Singelmamman

Singelmamman är Anna Härmäläs första serieroman och den utkommer samtidigt på svenska, engelska och finska. Den har väckt stort intresse på flera håll i världen. Fokus har varit på mamman, men Lysmaskens recensent tar sig en titt på barnen i boken.

Titeln Singelmamman för säkert medvetet tankarna till Ensamma mamman av Cecilia Thorudd, populär under 1980- och 90-talet. Det var hon som när hon tröttnade på att barnen lämnade smulor överallt brukade tömma bordduken i deras sängar. Skillnaden var att det där handlade om tonåringar.

Barnen i den här boken är små, och av den eller av någon annan orsak är de inte subjekt i särskilt hög grad. Det är mamma som är i fokus, och hon har blivit lämnad av pappa vars pitt i början spräcker ballongen där den lilla familjen bor, och rusar sin väg. Det som följer är hårt slit, depression och utanförskap, eftersom mammorna som är par förmanar och tycker synd på ett förnedrande sätt, samtidigt som de drar sig undan, för att de inte vill tänka på att samma sak kunde hända dem.

Genom terapi, hobbyer och samtal med de trevligare av vännerna, kommer mamman småningom ur sin depression. De medvetet fulsnygga bilderna och deras färgskalor speglar skickligt sinnesstämningarna.

Figurer med och utan uttryck

Teckningarna ser emellanåt ut som de kunde göra i vissa barnprogram i början av 1970-talet, där urklippta statiska figurer kom vaggande emot på gatan. (Ni som har fyllt 50, säger Benny och dom stora grabbarna er något?) Ta till exempel paret med barnvagnen uppe på sidan 27. Med tanke på att dagens mode igen liknar den tidens, skapar det för mig en komisk-nostalgisk effekt.

Och jag älskar ugglekramdjuret.

Härmälä kan skapa uttrycksfulla ansikten, ta till exempel sid 106 där huvudpersonen tittar på sina rynkor i spegeln och analyserar sig själv via dem. Ankan på sid 71 är fenomenalt rolig. Eller ta den avsmaksätande huvudpersonen på sid 77. Och jag älskar ugglekramdjuret. Men det är som om Härmälä i sin ganska långa serieroman inte genomgående har brytt sig om att utarbeta uttrycken. Länge försöker jag komma fram till vad det är jag ska förstå att den gamla kvinnan på sid 11 kommunicerar. Empati, gissar jag på grund av situationen. Men hennes mun har blivit ett undanflyende streck som inte understryker det ögonen säger.

Eller ta den drickande gruppen på sid 83. Kroppsställningen antyder att de för ett ivrigt samtal, men ansiktena är tomma. Vi ser två faser av fylla på en gång; kanske det är jag som inte är tillräckligt tränad i det visuella språket, för att förstå att vi ska se två ögonblick med ett par timmars mellanrum placerade ovanpå varandra?

Över huvud taget fungerar de arga ansiktena, till exempel Nettas, bättre än de vänliga.

Välfärdssamhället är ett slött axiom

Livet är tungt, gatuvyerna är för det mesta fula. Alla är trötta. Boken var säkert färdig före den nuvarande regeringens hårresande nedskärningar, och nedläggningarna av förlossningsavdelningar, men jag undrar ändå var det samhällspolitiska perspektivet finns. På ett ställe konstaterar någon att vi lever i ett nordiskt välfärdssamhälle, och sedan sägs det inte mer om saken.

En av väninnorna säger i förbifarten att hon är arbetslös. Allt illamående verkar främst bero på relationer på gräsrotsnivå, och på att män är som de är (på den punkten sker i alla fall intressanta problematiseringar, som den hjärtskärande tåren på väg ner i skägget på sid 95).

Livet blir småningom ändå bra, eftersom huvudpersonen har råd att köpa en lägenhet i ett av de områden som för några årtionden sedan byggdes för medelklassen och där det fortfarande är lummigt och vackert utanför fönstren. I Singelmammans värld finns ingen ekonomisk misär ens som hypotes, inga singelmammor som tillsammans med sina barn blir utan bostad, kultur och julmat och -klappar. Och det finns ingen ideologi, varken uttalad eller outtalad. Det här är säkert i dagens värld ett plus om man vill få ut sina verk i en bred parallellutgivning.

Tidlöst eller inte?

När jag skriver det här börjar jag fundera över om man faktiskt ska placera berättelsen entydigt i vår tid, det slår mig nämligen att telefoner och andra bärbara skärmar saknas. I verkligheten skulle personerna ha en sådan i handen på minst varannan bild. Men sanningen är att apparaterna bara är nästan osynliga, på ett par ställen förekommer de. Och det trendiga feel good-pratet låter som nu.

Tiden i berättelsen är som en blandning av tiden när jag var barn och nuet, och allt däremellan. Om författaren med det vill visa att mammans situation är tidlös, så tror jag inte på det. Lika lite som att barnets eller någon annans är det.

Många av sekvenserna är lika förutsägbara som i serien Nemi av Lise Myhre; ett par sidor av hurtigt gymnastiserande måste ju bara sluta med Hesburger. Överhuvudtaget ligger Härmälas styrka (liksom Myhres) i det visuella, mer än i manus och repliker.

Och vi ser här också Härmäläs skicklighet när det gäller att låta färgskalan nätt och jämnt märkbart spegla den ljusare sinnesstämningen hos huvudpersonen.

Att alla i slutet är vänner, både mammor som är par, ensamma mammor och barnlösa, är sött i kubik men det gör mig ingenting. Och vi ser här också Härmäläs skicklighet när det gäller att låta färgskalan nätt och jämnt märkbart spegla den ljusare sinnesstämningen hos huvudpersonen. Picknicken som breder ut sig över ett uppslag visar en lyckad situation, inte en idealiserad, därför blir den inte förljugen. Alltid finns det ju någon som säger: ”Vem ställde saltet där?” Det vill säga, där jag inte sitter.

Barnen stirrar fåraktigt

För att återkomma till något jag nämnde i början, är Singelmammans största brist att barnen är så marginella och opersonliga. Med undantag av ett par ställen, som den absurda fantasin (?) där mammans tankspriddhet gör att telningen samtidigt hinner skapa ett gräsligt och roligt kaos. Barnen i bilderna, små och större, kan sitta, krypa, stirra, peka och hålla sig för sin kissnödighet, i sandlådan ser de ut som om de blivit nersövda; detta i en genre där en snigel eller ett tandtroll kan inneha vilka dynamiska roller som helst.

Utan aktiva barn kan en berättelse och bilder som gestaltar föräldraskap inte bli rolig, om det är det Singelmamman vill vara. Humorn föds när finurligheten hos barn möter den vuxnas vuxetlogiska och emellanåt grå vardag. Om man alltså släpper fram den finurligheten, vilket jag sällan har sett någon göra i så liten grad som Härmälä. Och det hela vägen, inte bara under de depressiva avsnitten.