Tidsligheter. Ekokritiska, barnlitterära och kulturteoretiska perspektiv på tid.

Måste humanistisk vetenskap formuleras så krångligt, så abstrakt? Tänk mera på läsaren i fortsättningen, snälla barnboksforskare! Det är den hälsning som Lysmaskens recensent Åsa Stenvall-Albjerg skickar i väg när hon läst den nya finlandssvenska barnboksstudien Tidsligheter. Samtidigt prisar hon en imponerande och banbrytande forskarprestation, men hon blir också gråtfärdig.

Barns och ungas välmående är ständigt till debatt också här i Danmark. I radion lyfte en deltagare nyligen fram orden kompetens och robusthet. Tidigare var det viktigaste att göra barn och unga ”kompetenta”, nu ska vi göra dem ”robusta”. Ordet resiliens, motståndskraft, har blivit ett allt vanligare begrepp i diskussionerna om hur barn kan rustas för att hantera livet och framtiden.

Motståndskraft, mot vad? Både kunskaper och motståndskraft har givetvis alltid behövts för människor för att överleva, men sett i ljuset av vår tids militarisering och klimatkris kan tanken om robusthet också ge en bismak av något obehagligt. En mental upprustning.

Inte desto mindre är det där vi är, stora och små, levande i skuggan av ett hot. Många hot.

Inte desto mindre är det där vi är, stora och små, levande i skuggan av ett hot. Många hot. Av en framtid som känns oviss på en planet som vi människor oåterkalleligt håller på att förstöra. Klockan tickar, temperaturen stiger. Hinner vi? Finns det ens en framtid för människosläktet på vårt jordklot? Hur hanterar vi ångest, rädslor och oro inför kommande katastrofer? Går det att stanna upp i en västerländsk kultur som bara vill framåt? Hur lever vi i det som kallas ”människans tidsålder” eller antropocen, som innebär att människan har blivit en avgörande geologisk kraft.

Ingen frizon för barn

Antologin Tidsligheter visar hur allt från vetenskap till bilderböcker för de allra minsta är sysselsatta med dessa brännande ödesfrågor. Boken kunde inte vara mera aktuell. Den vittnar med all tydlighet om att barn- och ungdomslitteraturen inte är någon frizon. I själva verket är den ”ett kulturellt laboratorium av första klass”, en innovativ källa till att förstå vår egen tid och vårt förhållande till tid. I barnlitteraturen får nämligen brotten mot det normativa ofta fritt spelrum, som redaktörerna uttrycker det i bokens långa introduktion.

Tidsligheter är ett resultat av ett fyraårigt forskningsprojekt finansierat av Svenska litteratursällskapet. Här medverkar tretton forskare, intressant nog alla kvinnor. De är litteraturvetare, genusforskare, socialantropologer från Finland, företrädesvis knutna till Åbo Akademi, och från Sverige, i ett ämnesöverskridande samarbete. På så vis skapas ett brett kulturellt perspektiv på inte minst samtida finlandssvensk barn- och ungdomslitteratur, men också på vuxenböcker av Karl Ove Knausgård och Linda Skugge och på fenomen som städning och virala mem om Greta Thunberg.

Antologin vill vittna om hur vital, rik och komplex den finlandssvenska barnlitteraturen är. Kvantitativ är den rätt liten i jämförelse med större bokmarknader men kvalitativt högklassig. Trots det är forskningen om den ännu rätt liten. Antologin är så vitt jag förstår det tyngsta sammanhängande vetenskapliga bidraget hittills. Tyngst också i bemärkelsen tungläst. Mera därom senare.

Fokus i så gott som alla bidrag ligger på hur böckerna ”bemöter de pockande frågorna kring tidslighet”, inte minst när det gäller klimatförändringarna i vår tid. Här analyseras bilderböcker av Lena Frölander-Ulf, Linda Bondestam och Jenny Lucander, för äldre läsare Maria Turtschaninoffs Röda klostret-trilogi och Annika Luthers klimatroman De hemlösas stad.

Mörkret i litteraturen

Bilderboksformatet är väldigt tänjbart och rymmer många sätt att gestalta och problematisera tid, text och bild ligger nära poesin, skriver Mia Österlund. Jenny Jarlsdotter Wikström går i dialog med Lena Frölander-Ulfs bilderböcker Jag, Fidel och skogen och Mörkerboken (med text av Hannele Mikaela Taivassalo).

Mörkret har förmodligen i alla tider fascinerat och skrämt barn, och även vuxna. I urbaniseringens och ljusföroreningarnas tid är mörkret inte längre det naturliga, snarare förknippat med farlighet och ovisshet. Litterärt har mörkret vandrat från en gotisk föreställningsvärld med rötter i 1700-och 1800-talets romankonst för vuxna till dagens barnlitteratur.

…barnet vågar kissa ute i den mörka skogen utanför sommarstugan.

I Frölander-Ulfs böcker är mörkret (på sidorna) norm, ljuset undantag. Med sin skrapteknik som påminner om gravyren har hon skapat ett slags ”mörkermanifest” som handlar om att våga sig ut i mörkret, på mörkrets villkor. Prinsessan lierar sig med monstren i slottets skuggor, barnet vågar kissa ute i den mörka skogen utanför sommarstugan.

Jarlsdotter Wikström öppnar skickligt i sin bild- och textanalys upp för dramatiken ur barnperspektiv. Hon förknippar samtidigt mörkertemat med det filosofiska mörker som klimatförändringen och vår ovisshet inför framtiden innebär. ”Vi måste stå ut med klimatförändringens ’kanske’ och samtidigt försöka att inte fastna i mörkrets frånsida”.

Ekokritisk litteratur

Minsta kryp och stjärnhimlar möts inte sällan i barnbokspoesin. Barnboksskapare som Anna-Clara och Thomas Tidholm, Ulf Stark, Barbro Lindgren, Lotta Olsson och Anna Höglund gestaltar i sina böcker den lilla människans plats i världsalltet och spänningen mellan barn- och vuxentid, skriver Maria Jönsson i sin analys av samtida rikssvensk bilderbokspoesi.

Förundran över skapelsen och stark livskänsla hittar vi också i finlandssvensk barnbokspoesi av Nina Gran och Hanna Lundström. Mitt bland stjärnor med text av Lotta Olsson och bilder av Olof Landström förmedlar denna förundran: ”Allt som föds är alltid först./ Allas värld är alltid störst.”

Maria Jönsson läser den samtida barnbokspoesin i ljuset av en modernitetskritisk tradition, ja rent av som ekokritisk litteratur för barn. Men vem riktar sig det ekokritiska budskapet till? Är det inte framför allt en tröst för vuxna? frågar hon sig. Sammantagna läser hon de lyriska bilderböckerna som ”en sorts konstnärlig självhjälpslitteratur”. Det är de vuxna som i högläsningssituationen behöver höra och känna efter att allt hänger samman, att det är de vuxna som inte förmår leva här och nu. Att vi alla tillhör samma nu och ska dela på jordklotet.

Ställvis blir jag djupt berörd, nästan gråtfärdig, andäktig över den dyrbara värld som…

Det vilar någonting melankoliskt över den poesi och de bilder som Maria Jönsson analyserar. Ställvis blir jag djupt berörd, nästan gråtfärdig, andäktig över den dyrbara värld som dessa bilderboksskapare visar fram för stora och små att begrunda.

Jönssons text förmedlar för mig den kanske starkaste läsupplevelsen av alla bidrag i antologin, också för att hon lyckas skriva förhållandevis enkelt i motsats till de flesta andra skribenterna i boken.

Ett otympligt ord

Mia Österlund analyserar i en teorisprängd text hur försättsblad i bilderböcker av Linda Bondestam, Lena Frölander-Ulf och Jenny Lucander kan rymma olika tidsligheter. Ett nyckelord i antologin är alltså tidslighet. I mina öron ett otympligt ord. Temporalitet är en synonym. Med ordet avses i litterära sammanhang ett kronologiskt förlopp, alltså att tid förflyter, går framåt lineärt.

Alla berättelser förhåller sig till tid på ett eller annat sätt. Tid är något fundamentalt för människan. Det finns en ackumulerad mängd teorier kring tid, skriver Mia Österlund. Hon nämner bland annat cirkulär, myllrande, genomkorsande och veckad tidslighet. Det materiella hos bilderboken och inte minst försättsbladen som inleder boken är viktig för hur vi förstår och tolkar den. Här lockas läsaren in och försätts i en viss stämning samtidigt som illustratören fyndigt kan utnyttja och medberätta historiens olika tidsförlopp och konkurrerande tidsligheter.

Hope och Meri

I ungdomsböcker handlar tid ofta om att leva i globaliseringens och smarttelefonernas tid. Julia Tidigs bidrar med en fin analys av Sara Razais roman Djävulen är en lögnare (2016). De två tonårsflickorna Meri och Hope växer upp i Gårdsbacka i symbiotisk vänskap.

Vad händer när barndomens koordinater tas ifrån en, när den ena abrupt utvisas till Kamerun med sin mor? Hur hitta sin plats i en ny tillvaro där vänskapsband bryts? Tiden och rummet som flickorna delar upphör att gälla och gör dem vilsna.

Tidigs analys visar på globaliseringen som förlust, inte som frigörelse och framgång. För Hope men också för Meri som stannar kvar i Gårdsbacka handlar det om att hitta sig själv på nytt, utan den andra. Telefonen är ett centralt redskap men distansrelationen försvagar närvaron i det fysiska rummet; flickorna måste var för sig höja blicken från skärmen.

Att bli vuxen handlar i Razais roman inte om att på klassiskt vis resa vidare utan om att stanna upp, stanna kvar, vara närvarande och våga möta den fysiska omgivningen. Razais roman utspelar sig under en novemberdag 2011 men känns fortfarande ytterst aktuell i en värld där människor flyr och utvisas varje dag och sociala band och rytmer rubbas.

Livslinje och livsskugga

Också psykisk ohälsa påverkar förhållandet till tid och vänskapsband. Ett förväntat livsförlopp omöjliggörs. I Allt som skulle bli du följer Sofia Ekstam de två flickorna Ellen och Astrid i Ester Roxbergs roman Antiloper (2011). Ekstam belyser med hjälp av begrepp som tidsnormativitet, livslinje och livsskugga de båda flickornas utveckling mot det obönhörliga slutet.

Livet byggs upp av en rad hållplatser som ska passeras i en viss följd…

Livet byggs upp av en rad hållplatser som ska passeras i en viss följd – skola, studier, arbete, livspartner, barn och så vidare – enligt föreställningar om hur livet bör levas.

Vad händer när den ena inte längre kan se en framtid, när livslinjerna går åt olika håll? Astrid fortsätter på den rät(t)a linjen, Ellen hamnar ur spår, ”out of line”. Ekstam diskuterar vuxenblivandets svårigheter på ett mera generellt plan och visar hur tidsnormativiteten starkt formar protagonisterna i Roxbergs roman.

Flätverk av kvinnor

”För unga läsare, tvungna att leva på en skadad planet, kan en litteratur som skildrar hur ett sådant liv är möjligt vara viktig”, inleder Judith Meurer-Bongart sin analys av Maria Turtschaninoffs Röda klostret-trilogi. Maresi, Naondel och Breven från Maresi, som hänfört en ung publik också internationellt, är nämligen mycket mera än enbart en dystopisk berättelse om manligt våld mot kvinnor och natur.

Ett besjälat universum, ett sinnrikt flätverk av kvinnors brev…

Ett besjälat universum, ett sinnrikt flätverk av kvinnors brev och vittnesmål från olika tider och platser, kunskap, ansvar för naturen och kvinnligt samarbete pekar fram mot en annan ordning, en väg ut ur gamla maktstrukturer. Antropocenens unga läsare kan spegla sig i Maresi och andra kvinnogestalter. Maresi skräms av en kuslig värld men vågar konfrontera den och hittar kraft i en gemenskap med kvinnor och män, levande och döda, konkluderar Meurer-Bongart. Tyvärr är Meurer-Bongarts text som helhet svårforcerad på grund av en betungande begreppsapparat.

Det samma kan sägas om Pia Ahlbäcks granskning av Annika Luthers klimatroman De hemlösas stad (2011) som avslutar antologin. Romanen handlar om Lilja vars adoptivfamilj har bosatt sig i Finlands nya huvudstad Jyväskylä efter att en gigantisk översvämning drabbat södra Finland och Helsingfors. Lilja vill tillbaka till Helsingfors för att leta rätt på sin förvunna mor och ger sig ut på den farliga resan till den gamla huvudstaden där asiatiska klimatflyktingar bosatt sig.

I motsats till äldre dystopiska berättelser med fiktionaliserade miljöer är Luthers roman samtidsförankrad och enligt Ahlbäck ”oåterkalleligt definierat av klimatkatastrofen”, trots att vi i romanen rör oss kring 2050. Framtiden är redan här, inte minst 2024, och jordens historia gör sig dagligen allt mer påmind.

Ahlbäck inför det geologiska begreppet djuptid för att kasta ljus över Luthers klimatroman: ”Katastrofen sköljer in grus och bråte, dy och sjögräs, fisk och hav i handlingen. Allt detta är lång materia, hemmahörande i djuptiden – och i den materiella realismen.”

Helheten en snårskog

Djuptid, heteronormativ, radikal polytemporalitet, heterokronotopi, queer tid, evolutionär tidslighet, chthulucene … aldrig visste jag att tid kan benämnas på så många olika sätt. Begrepp ur geologi, ekokritik och queerteori introduceras och prövas i analyserna.

När denna läsare tagit sig igenom boken, varav jag här kommit in på en del av bidragen, är det med en känsla av att ha fått med mig mycket ny kunskap men också med en känsla av matthet. Min ödmjuka fråga är, måste humanistisk vetenskap formuleras så krångligt, så abstrakt? Skribenterna skriver kompetent och engagerat, inget tvivel om det, här skriver gräddan av finlandssvenska barnlitteraturforskare med koll på de senaste teorierna. Men texterna är överlag så begreppstunga att det känns som att ta sig genom en snårskog av forskarnamn, skolor och termer.

Abstraktionsnivån är så hög att det sinnliga i den konst som analyseras riskerar att förloras ur sikte. Metoderna blir ett självändamål. Till all lycka lättar de fina illustrationerna och citaten ur de analyserade barn- och ungdomsböckerna upp texterna och gör det lättare att ha något konkret att hålla sig till.

Vem riktar sig boken till? För vem är den skriven? Redaktörernas förhoppning är att boken ska användas brett inom forskning och undervisning på olika stadier. Vackert så, men risken finns att den utestänger många läsare som inte är invigda i den vetenskapliga terminologin.

Som gammal litteraturvetare är jag väl medveten om att konst och vetenskaplig text är två skilda arenor, att det råder knivskarp konkurrens om forskningsanslag och individuell akademisk karriär. Tidsligheter är en imponerande, ambitiös, banbrytande forskarprestation att vara tacksam för. Men tänk mera på läsaren i fortsättningen, snälla barnboksforskare!

Illustrationerna är sidor hämtade direkt ut boken Tidsligheter/SLS.