Allt detta kunde du fått

Ursprungets centrum, familjen. Vårt konstituerande landskap, barndomen. Den obönhörliga förlusten, slutet. I den nyöversatta romanen Allt detta kunde du fått utforskar den danska författaren Josefine Klougart det mänskliga livets mest omfattande aspekter – kärlek, minne, sjukdom och död, men framför allt den ständiga känslan av att allt kan ta slut.

Romanen börjar i nutid. De vuxna syskonen Barbara och Sara samt mamma Sonja väntar ängsligt på att pappa Erik ska vakna upp efter en omfattande hjärtoperation. Men bara efter några sidor hamnar vi i stället här: ”Solen faller i långa band in mellan träden. En huggorm ligger stilla i den redan ljumma sanden. Det kommer att bli en varm dag. Här i bilden, där vi först ser dem, är de två systrarna på semester med sina föräldrar vid Vesterhavet. Sara den yngsta, Barbara den äldsta.”

Berättaren är Barbara, som i och med citatet ovan påbörjar den resa genom minne och fantasi som ska utgöra romanen. Perspektivet växlar mellan jagform (i nutid) och tredje person (i det förflutna). Att Barbara så tydligt betraktar en bild av sig själv – och närmast blir en allvetande berättare – då hon erinrar sig barndomen och ungdomen, tyder på att det är familjen som helhet som står i fokus, inte Barbara själv. Först är det barndomens mytologiska landskap och de två systrarnas nära relation, sedan distanseringen från föräldrarna, som till sist utmynnar i skapandet av en egen familj.

Försök till en fulländad barndom

Men det är inte de stora händelserna och brytningsskeendena som får störst utrymme, utan livets små rörelser som ständigt skapar ringar på vattnet. Undertonerna är fyllda av konflikter, sårbarhet, ärvda trauman, spruckna drömmar och knoppande förälskelser – allt som ett liv kan rymma.

Barbara och Sara är uppfostrade i en ideologisk miljö, av föräldrar som ville ge dem en fulländad och naturnära barndom ute på landet. Men Erik och Sonja är förstås inte bara generösa, utan också krävande föräldrar. Sonjas önskan om att barnaåren ska vara för evigt är lika mycket omtanke om de lyckliga flickorna som om hennes egna behov av trygghet och närhet, eftersom hon inte längre får den kärlek hon behöver av sin alltmer frånvarande man.

Barbara blir författare och skriver själv en bok om familj och uppväxt (vilket inte uppskattas av Sonja). Allt detta kunde du fått är därför smakfullt strösslad med metafiktiva kommentarer om Barbaras skrivande, som samtidigt ger träffande beskrivningar av den roman som läsaren håller i handen. Klougart lyckas dessutom på ett välavvägt sätt berika sin prosa med hjälp av citat från andra författare som Thoreau, Faulkner och Duras.

Det konkretas poesi

Även om Allt detta kunde du fått tar sin början i barndomen och slutar med Barbara som vuxen är det långt ifrån en kronologisk berättelse. Formen är fragmentarisk och läsaren förflyttas ständigt mellan situationer, personer, tider och rum, om än med en tydligare riktning än i Klougarts tidigare romaner.

Läsaren är fullt medveten om det som hägrar på horisonten; slutet, och inte bara av berättelsen, utan mot alltings slut. Mellan de enskilda fragmenten lämnar Klougart mycket outtalat, vilket innebär att läsaren själv får friheten att fylla i mellanrummen med hjälp av sin fantasi, men det ställer förstås också vissa uppmärksamhetskrav.

Den tydliga riktningen till trots är romanen ändå inte narrativt driven – den poetiska prosan och berättarens sensibilitet inför omvärlden bildar det för Klougart så typiska flödet av stämningar och känslor.

Den tydliga riktningen till trots är romanen ändå inte narrativt driven – den poetiska prosan och berättarens sensibilitet inför omvärlden bildar det för Klougart så typiska flödet av stämningar och känslor. Så här kan en bild se ut: ”I fönsterkarmen hänger några väldigt utslagna, tunghövdade tulpaner och nickar i draget från fönstret. De ser nästan ut som gigantiska vallmo, så mycket har blomhuvudena öppnat sig.”

Bilderna är ofta så här; alldagliga, enkla och råa, som en analog filmremsa – fotad med familjekameran – där man endast kan skönja motivets konturer.

Barbara beskriver skrivandet som ”en nedstigning till jorden och det konkreta”, och litteraturen ska förbinda ”allt det levande i världen, så att man kunde se storheten i det lilla, tiderna som genomströmmar det konkreta”. Det är i vardagen, det kontinuerliga flödet, som livet finns, och det är just det som Klougart lyckas fånga.

Barbara hänvisar i ett skede till Alexander Baumgarten, och sätter samtidigt fingret på hur Klougart förmår ge romanen ett djup genom dessa vardagliga och konkreta bilder: ”de poetiska föreställningarna ska följa så omedelbart efter varandra att temat efterhand gestaltas klarare och klarare.”

Likhet med Tua Forsström

Det finns en väldig intensitet i berättarjagets blick, som ger utrymme åt det väldigt specifika i vardagen – som skiftningen i hästhovens färg eller känslan av ett bi som klamrar sig fast vid ens läpp – men där bilderna samtidigt staplas på varandra på ett sätt som gör att detaljerna smälter samman i en helhet. På detta sätt påminner Klougarts prosa om Tua Forsströms poesi. De har båda den lika skarpa som mänskliga blicken på det konkreta och på vardagen, på de poetiska sambanden, men också på sårbarheten för det förflutna och förlusten.

Romanen är som ett pärlband där scener och bilder träs på en efter en. Med Barbaras ord bildar den ”en nästan abstrakt men lysande karta som tecknar upp ett liv i relation. I en sådan bok fick ingen scen, ur idealisk synpunkt, kliva i förgrunden och kunna höjas till symbol. Eller, den symboliska översättningen skulle i så fall vara så mångtydig att det inte vore möjligt att helt bestämma sig för en översättning av det abstrakta begreppet. På det sättet skulle litteraturen få lov att likna livet.”

Litteraturen ska alltså enligt Barbara gestalta livet i stället för att symbolisera livet, helheten ska få ta plats framom de enskilda symbolerna, formen är innehållet.

Litteraturen ska alltså enligt Barbara gestalta livet i stället för att symbolisera livet, helheten ska få ta plats framom de enskilda symbolerna, formen är innehållet. På samma sätt innebär en läsning av Klougarts bilder som symboler en trivialisering av dem. Läsaren behöver i stället leva i det språk Klougart lägger fram, och se romanen som ett estetiskt uttryck i stället för romanen som ett meddelande. För Klougarts romaner visar att livet är en virvlande ström, inte en kronologisk berättelse.

Skräcken att inte minnas

Det som växer fram i Allt detta kunde du fått, i stället för en egentlig handling, är olika nyanser av stämningar. Vemodet och melankolin förstås, men framförallt skälver romanen av skräcken att inte längre minnas, särskilt då det gäller just det vardagliga: ”det är en del av livet som senare är svår att erinra sig, det är livet som passerar obemärkt förbi och sällan fäster sig i minnet, eftersom det inte är spektakulärt utan just så välsignat alldagligt, ett liv som kommer att bli bortglömt, eftersom det finns i överflöd och gång på gång, med minimala förskjutningar, upprepar det sig, glöms bort och är dock samtidigt det som formar oss mest.” Hos karaktärerna finns det en ständig rädsla av att plötsligt stanna upp och inse att det är för sent, att något har gått förlorat.

Minnesarbetet blir därför en motståndshandling mot slutet och döden, för det vi minns är alltid närvarande, och kanske är det också därför som Barbara skriver, för att det är det säkraste sättet att minnas, även om fantasin kan spela minnet ett spratt. Klougart gestaltar hur vi genom minnet och fantasin kan vara både här och där, både nu och då. Och William Faulkner blir Barbaras bäste vän då han skriver ”The past is never dead, it’s not even the past”.

På detta sätt påminner tematiken hos Klougart om den hos Marcel Proust, men hon är som en destillerad version av den franska mångordiga uttydaren av livet.

Det centrala i romanen är den skrivandes strävan att upprätthålla barndomens eviga och mytologiska rum, och utforskandet av hur jaget formas av dess förflutna. På detta sätt påminner tematiken hos Klougart om den hos Marcel Proust, men hon är som en destillerad version av den franska mångordiga uttydaren av livet. Båda har det impressionistiska uttrycket som ger en starkt lysande glimt av det mänskliga livet, men medan Proust tänjer ut ögonblicket, komprimerar Klougart det. I stället för utsvävningarna ges det hos Klougart plats åt det poetiskt nedkokta där detaljen pekar på helheten i stället för tvärtom. Det känns passande att avsluta recensionen med kopplingen till Prousts oöverträffliga mästerverk, för även Allt detta kunde du fått är en mästerlig roman.