Urkälla (Zdrój)

Kurorten Ciechocinek är den plats där Barbara Klicka förlägger sin kortroman Urkällan. Romanen tar kliv ner i Kamilas minnen från barndomens sanatorier. I tolvårsåldern, och före hon får skelettcancer, träffar hon Marta. Tillsammans börjar de bryta mot reglerna.

Gamla kurorter fascinerar mig. Inte för att jag har besökt någon på riktigt. Jag har läst om dem i skönlitteratur, sett dem på film och stakat mig igenom texter i gamla läroböcker i ryska språket. De har beskrivit det stilla livet på anläggningen där dagarna rutas in av gymnastik, hälsosamma bad i mineralkällor och gyttja samt medicinska undersökningar. Renlevnadsliv, kanske ett parti schack, ta en titt på väggtidningen, ordning och reda i rekreationen.

Nyckfull och reglerad, så beskrivs kurorten Ciechocinek som utgör den huvudsakliga platsen där Barbara Klickas kortroman Urkällan utspelar sig. Ciechocinek är inte påhittad. Staden, som ligger vid floden   Wisła, utgör ett populärt resmål för spaturister från olika delar av Polen och Europa.

Sanatorium och skelettcancer

Romanen börjar med att drygt trettioåriga Kamila smått ovilligt anländer till den polska lärarföreningens sanatorium med sin alltför tunga kappsäck. I trettio dagar ska hon vara där, i byggnaden som “är mest grå, mest av betong, mest mycket kantig”. Kama har skelettcancer, och har genomgått flera operationer. För att få ut sjukförsäkringen behöver hon besöka ett sanatorium och genomgå de hälsoprogram som erbjuds.

Duschen är åtminstone inte möglig, noterar huvudpersonen, som fungerar som romanens röst.

En roman om sjukdom och återhämtning är det ingalunda frågan om. Tonen sätts redan från början. Främlingskap, underliga frågor som ställs, något står inte riktigt rätt till. Duschen är åtminstone inte möglig, noterar huvudpersonen, som fungerar som romanens röst. Kama får hela tiden höra att folk inte tycker om Warszawabor. Hon försöker klistra på sig ett leende.

Byråkrati och gröna kort

Romanen tar sedan med jämna mellanrum kliv ner i Kamilas minnen från barndomens sanatorier. I tolvårsåldern träffar hon Marta, och tillsammans börjar de bryta mot reglerna.

Vi bor sex stycken i rummet. Som alla barn som tvingas se efter sig själva skapar vi vår egen lilla familjemodell. Oftast genom att snacka. Oftast omedvetet.

Också den vuxna Kamas sanatorievistelse omgärdas av regler. Vissa av dem är byråkratiska och skrattretande, med början i Försäkringskassans bestämmelse som ålagt henne trettio dagar på kurorten. Varje dag genomgår hon behandlingar, som finns antecknade på ett grönt behandlingskort.

Åtminstone kan man säga att banaliteten som blandas med konstigheterna verkar helt medveten.

Just sådana detaljer, som det gröna behandlingskortet, flimrar förbi i romanen. Det är inte som hos Tjechov, att det gevär som omnämns avfyras lite senare. Här introduceras en serie mer eller mindre banala saker, som sedan inte återkommer. Är det en svaghet i romanen? Åtminstone kan man säga att banaliteten som blandas med konstigheterna verkar helt medveten. Alltid fungerar det inte så bra, men greppet är intressant.

Hemliga kusliga möten

Urkällan är i själva verket en bok där väldigt lite händer. Bortom reglerna på sanatoriet finns det ingen urladdning eller befrielse som ligger och väntar. Det uppstår ingen briserande villervalla som hos Gombrowicz. Klicka uppehåller sig snarare i gråzonerna. Gränser överträds, men det blir oklart hur överträdelserna ska förstås. Som när massören Mariuszek skryter med att han kan öppna damers bh:ar med en hand, demonstrerar sin konst på Kama.

Blir hon sist och slutligen motvilligt attraherad av honom? Den sexuella lusten (alltid förbunden med ett visst mått av obehag) tycks finnas latent, också i den unga Kamas relation till Marta. Men när de löftesrika mötena sker (som att träffas bakom ett värmeelement på en av avdelningarna) “kulminerar” dessa i kuslighet, förvirring eller avbryts genom att reglerna och auktoriteten gör sig påmind.

Sen är det dags att kä av sig till midjan. Nej, till underkläderna. Hon ställer sig bakom mig, ber mig böja mig fram och vrida runt, hon lägger handen mellan mina skulderblad och trycker, trycker tills jag känner att det tar emot, det är mitt motstånd, fast det inte var jag som gav min kropp ordern. Tänker: hon kan väl flytta på sig, hon kan väl ställa sig två meter längre bort. Tänker: snälla. Lägger mig på britsen, för hon säger att jag ska lägga mig på britsen.

 Konturlöst och outtalat

Urkällan lyckas kanske inte så effektivt artikulera sitt tema. Det är inte en roman med uppenbara smärtpunkter, även om det bränner och brister i kroppar hela tiden. Kamila får av andra – främmande kvinnor, läkare, massören – ständiga frågor om huruvida hon är gravid. Läsaren påminns om hur kvinnans kropp regleras och bevakas. Här är det ändå mest ett stråk, en association som får mig att tänka på Polen av idag, med dess konservativa högerpolitiska styre.

Skelettcancern kastar otvivelaktigt en skugga över det hela.

Samtidigt: jag fäster mig vid den konturlöshet som själva romanen på sitt pratiga vis gestaltar: en obestämdhet där det inte finns något tydligt vi mot dem. När gränserna på sanatoriet luckras upp är det ingen fri individ som slår sig loss från kollektivet, eller från förtryckande auktoriteter. Snarare är det så att tillvarons egna ramar börjar svaja, det är mycket oklart vad som finns bortom gränserna, utanför sanatoriet. Är Kama gravid (som det sägs) eller inte? Vad är det för liv hon återvänder till? Skelettcancern kastar otvivelaktigt en skugga över det hela.

Styrkan i små förlag

Hur väl Patricia Cukrowskas översättning följer polskans språkliga nivåer kan jag inte bedöma. Ibland undrar jag, som när textens lediga snacksalighet inte riktigt verkar träffa någon exakt ton utan irrar bland svenskans mera lössläppta idiom. Ändå förmedlar kortromanens lakoniska och buttra stil (butter men pratig – ja, så kan det vara) sanatoriets märkliga händelser, och ger ingen anledning till höjda ögonbryn.

Förlaget Prosak som publicerat Urkällan blir det spännande att följa. De ger ut litteratur från Polen – och Argentina.

Huvudpersonen har en ovana att för jämnan sticka in ett “så att säga” i det hon säger. Detta klumpiga svävande-på-målet blir ett humoristiskt inslag i en berättelse som befinner sig bortom ljus och mörker, i det slags gråvita ljus som man tänker sig att sanatoriets korridorer badar i. Så att säga.

Förlaget Prosak som publicerat Urkällan blir det spännande att följa. De ger ut litteratur från Polen – och Argentina. När nobelpristagaren i litteratur, Abdulrazak Gurnah, nyligen tillkännagavs påmindes man än en gång om de modiga och på riktigt litteraturintresserade småförlag som genom översättningar berikar vår förståelse av världen. Prosak har potential att vara ett sådant.