Spindelbjörken

Författaren och översättaren Pär Hanssons första roman efter tidigare diktsamlingar både uppfyller och trotsar förväntningarna på en så kallad ”återvändarroman”. Det tycker recensenten Anna Remmets. Miljön är Västerbotten.

En vuxen man återvänder till det lilla västerbottniska samhälle där han växte upp. Han minns frikyrkan, mobbningen och den första (och kanske sista) homosexuella kontakten.

Författaren och översättaren Pär Hanssons första roman efter tidigare diktsamlingar både uppfyller och trotsar förväntningarna på en så kallad ”återvändarroman”. Liksom många berättelser med samma motiv ramas Spindelbjörken alltså in av att huvudpersonen Joel återvänder till barndomshemmet tillsammans med fru och två barn. Mellan den inledande och avslutande delen om den vuxna Joel finns berättelsen om barnet och tonåringen Joel. Det är ett barn med livlig fantasi som pratar med får som fått sina namn efter rockstjärnor och föreställer sig (eller hallucinerar) att han flyger över hembygden och spanar ner på människorna.

Han tänker en del på tjejer men den viktigaste relationen tycks vara den med Kim, en ett par år äldre kille som är både tuff och utstött. Det är med honom Joel har sina första sexuella erfarenheter, även om ingen av pojkarna benämner det så. Högstatuskillarna i skolan kallar honom fjolla och ”Joella” och tvingar honom att dricka urin.

Många rutor i en typisk hemvändarroman kryssas med andra ord i. Men på vissa sätt utvecklar sig inte alls berättelsen på det sätt åtminstone jag kommer på mig själv med att förvänta mig.

De klimax och konfrontationer som är så vanliga i berättelser med dylikt tema, från Änglagårdfilmerna till mer finkulturella alster, uteblir.

Det märks att det är en poet som skriver: en författare som inte känner sig bunden av tydliga intriger för att skapa laddning.

Det blir inget dramatiskt uppbrott vare sig från familjen, det frikyrkliga eller Kim. Inte heller betecknar det sexuella utforskandet tillsammans med den sistnämnda någon dramatisk upptäck av ett ”sant” inre jag, och det resulterar inte i någon direkt komma-ut-scen även om ansats till en sådan finns. Inte heller mobbarna konfronteras, varken förr eller senare. Som det ju ofta är i livet. Istället genomsyras romanen av en slags ambivalent, kanske undvikande,  blick på allt som sker.

Det märks att det är en poet som skriver: en författare som inte känner sig bunden av tydliga intriger för att skapa laddning.

Att flyga och att fly

Faktiskt påminner hela romanen om den överflygning som Joel tycker sig göra över tillvaron och från vilken han betraktar allt i fragment och på avstånd. Stundtals blir detta avstånd för stort och Hansson tappar mig. Men jag upptäcker snabbt att det blir bättre om man bara flyger med och slutar försöka gripa tag i olika trådar för att bland dessa hitta den stora röda.

…den där betryckta stämningen som plötsligt kunde uppstå mitt i leken när något ändrades i det sociala samspelet, när någons gränser överskreds.

För i de utsnitt av Joels tillvaro vi får, visar Hansson att här visst finns kriser och sår men utan att skriva ut dem i så stora bokstäver som en del hemvändarberättelser tenderar att göra. Klass och social dynamik mejslas fram med subtila grepp. Som när Joel, Kim och ett par flickor leker hästar och ryttare och Joel utan att märka det daskar till ”hästen”, Hanna, för hårt. När hon säger att hon vill gå hem kan man riktigt känna den där betryckta stämningen som plötsligt kunde uppstå mitt i leken när något ändrades i det sociala samspelet, när någons gränser överskreds. Och hur flickor och pojkar så tidigt socialiseras in i sina könsroller att våldet finns latent redan i leken.

Eller som när Kims pappa, som är den första på orten att ha skaffat vhs-spelare kommer in när Kim och Joel tittar på ”snuskgubben Benny Hill” och ber dem hyra en film till honom och hans flickvän. ”Vi kan ju inte kolla på Motorsågsmassakern” varje kväll, eller hur, sade han, skrattade bullrigt och räckte över några sedlar till Kim.”

Här tecknas på ett fåtal rader ytterligare en bild av potentiellt våldsam, eller i alla fall bullrig, maskulinitet.

Allteftersom romanen framskrider blir det tydligt men inte övertydligt  att Joels flygande delvis är en flykt.

Ett annat exempel på Hanssons metod är stycket där Joel halvt om halvt berättar för sin lillgamla och frikyrkliga vän Isak om vad han och Kim har gjort. Isak blir till att börja med inte så chockerad som man kunde förvänta sig och svarar istället ganska lugnt och som det verkar utan hån, att han kan ta upp frågan med sin far, som är en framträdande gestalt inom kyrkan. En stund senare verkar dock något slå slint i honom och han börjar i en grotesk scen tugga på den råa fisk pojkarna just har fångat. Men krisen leder inte till något uppbrott eller ytterligare konfrontation utan förblir hängande otolkad i luften vilket på sätt och vis gör den ännu mer sinister.

Om kärlek och sexualitet

På samma sätt lämnar Hansson åt läsaren att tolka vad det faktiskt var mellan Joel och Kim. Var de två kompisar som onanerade åt varandra i brist på annat? Var det åtrå? Kanske till och med kärlek?

Och är Joels äktenskap med Karin en landning efter experimenterande i ungdomen eller en eftergift åt det queerteoretiker har kallat ”tvångsmässig” eller ”obligatorisk” heterosexualitet? Ligger det i så fall något mer bakom hans vredesutbrott mot henne än den mobbning i barndomen som han själv tillskriver dem?

Sådan mångtydighet är visserligen inte alltid något odelat positivt i litteratur. Ibland kan löst hängande trådar istället vara resultatet av slappt berättande och oförmåga att gestalta.

Stundtals är jag inte riktigt säker vad gäller för Spindelbjörken. Men på hela taget berikar ändå  känslan av något ofärdigt och outtalat Pär Hanssons melankoliska betraktelse över en västerbottnisk ungdomstid.