av 2020-talet och många drabbas av både inre och yttre fattigdom.